'Jag vill inte gå dit mer. Dom är bara elaka mot mig i skolan.'
Fan, vad sånt gör ont att höra från sitt barn. Och Fan så maktlös man känner sig när man inte kan följa med honom och 'fixa' så att allting blir bra. När problemet måste lösas av andra än mig. När jag bara kan jaga på och stötta och säga tusen gånger till hur mycket jag älskar honom och att det är dom andra som ska ändra på sig, som ska sluta säga elaka saker och behandla honom illa. Det är inte han som ska flytta på sig eller hålla sig undan. Det är Dom andra som är dom dumma.
Och jag känner att jag skulle vilja få skrika, och skälla ut, och ruska om, och ge igen, och ringa hem till föräldrar och härja, och hänga ut, och peka finger, och... ja göra NÅNTING konkret av all den ilska och frustration som jag känner över att behöva gå igenom allt detta ännu en gång. I samma skola som hans två år äldre bror också blev mobbad i. Och behöva känna igen samma glåpord och samma utfrysningsmetoder som sist. Mönstren är dom samma och frustrationen över att man så lite kan göra åt det som förälder blir bara än värre när det är andra gången man är där, i samma situation.
Varför är barn så grymma mot varandra? Var kommer all denna ondska ifrån?
Postat i: Allvarligheter | Permalink | Kommentarer [18]
ja vad ska man göra. samla alla plågoandar till ett möte med personal/föräldrar/barn och snacka allvar en stund. skolan måste visa att de tar antimobbnings planen på allvar
Skrivet av mats den 04 februari, 2010 kl. 10:44 #
Hej Peter Pan,
Det kan man verkligen fundera över. Var kommer all den här ondskan från hos vissa barn?
En del menar väl att barnen härmar de vuxna. Vuxna mobbar ju också varandra. Pratar illa om varandra bakom ryggen t ex.
Jag blev själv mobbad när jag gick i skolan under en period. Min lillebror också. Jag berättade aldrig det för någon vuxen. Jag höll det inuti mig själv hela tiden. Det var jättetungt.
Jag känner igen att du är en fantastisk pappa som din pojke känner sig så trygg med att han berättar hur han har det i skolan. Att han berättar att barnen är elaka mot honom.
Ditt barn har all rätt i världen att få känna sig trygg och trivas i sin skola. Kämpa för det med den kraft du har. Det är jag säker på att du också gör. Inget barn ska behöva ha ont i magen för att gå till skolan. Ändå har många det, tyvärr.
Jag önskar att det blir bättre för din pojke. Det är ändå tur att han har dig att tala med. Att där finns någon som lyssnar på honom.
Allt gott!
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 04 februari, 2010 kl. 19:52 #
Jävlar vilken bra kontakt och relation du måste ha med din son om han berättar sånt...
Mitt enda bra tips är att byta skola/klass. När jag bytte klass kom jag ut helt och hållet, vågade sträcka på mig och blev fri.
JAg var aldrig mobbad på det sättet att jag blev slagen, kallad för elaka saker etc. Snarare blev jag mer nedtryckt genom att jag behandlades som en ägodel, ett alternativ som aldrig kunde säga nej och aldrig fick vara.
Men sen i sexan å byte vi klass, och detta som jag var med om förekom bara i min klass då efterso det bara var dem jag liksom var med. Men nr man går i en skola där en årskurs har rut 125 elever är det lätt att börja om när klasserna splittrats. JAg ville gå till skolan helt enkelt. Jag älskade min klass och sexan är det år som jag hitintills har älskat mest <3
Sedan bytte jag skola til sjuan (profilklass) och kom ut ännu mer. kanske var det också för att alla i de klassen har samma intresse som jag, och de är. MAn får vara hur mycket man vill.
Så jag rekommenderar att killen byter skola om det är möjligt. Om man agerar blir det antingen bttre eller värre. Det är ingen som vet vad som händer typ..
