För första gången på 14 år är jag inte där just idag och lägger blommor på hennes grav.
Det känns konstigt, men bra på nåt sätt ändå.
Vi går till katedralen här i staden istället. Och tänder ljus.
Vackra smala ljus som brinner med hög låga. Tillsammans med många andra likadana ljus. Som brinner lika vackert. Som andra har tänt för sina kära. För sina änglar. Ängla-ljus i långa rader. Och jag tänker att det är ändå väldigt vackert att kunna stå så här i en katedral långt hemifrån och känna att värmen finns där inne fortfarande. Värmen som är där smärtan en gång växte. Värmen som gör att jag vill krama om alla jag älskar. Värmen som är minnet jag bär kvar av det som jag inte tyckte skulle ha fått hända. Värmen som är kärleken som hon som inte orkade skulle ha fått.
Vi tänder ljusen och står stilla och bara tittar.
Och minns.
och pekar upp mot skyn.
Men det är för himlen i dig,
och jorden i mig
Mm.. Vi älskar varandra."
Postat i: Kärlek | Permalink | Kommentarer [4]
Klart det kan kännas lite hemskt att inte vara just där, men jag tror att huvudsaken är att du visar den omtanke som du gör! :) Kram
Skrivet av Disa den 28 september, 2011 kl. 09:59 #
Får en känsla av närhet till Paolo Coelho när jag läser det här. Har du förlorat ett barn?
Skrivet av Got2b den 28 september, 2011 kl. 09:59 #
Got2b: Paolo Coelho har jag aldrig läst nåt av så hur nära vi är kan jag inte svara på, men jag tolkar det ändå som god kritik att du tycker så. :-) Det var mina bästa vänners förlorade barn som jag tände ljus för.
Skrivet av Peter Pan själv den 28 september, 2011 kl. 14:13 #
Disa: Tack! :-) Kram tillbaka.
Skrivet av Peter Pan själv den 28 september, 2011 kl. 14:13 #