Plötsligt kröp det en svart skalbagge över vägen framför mina fötter. Den vinglade lite hit och dit med
riktningen på sin lilla promenad tvärs över den svarta asfalten på cykelvägen som vi befann oss på,
men den slutade inte krypa. Inte för en enda sekund. Inte ens när jag satte mig ner på huk och
betraktade den. Över både grus och sand tog den sig, utan att en enda gång stanna upp eller tveka.
Och jag kunde inte låta bli att undra över varför den var så bestämd med vart den ville ta sig. Hur den
kunde veta att det var just till den andra sidan av den, för den själv, så breda cykelvägen
som den behövde ta sig. Var den på väg hem eller bort? Eller vad för instinkter var det som fick den
att riskera livet så där för att ta sig genom denna breda asfaltsöken?

Nu kan jag ju nästan ingenting om skalbaggar så jag vet ju inte hur deras värld ser ut. Vad för motiv
de kan ha för en sådan riskfylld resa eller ens hur medvetna de är om var de befinner sig. Men jag
började ändå fundera lite på hur begripliga mina egna rärelsemönster och handlingar skulle kunna
tyckas vara i ögonen på en eventuell för mig lika celestial betraktare. Hur vettiga skulle mina egna
långpromenader, joggingrundor och semesterresor till exempel te sig för någon som inte visste
nånting om hur viktigt vi människor tycker det är med motion, vila och rekreation? Kanske var
det just en sådan promenad som den här lilla svarta skalbaggen också var ute på. En motionsrunda
helt enkelt, Eller möjligen att den såg det själv som ett spännande äventyr bara, en slags bevis
för att den inte är nån liten fegis kanske. Vad vet jag om en sån sak egentligen? Och vad skulle väl
min egen okände betraktare kunna tänkas tro om varför jag så plötsligt stannat upp mitt i min till
synes målmedvetna färd bara för att sätta mig ner och betrakta en svart liten skalbagge?
Ja hur kan man nånsin någon annan till fullo kunna förstå och förutsäga? När vi knappt vet
själva ens en gång varför vi gör och tänker som vi gör.

Två cyklisters snabbt framforsande och minst sagt livsfarliga gummidäck hann jag i alla fall rädda
den lilla krabaten ifrån genom min blotta närvaro där på asfalten bredvid medan den så sakteliga
närmade sig den andra sidan av vägen och när den så till sist nådde fram till det efterlängtade
skyddande gräset så var det nästan så att jag kunde ana att den stannade upp en liten stund, halvt
tillbakavänd igen, liksom begrundande sin egen modiga prestation, pustandes ut för några ögonblick,
innan den återupptog sin promenad igen bort in i det höga gräset. Och om jag inte visste bättre
så hade jag nog kunnat få för mig att den bockade sig snabbt som ett slags hedersamt tack, oss
outgrundliga levande varelser emellan.

"Över både grus och sand tog den sig, utan att en enda gång stanna upp eller tveka. Och jag kunde i
nte låta bli att undra över varför den var så bestämd med vart den ville ta sig"