Mörkret kryper på oss, bit för bit. Och det känns allt tyngre att komma upp på morgnarna nu när natten fortfarande är kvar där ute och stirrar in genom fönstren på oss när vi ska stiga upp. Tankarna på att blåsa till reträtt istället och dra sig tillbaka ner i sängens sköna sövande värme blir allt vanligare och svårare att stå emot för var dag som går. Kroppen protesterar mer och mer och djävulen där på axeln försöker hela tiden få mig att tro på att jag visst hinner allting lika bra även om jag låter huvudet ligga kvar på kudden i bara några minuter till...

Mörkret kryper på oss, bit för bit. Och det är två månader kvar till Lucia kommer med sina ljus i håret och gör mörkret och den allt mer analkande kylan så där fantastiskt vacker och trevligt traditionell som vi ju faktiskt vill att den ska vara. Två månader av trötta ungar som inte vill gå upp på morgonen. Två månader av nattfrost att skrapa bort från bilrutan. Två månader av allt större högar med ytterkläder i hallen....

Men två månader går fort. Mycket fortare när man tittar tillbaka än när man tittar framåt. Det är faktiskt två månader sen sommarlovet tog slut, tro det eller ej. Två månader sen hösten började. Två månader sen jag tyckte det nyss varit midsommar. Så nog går det fort alltid. Så det är allt bäst att försöka stå emot de där impulserna om att få gå i ide istället varje gång klockan ringer och det fortfarande är alldeles kolmörkt där utanför fönstret. Kan jag bara stå emot lockelsen att få somna om, bara några veckor till, så blir det säkert mycket bättre sen, då när vi har börjat tända alla ljusen igen. Adventsljusen.

Mörkret kryper på oss, bit för bit, men vi vet ju så väl att det bara är en tidsfråga innan det åter får ge sig och låta oss börja klaga igen på att det är så ljust när vi ska sova. ;-)         

 
                               'Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus'