Jag tror det är färgerna som gör det. Alla färgerna i träden, i trädgårdarna, i skogarna, på marken.. överallt! Så långt ögat kan nå är det ju som hela naturen har exploderat i färger nu, i allt från gult till rött och fortfarande med allt det där tryggt djupgröna kvar i botten liksom, som en mörk kontrast till allt det andra, sprakande, nästan skarpa.

Jag fascineras lika mycket varje år av hur vackert det är nu på hösten när naturen klär upp sig så här i sin bästa karnevalsklänning och bjuder oss alla på denna fantastiska färgsprakande föreställning med den ena vackra vyn efter den andra så snart man tar sig tid att ge sig ut i solskenet (för det regnar ju faktiskt inte hela tiden så höst det är) för att titta och njuta. Och färgerna och skönheten finns ju där att ta in och beskåda på alla möjliga avstånd och i alla möjliga miljöer dessutom, både som vackra avståndsvyer över dimhöljda rödskimmrande lövskogar i fjärran och som dolda dekorativa detaljer i ett ensamt brandgult lönnlöv som råkat fastna på utsidan av ett fönster. Överallt finns den ju där, färgrikedomen och skönheten, som en sista galen fest för både ögat och själen innan allting allt mer övergår i grått istället och naturen stillsamt iklär sig sin något mer tråkiga färglösa vinterpyjamas och säger 'god natt och sov gott, vi ses i vår igen'.

Jag tror det är färgerna som gör det, men det kan säkert lika gärna vara solen också, för visst gör den sitt till den också i att göra den här tiden, de här dagarna och veckorna så här vackra och inspirerande sköna som de ju faktiskt är, bara man tar sig tid mitt i allt 'men imorgon ska det visst regna igen' -klagande och verkligen går ut och SER hur fint det är nu. Nu innan allting somnar. Ut med er och titta! För nästa helg kanske det redan är för sent. Då kanske löven redan har blåst av träden helt och hållet, frosten nupit gräsmattorna och vintertiden inträtt inte bara i allas klockor igen utan även i våra sinnen. Ut med er och njut medan tid är!      

 
                                                            Vackert som bara den, eller hur?