Jaja.. Detta kanske inte vvar så mycket till hjälp menmen...
Skrivet av Vihelmina den 04 februari, 2010 kl. 21:45 #
det är föräldrarnas fel också som skaffar ungar sen kan dem inte hålla reda på dessa barn....!!!!!!Varför in i helsike skaffar dem barn och de inte kan ha kontroll över de på rätt viss. De kanske borde inte blivit föräldrar ens bara för att skaffar barn behöver inte alla göra det.
Skrivet av Sara den 05 februari, 2010 kl. 07:56 #
Jadu, känner igen mig i sonens problem. I mitt fall var det att läraren tittade mellan fingrarna, likadant som när mina två äldre bröder gick på samma skola. Att byta skola är inte alltid ett alternativ, då man bor i små kommuner.
Så jag tycker du skall trycka på lärare och rektor.
Hoppas ni lyckas bryta detta vidriga.
Skrivet av E83 den 05 februari, 2010 kl. 09:20 #
Har haft 2 grabbar som på olika sätt blivit utsatta för mobbning.
Den första var en blyg och känslig kille.
Skall försöka att fatta mig kort.
Han blev mobbad på allvar, utfryst, förnedrad, slagen.
Han gjorde allt för att få vara med de tuffa killarna och sa upp bekantskapen med "töntarna"när han började på mellan stadiet.
Till saken hör att det var nästan bara invandrarkillar i klassen, är på inget sätt rasist, men invandrarkillar med sociala problem i familjen har en mycket tuff skargång.
Och vägrar att umgås med svenska killar som inte uppfyller de kraven.
Detta pågick tills min grabb började slå tillbaka i 9an.
(vi hade givetvis gjort allt som stod i vår makt, talat med skolan, som bagatelliserade problemen.
Föräldrarna som skylde på min son,
-Man måste väl tåla lite om man är grabb.
Och vi tog på oss skulden och undrade vad vi gjorde för fel och fattade inte riktigt hur allvarligt det var)
Nu började en fasansfull period, han kastade sina glasögon, vägrade använda linser.
Han bantade ner sig och började hårdträna.
supa, röka och slåss.
vi svarade med att dra in alla pengar som inte kunde redovisas, han kontrade med att hitta en kiosk där bara han fick köpa sigg, han är en driftig kille så han langade till jämnåriga kamrater och sålde dyrt.
Samma sak blev det med spriten.
(detta var inget vi visste då)
Han började själa våra pengar, slå oss.
Nu 4 år senare har han lugnat ner sig och börjat ta gymnasiet på lite allvar, framtiden är bräcklig men lite ljus.
Skrivet av Kattis den 05 februari, 2010 kl. 09:22 #
Skrev för mycket, så jag delar upp det på 3 kommentarer.
Grabb nr2 klarade bara inte av att vara någon annan, -man måste vara så tuff hela tiden, (hans egna ord)
Här var vi också dumma nog att tro på skolans bagatellisering och skuldbeläggande av oss.
I 7de klass gjorde de som i fallet över mig.
Det kom nya elever från ytterområdena hit och klasserna splittrades och min grabb fick massa nya kompisar (det blev fler svenska barn i skolan)
Han växte och gav igen lite till sina plågoandar.
I dag går han första året på gymnasiet och stormtrivs med sig själv och livet.
Skrivet av Kattis den 05 februari, 2010 kl. 09:23 #
Här kommer del 3.
Barn nr 3 har gått på en annan skola här i byn där det inte finns särskilt många invandrare eller andra sociala problem.
Byn vi bor i är indelad i 2 halvor, Den nya som består av det kommunala bostadsbolagets lägenheter.
Den gamla delen som består av nya och gamla villor.
Behöver väl knappast tala om vilken skola som har de stora problemen.
Hon går nu i 4de klass och man har slagit ihop skolorna.
Innan sammanslagningen stormtrivdes hon i skolan.
Hon kände sig populär, accepterad och söt, brydde sig inte särskilt mycket om kläder.
