Det blåser lite snålt genom håret på mig och nog är jag glad alltid att jag tog med mig min jacka den här lunchen, men det regnar ju inte i alla fall. De tunga gråa molnen som skymt solen hela dagen hittills har som genom ett osynligt trollslag plötsligt skingrat sig något och istället börjat släppa fram skyar av klarblå himmel och värmande solsken istället.

Jag står under den stora kastanjen i ena kanten av det lilla torget. Inte så mycket för att få skydd för eventuella regndroppar utan mer för att det härligt stora trädet så frikostigt inbjuder mig till det där den sträcker ut sina långa gröna och vackert blomstersmyckade grenar runt omkring sig och det nästan blir som en stor lummig koja under den där i kanten av torget, intill det höga planket. Jag står där på den mysigt kastanjeöverklädda trottoaren och bara väntar.

Men när solens strålar nu återvänder till oss alla i den tappert väntande skaran av föräldrar, friluftsdagsfirande skolbarn och pensionärer som står utspridda runt omkring på torget med ihopfällda paraplyer och filmkameror i händerna så väljer jag dock att flytta på mig och ställa mig ute i solskenet istället, precis i lagom tid visar det sig för just då börjar dom spela.      

Och nog är det allt bra underligt ändå tänker jag där jag står, att man kan tycka att en så pass falskspelande ungdomsorkester med högst blandade individuella musikaliska kvaliteter och med en så pass begränsad reportoar av gamla traditionella evergreens att bjuda på ändå är väl värd att ta sig ledigt så här en stund från jobbet för att åka och titta och lyssna på mitt på dagen. Och nog är det väl allt bra konstigt ändå att vi trots det osäkra vädret idag ändå är så pass många som står där nu, i solskenet och lyssnar och ser både stolta och glada ut. Men det är väl det som är att vara stolt förälder gissar jag och ler stort mot min egen dotter när jag ser hennes ögon flacka förbi mig efter att de just spelat färdigt sitt första nummer och ovant står där generat tillsammans under applåderna och försöker bocka sig allihopa på en gång.  

Men jag förmodar väl att det mest är av otyglad kärlek och ren och skär stolthet som jag och de andra står där i solskenet och visslar och klappar händerna så mycket vi kan och känner oss på nåt underligt vis lyckliga å barnens vägnar. För det är ju det som är att vara förälder. Att bli glad för att ens barn är glada.

Och när jag en stund senare sitter i bilen på väg tillbaka till jobbet igen efter avslutad konsert så är det med en härligt varm känsla inom mig som jag konstaterar att musik verkligen med fördel ska byggas utav glädje.  Glädje och kärlek.  :-)