"Livet går vidare" intalar man sig.
Det behöver inte alltid kännas lika tomt som det gör nu.
Bortom nästa kurva kommer något nytt att hända.
Något som är bättre än detta tröstlösa ringlande.
Något som är bättre än detta eviga ältande av allt det fina som varit.
Av allt det vackra som man haft
och som man saknar så det skriker i hjärtat på en,
men som redan gått förlorat och aldrig mer verkar vilja komma åter.
Så tänker man. Och hoppas.
Och man går vidare. Hand i hand med längtan
och med saknaden nerpackad, så gott det nu går,
i sitt stora, tunga otympliga bagage.
För framåt måste man ju.
Vidare.
Mot nya mål.
Nya vägskäl att passera och nya hamnar att lägga till i.
Men en fråga blir jag aldrig av med.
En fråga finns där i huvudet hela tiden
och mal vidare för att jag inget svar har att tysta den med.
Frågan om HUR man gör för att sluta älska.
Hur man släpper taget om nånting som redan vuxit fast i en
och som redan blivit en del av vem man är.
Hur slutar man att älska den som skulle varit ens livs kärlek.
Hur sjutton bär man sig åt för att sluta?
Kärlekens dörr är svår att öppna
och rent omöjlig att stänga.
Postat i: Livskris | Permalink | Kommentarer [2]
sv: Haha, jo, nu är de äntligen klara :P
Skrivet av Emma den 27 juli, 2009 kl. 12:43 #
sorgligt
Skrivet av 83.226.143.170 den 28 juli, 2009 kl. 20:56 #