Nu har hon på en termin blivit osäker, känner sig rädd (vet inte hur hon skall bete sig, vilka kläder hon skall ha på sig för att duga)
Alltid ont i magen.
Hysterisk när hon skall gå till skolan om inte rätt kläder är rena, vägrar använda termobyxor osv...
Arg och irriterad när hon kommer hem.
Sömnlös om nätterna.
Gråtmild och uppkäftig, alltså hon mår inte bra.
Blir kallad fetto, jävlar 14rtis.
Och när vi pratar om saken är det de nya killarna från den nya skolan som är taskiga.
Hon har till och med kompisar som får heta både hora och luder och då går de i 4ran.
Mitt råd till dig är att du polisanmäler skolan.
Lita inte på att skolan kommer att fixa detta, för det klarar de inte, tro mig.
Kräv hemundervisning, tills det har vidtagits åtgärder som får din grabb att känna sig som en i gänget.
Det räcker inte med att utfrysningen upphör,
han har rätt att slippa känna sig utanför.
Mobbning är enligt mig att jämföra med grov misshandel, alltså kriminellt.
Vad skulle hända om vi bettede oss så mot våra egna barn?
Skrivet av Kattis den 05 februari, 2010 kl. 09:23 #
Bara fortsätt att stötta och älska, det är som tur var kärleken från hemmet som är det som finns kvar hela livet, plågoandarna brukar få sitt i slutändan.
Jag blev mobbad som liten men har nu som vuxen upptäckt att det gick ganska bra för mig, men de som mobbade mig har det visst gått sämre för.....
De kanske upptäckt nu att man inte kan bete sig hur som helst, men ack så för sent.
Skrivet av Nettan den 05 februari, 2010 kl. 11:42 #
Det är inte bara barn som är elaka mot varandra. Jag var mobbad från klass 2 till klass 9. Sedan utsattes jag även för mobbing nu i vuxen ålder.
Vissa gillar att vara elaka mot varandra och faktum är att det oftast är kvinnor som varit elaka mot mig. Nu senast var det en kvinnlig projektledare i medelåldern som gjorde allt för att sabba för mig och snacka skit om mig till min chef..
Vad gör man liksom?
Jag har ingen som helst tillit till samhället heller, ingen gör något. Föräldrar till barn som mobbar skyddar sina barn och rektorer låtsas som om det regnar. Det är en stor anledning till varför jag väljer att inte skaffa barn. Cyniskt kanske, men mobbingen har verkligen sabbat mitt liv..
Skrivet av fredrikabremer den 05 februari, 2010 kl. 13:14 #
Det är fruktansvärt att det skall få förekomma mobbing. Jag blir så förbannad.
Jag skulle ringa upp skolan direkt och säga:
Kan ni inte garantera mitt barn en säker och trygg miljö i skolan så kommer jag att hålla mitt barn hemma med undervisning. Så skulle jag polisanmäla skolan också! Djävlar vilket helvete jag skulle ställa till med som förälder till de ansvariga. Ansvariga är i detta fall både skola och föräldrar till mobbarna!
Man skall inte behöva skicka iväg sitt barn där det förekommer både psykisk och fysisk misshandel! Aldrig i livet!!
Skrivet av Soffis den 05 februari, 2010 kl. 13:37 #
ALLESAMMANS: Tusen Tack!!
Om ni kunde ana hur mycket stöd och tröst era kommentarer ger. Jag är djupt tacksam för allt som alla skrivit och vill hemskt gärna skriva kommentarer tillbaka till var och en.
...men just nu idag tror jag inte att jag orkar med det tyvärr. Så just idag skriver jag bara detta gemensamma Tacket. Till er allihopa, på en gång.
För just idag vill jag åka hem till mina barn så snart jag kan.
Med stor tacksamhet!
