Jag var på begravning idag.
En släkting, en kusin, i min egen ålder som hastigt gått bort i svår cancer och som lämnat efter sig en rätt så omskakad familj och väldigt många närmast chockade släktingar och bekanta som knappt ens hunnit få veta om att hon var sjuk.
Det blir en särskild sorts begravning då, en särskild sorts sorg och stämning, då när alla sörjande känner sig mer eller mindre bestulna och berövade på någon som man tyckt mycket om och uppskattat som mamma, hustru, syster, kusin, vän, granne eller kollega och som man inte alls tänkt sig skulle kunna gå bort så där snabbt. Inte redan nu. Inte medan hon fortfarande var så väldigt mycket mitt uppe i allting. Mitt uppe i att leva.
Allting känns mycket mer obegripligt då. Nästan overkligt på nåt sätt. I alla fall kändes det som det var så de upplevde det, barnen, hennes barn, där de stod efteråt bredvid graven och tog emot alla gästernas kondoleanser och beklaganden av sorgen. De såg nästan ut som de inte kunde förstå riktigt att det var på riktigt. Att deras mamma verkligen inte finns kvar hos dom längre.
Och då grät jag. De tårar jag inte kunde känna riktigt inne i kyrkan under alla psalmerna, de kom då istället, när jag såg hur vilsna och ensamma mitt bland alla oss andra sörjande som de egentligen var... hur 'stora och duktiga' dom än var... utan sin älskade mamma.
Vila i frid, du älskade kusin. Du går i kärlek, för vi är många som kommer sakna dig både mycket och länge under resten av våra egna liv.
Och det var ändå ett väldigt vackert sista farväl.
Postat i: Allvarligheter | Permalink | Kommentarer [0]
