Det mörknar alltmer under träden. Jag ser knappt skillnad på äpplen och löv längre. Men några till vill jag allt hinna plocka innan jag ger mig. Fem kartonger har jag snart lyckats fylla. Bara några vändor till upp och ner igen på stegen, sen är den sista kartongen också fylld med goda saftiga äpplen.

Ett fågelsträck korsar himlen ovanför mitt huvud. Nån sorts gäss låter det som. Skränanden som skär rakt igenom allt det mörka. Men jag undrar varför de flyger österut och inte söderut. Kan fåglar flyga vilse? Ska inte dom ha inbyggda kompasser? Som visar dom rätt väg i alla lägen. Rätt väg i alla lägen...  Såna som vi människor inte har... men så väl skulle behöva, med andra ord.

En dåsig geting landar plötsligt på min högerarm. Till synes en aning vimmelkantig spatserar den runt en stund på min fleeceärm. Lite vilsen den också tydligen. Borde inte den ligga och sova nånstans vid det här laget? Inbäddad nånstans torrt med välfyllda skafferier. Ja, eller så borde den kanske redan vara död. Säsongsbetonad som den ju ska vara. En ensam överlevare som yrvaket trippar runt och letar efter nånstans att ta vägen, ovillig att flyga sin väg, oförmögen att hitta rätt bland alla äpplen och löv även den.

Jag hjälper getingen ner på ett äpple och hoppas den ska hitta vad den letar efter där, klättrar ner för min stege och packar ner de sista äpplena i kartongen. Det är nästan mörkt nu, men ögonen har vant sig så jag kan ändå se äpplet som faller ner från en av de högsta grenarna. Det studsar lite mellan kvistarna på sin väg ner innan det dunsar tungt i marken. Ett stort rött äpple. Ett sånt som jag gärna hade sträckt mig lite extra efter alldeles nyss för att lyckas plocka. Ett riktigt fint äpple. Men nu har det studsat och dunsat sig ner på marken och blivit kantstött så nu plötsligen har det blivit fallfrukt istället. Inte längre nånting som går att spara och behålla. Inte längre nånting riktigt fint, utan nu bara nånting bortkastat.

Jag bär in den sista kartongen med äpplen. In i källaren. Där dom förhoppningsvis kommer att hålla sig fina och fräscha i flera veckor till så vi hinner äta och göra äppelmos, -kakor och -juice av dom. Jag kastar en sista blick ut igen i halvmörkret och tänker att det nog inte spelar så stor roll egentligen. Vare sig man är flyttfågel, geting, äpple eller människa så går det att komma fel på nåt sätt så man behöver hitta nya mål och ny mening med alltihopa. Det som skiljer oss åt är väl i såna fall kanske just om vi har förmågan att lyckas med det eller inte. Om vi har förmågan att fortsätta försöka. Om vi fortsätter försöka flyga eller om vi blir fallfrukt på marken.

Jag vill fortsätta försöka. Jag är inte fallfrukt. Jag vill fortsätta flyga.

Jag vill fortsätta känna lycka.   

 
              Lycka är att fortsätta leva, skratta och njuta