13 år sen idag.

13 år sen min bästa väns dotter Evelina dog, bara ett halvt år gammal.  

Åren går och den stora svarta klumpen som jag hade i hjärtat då, den som vi gärna vill kalla för sorg eller saknad efter någon som gått oss förlorad men som ju egentligen är så mycket värre än så just då när den håller oss i sitt iskalla grepp och får precis allting att bli till bara svart och grått för att hela världen plötsligt hamnat så långt bort från där vi själva ramlat ner och knappt ens orkar vända blicken upp ifrån igen...

Den där svarta klumpen finns inte kvar längre. Den är borta nu, sedan många år. Men varje år, på just den här dagen, precis som det gjorde nu idag också när jag stod där vid Evelinas grav och tittade på alla de vackra blombuketterna och alla de tända ljusen som alla vi, som minns henne och som fortfarande kommer ihåg hur ont det gjorde då när den där svarta klumpen innuti oss slog omkull oss, hade tänt för att visa för oss själva att kärleken aldrig någonsin dör, ja just då sticker det fortfarande till i mig som av massor med små nålar där inne där den där svarta klumpen en gång satt och det gör både lite ont och känns bra på samma gång, för på nåt sätt är det ju ändå så att så länge vi minns henne och känner av den kärlek som hon väckte, så finns hon ju fortfarande kvar här hos oss, i våra hjärtan.

Så varje år är det likadant. Efter tårarna på kinden när jag står där vid graven och känner hur mycket kärlek jag fortfarande har kvar för henne, alla de långa åren till trots.. efter dom så kommer det alltid en sorts varm och vacker glädje istället. Jag känner mig glad över att ha blivit påminnd igen, av lilla Evelina, hur viktigt det är att alltid visa upp sin kärlek för de man älskar. I tid, innan det är för sent.   

                       Tack för att du påminner mig, Evelina.