Somliga dagar går allt hur bra som helst.

Somliga dagar är det bara roligt och gulligt och jag känner mig hur farbroderlig som helst när jag skojar och leker med andras småbarn. Mina syskonbarn och bekantas barn som alla är yngre än mina egna. Yngre, mindre, näpnare och så mycket lättare att skoja med genom att bara se rolig ut i ansiktet eller säga saker tvärtom mot hur det är. Bäbisar som får mig att le och bli glad rakt igenom bara för att de är så gulliga att se på och fascineras av där de ligger med ena sockan avsparkad eller sultandes på en alldeles för stor napp i munnen. Såna möten såna dagar gör mig alltid glad, för somliga dagar klarar jag av det hur bra som helst, utan minsta problem.

Värre är det de dagar då samma möten bara får mig att knyta mig inombords och jag känner tårarna samla sig i ögonen och jag måste fly lokalen för att inte bryta ihop där inför alla andra eller ännu värre inför de oförstående stackars barnen. 

Värre är det de dagar då varje sådant sött litet barnansikte bara får mig att tänka på och sörja över de barn som jag aldrig fick. De där barnen som jag alltid vetat från första början att jag ville ha. De som jag visste då, när livet låg framför mig, att jag skulle få. Hela huset fyllt med syskon som skulle bry sig om och ställa upp för varandra. Som skulle kivas och bråka också givetsvis, men som ändå alltid skulle finnas där för varandra de gånger det verkligen behövdes. Hela huset fullt av syskonkärlek. Ja så såg min dröm ut om hur jag ville ha det när jag skulle skaffa egen familj. Många barn att älska och många barn att få känna mig glad och stolt över som pappa vid alla de tillfällen då jag skulle få deras kärlek tillbaka.

Jag fick tre. Tre underbara barn som jag älskar mer än allting annat. Och som jag är hur glad och stolt över som helst. Det vet säkert alla ni som läst länge här i bloggen. De är mina vackraste och underbaraste glädjeämnen i livet. Så är det. Men också just därför, för att jag vet hur fantastiskt stark den kärleken är, den som en förälder känner för sina barn, just därför kan jag ibland känna en stor sorg också i de stunder när jag får hålla en sån där pytteliten krabat i mina armar igen eller när jag lyckas få en liten blyg mammig två-åring att bryta ut i skratt över att jag säger 'aja baja' om fel saker eller när brorsans 4-åring blir så där hjärtligt glad och hoppar jämfota av lycka över sitt paket på Julafton...

...i de stunderna kan jag känna en stor sorg och en smärta över all den kärlek och alla de glädjeämnen i livet som aldrig fick chansen att komma till. En sorg över det eller de syskon till mina barn som jag så innerligt skulle ha velat haft och som jag idag kan känna en sån väldig saknad över att jag inte prioriterade annorlunda då, då när möjligheten fanns att ha gjort annorlunda.

Det är då, när jag står där med nån bekant/kollega/släkting som nyss blivit förälder och som lyser som en sol av lycka och i vars barns ögon jag igen kan se det barn som jag aldrig fick, det är då smärtan slår mig rakt i magen och jag måste fly innan tårarna kommer forsandes i floder. Fly undan alla frågorna och alla menande blickar. Fly undan den lycka som jag inte vill förstöra med min egen smärta.

Och det är då som saknaden blir som störst, då ångesten blir för stark och då det verkligen känns att livet går alldeles åt helvete för fort.

Det är då jag ångrar en del av de val jag gjort tidigare i livet.

Det är då jag ångrar det jag inte vågade.

 
                        Jag saknar det barn jag aldrig fick