'Jag vill inte gå dit mer. Dom är bara elaka mot mig i skolan.'
Fan, vad sånt gör ont att höra från sitt barn. Och Fan så maktlös man känner sig när man inte kan följa med honom och 'fixa' så att allting blir bra. När problemet måste lösas av andra än mig. När jag bara kan jaga på och stötta och säga tusen gånger till hur mycket jag älskar honom och att det är dom andra som ska ändra på sig, som ska sluta säga elaka saker och behandla honom illa. Det är inte han som ska flytta på sig eller hålla sig undan. Det är Dom andra som är dom dumma.
Och jag känner att jag skulle vilja få skrika, och skälla ut, och ruska om, och ge igen, och ringa hem till föräldrar och härja, och hänga ut, och peka finger, och... ja göra NÅNTING konkret av all den ilska och frustration som jag känner över att behöva gå igenom allt detta ännu en gång. I samma skola som hans två år äldre bror också blev mobbad i. Och behöva känna igen samma glåpord och samma utfrysningsmetoder som sist. Mönstren är dom samma och frustrationen över att man så lite kan göra åt det som förälder blir bara än värre när det är andra gången man är där, i samma situation.
Varför är barn så grymma mot varandra? Var kommer all denna ondska ifrån?
Postat i: Allvarligheter | Permalink | Kommentarer [18]
