Men när min snälla gulliga lilla pappa har somnat så där med huvudet på sned framför TVn där i sin fåtölj eller när min mamma ser så där äkta tårögt glad ut och direkt ger mig en stor hjärtlig kram varje gång jag kommer dit, ja då är det ju ändå stora svallande vågor av kärlek som jag känner för dom - min underbara mamma och pappa - hur jobbiga dom än kan vara.

Så är det ju, man älskar dom och man vet att dom älskar en lika mycket tillbaka, oavsett vad, både nu och för all framtid. Det är ju det som är kärlek.  

 
Men han kan ju inte erkänna det förstås, och jag gissar att för henne är jag fortfarande en liten pojke

Som väna små älvor i barfota långdans över fältet i gryningen... 

Runt om det stora trädet i mitten och hela vägen bort till skogsbrynet långt där borta på andra sidan...

Glatt skuttandes och skrattandes i sina vackra vita klädnader... 

Så rullar morgondimman in utifrån sjön

Och står jag bara helt stilla och lyssnar riktigt noga så kan jag nästan höra deras klingande sköra små sångröster medan de sakta skrider fram allt längre och längre över det daggvåta gräset och sveper in allting i sina långa tunna slöjor

Står jag bara helt stilla och tittar och njuter så ser jag dom snart. Alla älvorna. Hand i hand i långdans över fältet. 

Blir man arg lätt är man 'Hetlevrad' säger dom.

Men varför heter det så? Inte kan väl en lever vara särskilt het precis. Varken i den ena eller den andra bemärkelsen. Men Brusa upp och Koka över av ilska däremot kan ju vem som helst göra lite då och då, så det borde väl hellre heta 'Lättbrusad' eller 'Snabbkokad' kan man tycka.  

Ja eller då möjligen 'Hethjärtad' i såna fall.

Eller kokar hjärtat kanske bara bildligt av helt andra orsaker än just ilska?  

Snart brister knopparna

Ut igen i vårlig yra

Snart myllrar marken åter

Av både mask och myra

Snart vaknar djuren

Upp som sovit tryggt i jordvärmd vinterlya

Snart vaknar kroppen

I sitt gamla skal och vill ha sitt sommarnya

Eller som någon annan redan skrivit:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

- Karin Boye

Plötsligt slår det mig, när jag ser ut genom fönstret på den tunga gråa våren som härjar där ute och målar om landskapet i brunt och svart igen precis som det var i höstas innan all snön och jag kan se småfåglar som kilar ut och in i de lövfria buskarna hämtandes godsaker från alla alltmer frilagda bruna gräsytor runt omkring...  plötsligt slår det mig att det ju är måsarna som jag saknar.

Vita skränande, ja eller skrattande om man så vill, måsar som sakta segelflyger runt uppe i luften eller som sitter på hustaken och spanar efter nånting att dyka ner och roffa åt sig ur skräppåsar och picknickkorgar. Måsar som låter, som syns och som bajsar ner överallt. Just Dom är det som jag saknar.

För att i mitt huvud är dom nämligen Sommar. I mina öron är deras skränanden ljudet av sommar och hav och må vara om det bara är Mars månad än så länge och det fortfarande är mer grått och trist ute än smäktande skirgrönt, med ett par måsar i luften som ropar lite till mig om att det är en sommar på gång, att det bara är veckor kvar nu till shorts och kortärmat, ja då skulle det kännas mycket lättare redan nu tror jag.

För då skulle jag nästan kunna höra vattnet också. Brusandet, kluckandet, skvalpandet och plaskandet av barn som skrattar i strandkanten. Och jag skulle kunna känna dofterna. Dofterna från havet en solig dag i Juli. Doften av blommande kaprifol sent om aftonen i Juni. Och de aptitretande dofterna av grill-os eller kräftor och nykokt färskpotatis som ligger över nejden som ett slags osynligt band som binder oss alla tillsammans i gemenskap en ljummen kväll i början av Augusti.

Plötsligt slår det mig att det är allt det som de där måsarna skulle föra med sig. Till just mig. Om de bara dök upp där ute och skränade lite idag. Och gjorde om allt det smutsgråa till längtansfull förväntan istället. Plötsligt slår det mig att det är måsarna jag saknar mest av allt en dag som denna.   

Ikväll är det dags att plocka fram vad som nu finns kvar av alla adventsljus från i julas,

för ikväll är det Earth Hour mellan klockan 20:30 och 21:30.

Och då kommer då i alla fall jag att släcka ner alla elektriska lampor och apparater och istället tända levande ljus och oljelampor och sen låta det självvalda mörkret omkring mig bli en mysig bakgrund för lite kontemplerande och tesörplande.

Ikväll är det dags!  Dags för oss alla att tända ett ljus för en levande planet.

Nog är det väl konstigt att man aldrig hör talas om några äganderättsprocesser om något av alla de miljardtals med bortskänkta spruckna hjärtan här i världen som folk går omkring med och till och med lider kärlekens alla kvav av vecka efter vecka utan att de bryr sig om att begära att få sitt eget hjärta tillbaka igen istället från den som de en gång gett bort det till.

Konstigt ja, men inte alls särskilt obegripligt om man tänker efter, för ingen som varit riktigt förälskad vill ju nånsin behöva lämna tillbaka det underbart bultande hjärta som man en gång fått i kärleksgåva tillbaka. Eller hur?

There is no refund on Love. 

