En sedan länge efterlängtad kram, ett varmt återseendes-leende och en långsam promenad tillsammans i majsolen, utmed det vackert strömmande vattnet. Med varsin stor mugg med take-away-fika i handen, brödbitstiggande gräsänder vid våra fötter och med en ledig parkbänk nånstans i solen att sätta oss vid som gemensam hållplats på vägen.

Jag var nog den av oss som lyssnade mest och var antagligen den som var mest nyfiken också på att få veta vad som hänt sen sist. Eller kanske bara helt enkelt den som helst ville få lyssna mer än behöva prata så mycket själv. Jag tycker så mycket om att höra henne prata nämligen. Tycker så mycket om hennes varma trygga röst. Hennes röst ger mig alltid ett sånt inre lugn var gång vi ses. Som en varm famn att få lägga ner huvudet mot och få vila sig i.

Hon är viktig för mig, min goda vän. Hon sprudlar inte alltid av energi och glädje. Nej, många gånger är det två väldigt sorgsna och trötta ögon jag ser in i när jag möter hennes blick. Många gånger är det nog till synes hon som behöver mina kramar mycket mer än jag hennes, men så känner aldrig jag, för varje gång jag är tillsammans med henne så får hon mig att må mycket bättre igen här inne i hjärtat, det enda ställe som det egentligen spelar någon roll hur man mår. Dit når hon mig. Dit når hennes lugnande röst och hennes varma skratt när hon berättar saker för mig och jag får se henne le så där lite halvklurigt och ge mig en sån där härligt lång och närvarande kram igen.

Jag älskar henne, min vän. Och jag saknar henne alltid nästan som mest just så här dagarna efter att vi just har setts, nu medan jag fortfarande har kvar ljudet av hennes trygga värmande röst här inom mig.

Hoppas jag får se henne snart igen.