Jag antar att det kan ha med åldrande att göra, men jag föredrar ändå att sortera in det som ett bevis på mitt om och om igen återkommande personlighetsdrag av att kunna vara tämligen glömsk och disträ i vissa situationer.

Jag pratar om det här med att till exempel glömma bort var jag ställde bilen när jag parkerade den utanför jobbet imorse. Jag går iväg bort till där jag ställde den igår istället och det är inte föränn jag förvånat konstaterar att det är alldeles tomt i den parkeringsruta jag tänkt mig att min bil ska stå i som jag kommer ihåg att jag faktiskt kom senare till jobbet idag och därför fick lov att parkera bilen på ett helt annat ställe mot vad jag brukar. Underligt nog är det ju oftast just såna dagar som jag har som mest bråttom hem också och nesan av att först ha gått åt helt fel håll blir ju bara än värre då i och med att jag då svärande måste småspringa mer än dubbelt så långt för att försöka ta igen lite av den tid jag förlorat på att jag inte kunde komma ihåg en sån enkel sak som var jag ställt bilen. 

Det kan vara andra saker också som skvallrar om mitt dåliga minne, som när jag står i affären och febrilt söker igenom alla fickor efter den där lappen med allt jag behövde handla som jag skrev precis innan jag åkte till affären, men som jag just kommer på måste, av någon underlig anledning, ligga kvar på köksbordet där hemma och hur jag än försöker minnas alla saker jag skrivit ner så är det ändå alltid en eller två varor som jag inte kommer ihåg alls föränn jag är hemma igen och har hittat lappen precis där jag satt och skrev den.

Och nog tusan är det alltid just de där varorna jag glömt bort som är de allra viktigaste. Antingen för det sprillans nya middagsrecept som det var tänkt att de skulle användas till eller så är de om möjligt ännu viktigare för något av mina barns snäva uppfattning om vad som bara måste finnas på ett välsorterat frukostbord. Så nej det är ju aldrig så att det är något helt oviktigt eller onödigt som råkar bli det som glöms bort. Aldrig nånsin.

Men tydligen behöver det inte vara helt hopplöst för det - även om jag ibland kan känna det som mitt minne bara blir sämre och sämre för varje gång jag glömt nånting. Tydligen ska det gå att träna sig i att minnas bättre  (se här bara) och att lära sig sätt att hantera just den sortens situationer som tex att kunna minnas exakt vad det var man skulle handla för nåt, vad sjutton den nya grannens tre ohängda ungar heter eller vad tusan ens gamla föräldrar har för portkod. Allting går visst att lära sig att komma ihåg, hur dålig man än brukar vara på det annars, så hopp finns det visst om att minnet, mot all förmodan, ändå faktiskt kan bli något bättre med åren snarare än tvärtom. Och Det är väl ändå en tröst om något för alla oss 'ungdomar' med dåligt minne som redan blir tråkade för hur många gånger vi glömmer bort var vi lägger våra telefoner, nycklar eller flygbiljetter. Än är det inte kört. Det gäller bara att komma ihåg att träna. ;-)  

P.S. Och bara för att illustrera hur jäkla dåligt minne jag kan ha ibland så kommer här en länk till ett ca ett år gammalt inlägg som handlade om precis samma sak, och där jag dessutom visar det sig använde mig av exakt samma Berglin-strip för att illustrera vad jag menade. Tala om minnesluckor! D.S.