Det dansar en flicka framför min spegel

Hon svänger så vackert på sig och skakar och rör på armarna lika säkert som om hon redan hade övat in alltihopa massor med gånger förrut, fast jag vet att hon bara hittar på allt under tiden hon håller på. Så brukar hon göra när hon är på bra humör och tror att ingen ser på. Men jag står i köket och lagar mat och jag kan se henne genom dörröppningen.

Jag blir glad av att se henne dansa så där. Hennes fysiska glädje smittar av sig även på mig. Fastän hon ser så stor ut då, när hon vickar på baken och skjuter fram bröstkorgen så där och med ens blir så väldigt vuxen i hur hon rör sig, där framför spegeln i hemlighet när ingen ser. För hon dansar inte som nån liten flicka längre då. Nu dansar hon med hela kroppen, precis som en kvinna gör.  

Och antagligen är det därför hon blir generad om jag säger något om att jag sett henne. För att då är det inte hemligt längre. Det som hon nog tycker själv gissar jag men som hon inte tror att jag har sett än - att hon inte är nån liten flicka längre, att hon är på väg att bli stor nu hon också. Med begynnande hårväxt under armarna, sina första bh:ar under linnet och jeansbyxor som inte passar över baken längre fastän de inte alls har blivit för korta.

Hon vet inte att jag redan märkt. Att jag inte alls är omedveten. Så om jag säger något om att jag tycker hon dansar bra eller att hon får väldigt snygga ben när hon har dom skorna, så blir hon alltid lite ställd och kommer av sig, för jag gissar att hon samtidigt ändå vill få fortsätta tro att hon i mina ögon för alltid kommer vara samma lilla söta flicka som hon alltid varit, som vill få godnattkram innan hon ska sova och som tycker om att bli kittlad av sin snälla pappa på ryggen när hon ber honom. Jag tror det är det hon kanske är rädd att tappa bort, om hon inser att jag redan vet.

Men vad hon inte kan förstå är att för mig är hon båda två, både den dansande unga damen framför spegeln som nog helst vill få vara mer än bara söt numera OCH hon är, och kommer för alltid att vara, den där söta lilla flickan som jag tycker så mycket om att lyfta upp och krama om när hon kommer springande mot mig med utsträckta armar.

Hon vet inte att i sin pappas ögon kan hon för alltid vara både ock. Både liten och stor på samma gång. Både söt och vacker. Både rädd och modig. Både flicka och kvinna, i en och samma Hon, utan att det är det minsta konstigt. Faktiskt.  

      Ur barnet växer vår personlighet och identitet