/Peter Pan
Skrivet av Peter Pan själv den 05 februari, 2010 kl. 14:11 #
Båda mina döttrar blev mobbade på sina skolor och varken lärare och rektor brydde sig när jag tog upp problemet. Det slutade med att jag själv var väldigt arg/samtidigt som jag kände mig väldigt svag..
Om du inte vill byta skola, så kan du kontakta skolverket, de kan hjälpa dig. Och DÅ kommer skolan att reagera.
http://www.skolverket.se/sb/d/2470
Jag fick till slut byta skola, de var väldigt elaka mot henne i den gamla skolan.Fruktansvärt, vet jag att det är.
Skrivet av carola den 05 februari, 2010 kl. 17:32 #
mobbning tar ju aldrig slut det har ju hållit på i flera årtionden men det är ju grovheten som blir värre både jag och min syrra har blitt mobbade min syrra blev mobbad för sina kläders skull och jag vart mobbad för att jag var skelögd och hade ringen i fel öra
Skrivet av mikael den 05 februari, 2010 kl. 22:56 #
Hej!
Avskyvärt och sorgligt tänker jag. Ja barn vill bara vara som vuxna. Varför en del barn blir som djävulen själv, beror bara på vad deras närmaste vuxna människor i livet lärt dem. Barn beter sig som vad deras föräldrar lärt dem tro på. Det måste bli en förändring!
Mvh
Ruben
Skrivet av ruben den 05 februari, 2010 kl. 22:57 #
Tja,
Två bra råd:
1. Skicka barnet att lära något kampsport.
Efter några månader ska han själv fixa dom som mobbar. Den barn (även vuxen) mobbas som har liten självförtroende.
2. Alla måste inse att 1980 var länge sedan. Det går inte att säga "ojoj det får man inte". Man får mobba tillbaka punkt slut.
Skrivet av Oliver den 05 februari, 2010 kl. 23:48 #
Hej Peter Pan,
Jag har läst alla kommentarer så här långt och också ditt fina tack.
När jag läser det Oliver skriver, så minns jag hur det var för en liten pojke som jag känner väl. Han blev slagen och mobbad när han var nio, tio år gammal. Det var flera stycken som gav sig på honom. Den lille pojken gick inte och anförtrodde sig till någon vuxen. Det fanns ingen vuxen som han kunde anförtro sig åt, där fanns ingen sådan trygg förälder. Han höll allt för sig själv, precis som jag också gjorde när jag var liten och blev mobbad.
Den lille pojken började träna styrketräning för sig själv. Han skaffade sig hantlar. Han tränade och tränade, nere i en källare, tills han en dag var så stark att han, när han återigen skulle få stryk, var den som gav den värste killen av alla, den egentlige mobbaren, en riktigt rejäl smäll.
Snopna stod de där, de som mobbat den lille killen. De drog iväg.
Efter det var mobbningen över. Det hände aldrig mer.
Jag vill absolut inte uppmuntra till våld. Men jag tror att det ligger mycket i det som Oliver skriver. Om man börjar träna sig fysiskt stark så märks det. Ibland utan att man behöver använda sig av sin faktiska styrka.
Nu kanske din pojke redan gör det, tränar. Men det var minnen och tankar som blev glasklara för mig när jag läste Olivers kommentar.
Jag önskar dig och dina barn allt gott.
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 06 februari, 2010 kl. 23:59 #
Statusuppdatering: Möte på skolan med hela klassen har hållits och resultatet hittills är att de flesta barnen verkar ha förstått att även deras elaka ord har varit pusselbitar i ett och samma pussel. Läget är därför bättre nu, om än inte i mina ögon helt och full bra än och framför allt inte 'säkert' än, men just nu är det viktigast att Han - sonen - tycker det är roligt att gå till skolan igen. För det gör han just nu.
Uppföljningsmöte med lärare + rektor är planerat i nästa vecka. Till dess håller vi tummarna att dessa 'bra-idag-dagar' ska hålla i sig.
Skrivet av Peter Pan själv den 09 februari, 2010 kl. 15:55 #