Jag återtog trädgården igår. Återförde den tillbaka till sitt rätta jag igen. Tillbaka till att vara en gräsmatta och inte en oslagen slåttervall. Det tog sin lilla tid och gräsklipparen körde fast och stannade så många gånger att jag har fått träningsvärk i armen idag av alla gånger jag fick rycka igång den igen. Tänk vad det hinner växa igen mycket på bara några få veckor. Bara för att jag inte har haft tid riktigt att bry mig och sen varit sjuk också ovanpå det så jag inte kunnat klippa det pga det och då hinner det bli så där jäkla tjockt och högt på en gång så det får hela trädgården att se helt förvildad ut. Skrämmande. Men nu har jag som sagt återtagit den igen. Mejat ner allt det vilda och återbördat tomten tillbaka till civilisationen igen. Uppdraget slutfört.

Ja för den här gången vill säga för nu tar det ju bara nån vecka till innan det har hunnit bli ett måste igen att klippa det för då kommer allt gräset under äppelträden att vara bombarderat med nedfallna äpplen som måste tas om hand eller köras bort och det jobbet blir alltid betydligt mycket enklare om inte alla de där halvruttna äpplena ligger inbäddade i stövelhögt grönt gräs när man ska försöka plocka upp dom. Så striden mot elementen lär allt fortsätta ett par vändor till.

Precis som striden där inne i huset, den som alltid pågår, utan minsta avbrott, mot alla barnens använda kläder som vill lägga sig i högar överallt på golvet och mot de likaledes växande högarna med ren tvätt som aldrig verkar vilja hitta fram till sina rätta byrålådor och garderober. På många sätt är det nog samma strid även det, precis som den där ute mot naturen, för hur många gånger jag än tycker mig ha sorterat, slängt, hängt och vikit alla dessa högar med kläder så är dom ju alltid likt förbannat där igen på ungefär lika kort tid som det tar för gräsmattan att växa över fallfrukten igen. Det är liksom samma tidsspann för det också. Samma frustrerande korta tid av ordnad och städad tillvaro innan det är dags att börja om igen. Samma obändiga naturlag som hela tiden ser till att bryta ner allting som jag försöker skapa. 

Så det är väl bara att fortsätta kämpa på med detta eviga sisyfos-arbete och försöka hinna med att njuta av de visserligen korta men ändock återkommande stunderna då allting faktiskt är insorterat i rätt smutstvättskorgar och garderober och när gräsmattan faktiskt är så kort så man kan sparka fotboll på den utan att bollen fastnar hela tiden. Underbart lär ju trots allt må allra bäst av att vara just kort, annars skulle vi ju aldrig riktigt förstå att uppskatta det för vad det är - det där allra sista ögonblicket när allting nästan nästan är helt färdigt, helt perfekt...  just då, precis innan stenen åter rullar ner igen för hela backen och det bara är att kavla upp ärmarna och börja om från början. Igen. Och fortsätta tycka det är precis lika roligt. Varje gång.  :-)   

   
Sisyfos klippte ju visserligen inga gräsmattor mig veteligen och inte sorterade han väl nån tvätt heller, men han visste nog ändå rätt bra vad det innebar att ha ett riktigt evighetsarbete.