"Jag tänker kasta dom här jävla idiotskidorna när vi kommer tillbaka!!!!"

Ilskan stänker omkring honom ihop med saliven medan han kämpar sig upp ur lössnön vid sidan om skidspåret i nerförsbacke nummer fyra och uråkning nummer fem för dagen. Det är inte ens nån idé längre att försöka fråga honom om han vill ha nån hjälp eller erbjuda honom några tips om hur han ska undvika att få för hög fart i nerförsbackarna. Han är beyond all that nu. Nu är han fullkomligt rasande arg på allt och alla som överhuvudtaget råkar titta i hans riktning.

Vi är ute i skidspåret tillsammans med kompisar och deras barn. Det är bara en 3 kilometers slinga, ute i bedårande vacker trollskogsnatur med snötunga granar och trollberg överallt runt omkring oss, och egentligen var det ju tänkt att vi alla skulle njuta av turen och sen precis lagom hinna med ett stopp i våffelstugan i närheten också... men just nu känns hela spåret antagligen oändligt långt för min stackars ilskna pojke och tiden vi har kvar på oss för att hinna till våfflorna innan dom stänger där för dagen.. ja den försvinner snabbt i takt med varje ny nerförsbacke känns det som.

Så just nu är pojkens självkänsla och självförtroende så låga som dom bara kan bli och han tycker att alla vi andra bara skrattar åt honom varje gång han ramlar igen och han tror att vi förmodligen skulle vilja åka ifrån honom på en gång om vi bara fick chansen. Han tycker han suger på att åka skidor, som han uttrycker det själv gång på gång där mitt i nerförsbacken medan han jagar reda på sina ivägkastade skidor igen och börjar det mödosamma jobbet med att lyckas sätta fast pjäxan i bindningen igen... helt utan hjälp! för det vill han inte ha nån. Han blir bara argare då nämligen, när han får någon att skälla på för att man håller skidan fel eller för att man inte fattar hur vinkeln på pjäxan måste vara för att det ska knäppa till i bindningen.

Så vi står där alla vi andra tysta (ja eller så tysta nu barn kan vara) och bara väntar och ger honom den tid han behöver för att bli klar och komma upp i skidspåret igen. Ingen säger nån kommentar alls om att det nog inte är så långt kvar nu eller frågar honom om han vill åka före eller efter i nästa uppförsbacke. Det är ingen idé längre. Han kan inte ta emot nån omtanke längre. Han känner sig bara som han vill därifrån nu. Slippa tortyren. Slippa skogen. Slippa snön. Slippa oss. Slippa allt!

En nerförsbacke och ett platt fall mitt i spåret senare lyckas jag ändå övertala honom att byta skidor med sin bror och ta ett kortare par skidor istället med bromsräfflor rakt under trampet. Det är hans gamla skidor som han var så hjärtans glad över att ha växt ur för att de aldrig hade nåt bra glid... tyckte han då, på sportlovet förra året. Just nu så borde dom däremot vara helt perfekta. Tänker jag.

Sen låter jag dom andra få åka före. Det är bara han och jag. Jag hjälper honom med bindningarna på de 'gamla skruttiga skidorna' och sedan hasar vi oss iväg, han först, mumlande högt för sig själv om hur jobbiga dom här skidorna också är! och jag följande efter alldeles tyst och lämnandes en stor lucka emellan så att han inte ser att jag ser varje gång han får lov att staka på i nerförsbackarna för att det inte ska gå för långsamt.

Han ramlar inte fler gånger sen. Istället åker han ifrån mig och när jag ökar takten för att hinna ifatt utan att lyckas särskilt bra så tycker han vi ska ha tävling så sen sprintar vi på båda två i en faslig fart både uppför och nerför i backarna och till slut, precis innan vi kommit fram till startpunkten igen har vi hunnit upp dom andra och jag låter honom få komma före mig över 'mållinjen' och känner mig varm i både kropp och hjärta när jag ser hans stora leende och hör honom ropa till brorsan att han just slog pappa i spurtstrid in mot mål.

Det syns lite på ögonen att han var ledsen förrut, och det finns några droppar av tårar kvar på ena kinden. Om det nu inte är snö som smält kanske..?  Men i övrigt är alla spår av den där ilskan och den där totala desperationen han kände där ute nyss som bortblåsta. Nu skrattar han och ler igen. Och även om vi inte hann tillbaka i tid för att hinna få några våfflor så känner jag ändå att det är tre glada barn jag delar matsäck med sen i värmestugan. Och då gör det mig ingenting alls att dom tar slut på all den varma chokladen i termosen innan jag hinner få nån, för det är precis så, precis så glatt och busigt roligt, som jag vill att en utflyktsdag tillsammans skall vara.

På vägen hem i bilen bestämmer vi att vi ska sätta fast 'bromstejpar' på undersidan på dom nya skidorna för då kommer dom att bli perfekta till nästa gång vi ska ut och åka skidor igen.

"Och då ska jag vinna över dig en gång till Pappa" säger han då och ser ut att vara rätt nöjd med sig själv och med sin dag ute i skidspåret.

Och bara det är vinst nog för mig faktiskt.     :-)