Kärleken kommer och kärleken går
Ingen kan tyda dess lagar
Men dej vill jag följa i vinter och vår
Och alla min levnads dagar

Mitt hjärta är ditt 
Ditt hjärta är mitt
Och aldrig jag lämnar det åter

Min lycka är din
Din lycka är min
Och gråten är min när du gråter

- Nils Ferlin

Undrar jag vad det är som gör att somliga brukar sjunga just när de är i badet/duschen. Varför det är just där som man släpper loss sina dolda sångkvaliteter. Undrar jag om det är för att det ekar så bra just i ett badrum, eller om det är precis tvärtom för att man tror att ingen ska kunna höra nåt för allt vatten som ändå skvalar så högt. Jag undrar jag vilket det är egentligen.

Är det månne för att man blir så mycket gladare just när man badar eller duschar? Att vattnet liksom sköljer bort alla ens sorger och problem och gör en glad och upprymd igen? Så glad och upprymd så att man inte kan låta bli att sjunga lite på samma gång?

Eller kan det vara så enkelt att det är för att man inte vill ha tråkigt? För att behöva vara helt overksam och bara slappna av och njuta av det varma vattnet är kanske inte något som alla människor kan. Somliga kanske måste göra nåt mer av den där stunden där i vattnet och vad passar då bättre än att sjunga lite? Rösten har man ju ändå alltid med sig. Så det är väl antingen att sjunga högt eller att roa sig på egen hand på något annat sätt som gäller då om man ska kunna slappna av riktigt ordentligt.

Hur gör ni? Sjunger ni när ni badar/duschar?  

Tackar som frågar, men inte ikväll

Jodå nog tror jag visst på att du är snäll

Men jag vill inte, kan inte, har inte lust

Måste du fråga just mig allra först?

För jag får inte, törs inte, har inte tid

Prova istället med nån här bredvid 

Men snälla du sluta, jag tackar ju nej

Förresten så vill aldrig någon dansa med mej

För jag kan inte, har inte, vet inte hur

Envisa männska!, nu blir jag snart sur 

Ja okej då, jag ger mig, du ska få en chans

Men kom ihåg nu att då blir det bara EN dans

OJ, så du snurrar mig! Jag blir alldeles yr.

Och väggarna rör sig, sån tur att du styr

Haha, vad det kittlas när du viskar så där

Hihi, och jag tyckte det lät som du sa ordet 'kär' 

Men kära nån då, så nära intill vi kom alldeles nyss

Så nära att jag trodde ett tag du planera' en kyss

Om jag tror att jag skulle våga stå kvar?

Om jag fick här och nu en lång kyss av en karl?

En sån fråga du ställer fast jag tror nog att svaret du vet

För när du trycker dig mot mig så där blir jag alldeles het 

Och givetvis stannar jag kvar här i din famn

När du kysser mig nu och viskar smeksamt mitt namn

För just den här stunden på exakt detta sätt

Har jag drömt om så länge, så snälla gör det nu rätt

Kyss mig nu länge, så där innerligt bra

Kyss mig nu älskling! och säg: 'Det är Dej jag vill ha!'

Ja, just idag borde man väl egentligen...

..men nu råkar jag ju istället få fira dagen med lite...

...och då ska man väl inte klaga precis.  :-)  

Är det långt kvar än?

Är det långt kvar dit till den andra sidan?

Är det långt kvar innan livet kan få ny fart igen?

Är det långt kvar av denna trista ökenvandring?

                     Livet går ju alltid vidare, hela tiden... 
                    vare sig vi tycker vi är på väg nånstans eller inte.

Återkommer så snart jag kan. 

Kan du minnas hur det var?

Hur det var att vara ett barn och leva enbart för stunden.

Kan du minnas hur spännande allting kunde vara?

Hur rolig, lekfull, rastlös, intressant, äventyrlig 

och alldeles överfull med sprudlande fantasi

som hela världen tedde sig. 

Kan du minnas nyfikenheten?

Kan du minnas glädjen?

Det går om man vill.

Jag minns det lättast där på stranden om sommaren.

                                       Med solen i ryggen, Och vinden i mitt hår
                                       För mina steg mig ner till stranden
                                       Och för en stund blir jag 5 år gammal

Dom dränerar mig fullständigt

Dina fantastiska ögon

Jag kan inte värja mig längre

Hela jag liksom sugs in i dom

Som en stjärna som fångas in av ett svart hål

Och jag strålar av lycka hela vägen in

Solen lyser som bara den där ute. Termometern rusar iväg uppåt på skalan som den inte gjort på flera månader. Det är VÅR ute idag!

Hela natten har det blåst ljumma stormbyar över träd och tak och det har rasslat och kraschat ner is i stora klumpar från vårt tak så jag nästan trott att det varit någon som hoppat jämfota därute på verandataket. Vintern håller ÄNTLIGEN på att smälta bort! Ja, eller iaf känns det som den håller på att förlora mark rätt väsentligt just nu idag (fast det sägs ju att det ska bli kallare igen i nästa vecka) Och alla människor verkar vara ute och promenera och njuta av att det härliga vädret där ute idag.

Alla, utom jag. För just idag har jag givetvis blivit sjuk. :-(  

Just idag av alla dagar har jag fått feber och ligger i soffan och hostar.

Är inte sånt typiskt så säg!

Känner mig lika hängig som
snögubben där ute på tomten