Jag ville skriva om rimfrosten som kommit tillbaka i träden

Jag ville skriva om den vackra morgonen med dimman rínglandes in ifrån fälten

Jag ville skriva om det blåa månskenets långa skuggspel ut över den kritvita snön

Jag ville skriva om solen som just var på väg upp, strålande som den hemvändande hjälten
 

Jag ville gärna skriva om hur vackert det är just här, just nu idag!

Om att solen alltid skiner (..bakom molnen, är väl direkt ingen hemlighet)

Och att idag är det fredag! (Hipp Hipp Hurra allesamman för det!)  

Om att det är skönt att leva (för nog borde det väl ändå få vara det)

Men allt det där kom ju nu liksom bara av sig

För allt det där har jag nu inte längre kvar några ord

För idag är jag bara fylld utav ilska, rädsla och giftigt förlamande oro

Just idag klarar jag tyvärr inte av något mera än så, här på mitt bord

                     Jag ville skriva om rimfrosten...  men för den har jag tyvärr inte längre kvar några ord

Jag frågar honom när jag kommer hem hur det har gått i skolan. Jag har gått hem lite tidigare för att hinna få en chans att prata med honom själv innan TV-spel, syskon, middagsmat och läxor skulle hinna ta över.

Han sitter i köket och äter mellanmål med en serietidning på bordet framför sig.

"Jodå"  Svarar han. "Det var en bra dag idag." 

Och mitt hjärta drar en lättnadens suck medan jag plockar fram ett glas och häller upp mjölk åt honom. Jag sätter mig ner på stolen bredvid och ser honom dricka upp hela glaset i några få klunkar.  

"Så dom sa inga elakheter till dig idag?" 

Borta är alla mina vanliga frågor om han inte har nån läxa han borde göra eller om han har nån påse med blöta gympakläder han borde hänga upp. Dom känns inget viktiga längre.

"Nej, det var bra idag."

Värmen strålar ut i hela kroppen. Jag lägger handen på hans huvud och stryker honom över håret, medan han fortsätter läsa i sin serietidning. Jag känner mig glad. Glad och lättad. Efter all oro som präglat min dag och alla tankar om hur han kunde ha det där i skolan idag, dagen efter han i protest stannat hemma. Efter all den oron känns det så befriande skönt att höra att allt har gått bra.

"Ingen av tjejerna sa nåt elakt alls på hela dagen och dom sa att dom hade pratat igår, i klassen, om hur mycket ord kan såra, så jag tror dom vill försöka vara snällare nu."

Leende rufsar jag honom lite i håret.

"Det var ju jättebra ju! Då kanske dom förstod nåt den här gången i alla fall."

Han tar en tugga av sin smörgås och fortsätter

"Ja, kanske. För idag var det bara tre av killarna som retades. De knuffades och muckade med mig i mata-kön. Du vet, de tre som alltid bråkar med mig."

Och då inser jag hur hemskt han måste ha det. Om en dag då tre elaka klasskamrater som vill bråka med honom i kön till lunchmatsalen ändå är en 'bra dag'.

Så igår var en bra dag i skolan, men idag är oron tillbaka igen.

Låt idag bli en ännu bättre dag, snälla.