Det är ju den 17:e Maj idag.  Norges nationaldag.

Så vad passar väl bättre i såna fall än en äkta norgehistoria?

Dagen till ära.   :-)  

"Det var en gång en mexikanare, en italienare och en norrman som jobbade ihop på ett höghusbygge i New York.

Varje dag när mexikanaren öppnade sin lunchlåda så hittade han tacos i den, italienaren å sin sida hittade alltid, när han vecklade ut sin rödrutiga lunchduk, en pizza i den och norrmannen slutligen hade alltid några tunfisksmörbröd i sin lunchpakke. Varje dag hände samma sak. Mexikanaren fick tacos, italienaren pizza och norrmannen fick sina tonfiskmackor, varje dag vecka efter vecka.

Efter tre veckor sa mexikanaren upprört att han hade fått nog. 'Om jag får tacos en endaste gång till så hoppar jag banne mig ner från detta bygge, det gör jag.' Italienaren höll med och sade samma sak lika upprört han också angående sina ständigt återkommande pizzor. Han skulle också hoppa sa han om han skulle få pizza en endaste gång till invirat i sin lunchduk. Den förskräckte norrmannen ville inte vara sämre han så han sa samma sak han med beträffande hans eviga tonfisksandwichar. Var det en sån i hans lunchpakke en enda gång till så skulle minsann han också hoppa.

Dagen därpå öppnade mexikanaren spännt sin lunchlåda...  tacos!! konstaterade han besviket och hoppade utan ett enda ord till och dog på fläcken. Italienaren gjorde samma upptäckt även han. I hans luchduk låg, precis som vanligt, invirat en pizza. Med dyster uppsyn tog han farväl av sin vän norrmannen och hoppade uppgivet ner och dog även han. Kvar var bara norrmannen som med darrande händer öppnade sin lunchpakke för att bedrövat konstatera att nog tusan var det tonfisksmörgåsar som låg däri även denna dag och väntade på honom. Med tårar i ögonen ställde han sig så upp och hoppade ner från höghuset och slog ihjäl sig han också.

På begravningen några veckor senare satt de tre änkorna och grät tillsammans och pratade om den förskräckliga händelsen. Mexikanskan sa gråtandes flera gånger att hon inte alls kunde förstå varför hennes man inte hade sagt åt henne tydligare att han inte ville ha tacos fler gånger i sin lunchlåda. Han kunde ju visst ha fått något annat om han bara hade protesterat högre. 'Precis!' sa italienskan och höll med även hon.  Hennes man hade ju också kunnat fått annan mat än pizza om hon bara hade vetat om att han tänkte hoppa om hon gjorde pizza åt honom en gång till. 

Slutligen var det norskans tur att beklaga sig. Hon förklarade sorgset för sina medänkor att hon för sin del verkligen inte kunde förstå detta alls. Hennes man hade ju aldrig ens nämnt med ett ord att han skulle ha tröttnat på sina tunfisksmörbröd. Hon visste ju ingenting.

'For det var alltid han selv som laget till dem smörbröd hver morgen.'  "