Nej, det är inte jobbet.
Postat i: Livskris | Permalink | Kommentarer [4]
21 augusti
kl. 23:58
Häromkvällen pratade vi. Som vuxna med varandra.
Inte informerade varandra om vad som hänt under dagen eller vad som behöver göras härnäst. Ingen logistikplanering av skjutsar och hämtningar kommande dagar eller 'det är din tur den här gången' över lappar om föräldramöten och tandläkartider. Allt det där som vi brukar 'prata' om.
Inget sånt alls. Vi bara pratade om hur vi känner oss.
Och ingen somnade mitt i heller med orden 'vi får ta det där imorgon för nu är jag såå trött'. Ingen blev arg och upprörd eller började skälla heller. Bägge två höll vi oss lugna och orkade lyssna och kanske tom förstå en smula av vad den andre sa.
Det kändes riktigt bra. Som att det lättade lite bara av att få vädra ut det lite. Även om vi väl inte kom på något revolutionerande nytt eller högeffektivt sätt att ändra på allting som vi pratade om. Det var ju inte heller syftet. Utan bara att ha fått det sagt och lyssnat på. Det räcker långt bara det ibland.
Men visst kändes det lite tungt när hon efter min långa utläggning om att jag blir rädd ibland för all denna vardag, all denna slentrian som vi omger oss med av och till. Lokomotivet 'Familjen' som bara tuffar på, med ICA-kassar, köttbullar och makaroner, läxläsning och tandborstning, ridning och spelning och scouter och kör, långa dagar utan tid för annat än att vara förälder. Ingen tid eller ork för att vara Vi - bara vi två, vi som en gång sa att vi älskar varandra, som ville leva tillsammans, men som aldrig numera hinner säga så värst mycket mer än bara 'Puss älskling, vi ses ikväll'.
Jag berättade att sånt skrämmer mig. Att bilden av mina egna föräldrar och andras föräldrar jag mött plötsligt blir allt för tydlig och klar. Bilden av två männsikor som vuxit fast med varandra, snarare utav gammal vana än utav den kärlek de en gång kände för varann och som fortfarande går att se där i deras gamla bröllopskort. Som oftare låter som de gnäller och klagar på varann än som om de ville få kramas eller göra nånting spännande tillsammans. En bild av vart även vi kan komma att hamna så småningom.
Liggandes på kvällarna med ryggen mot varandra och med sänglamporna tända i varsitt hörn av sängen, läsandes tidningen medan den andre äter frukost och med definitionen av en helkväll ihop som att se ett (gammalt) avsnitt av 'Morden i Midsommer' och dricka te tillsammans... i varsin fåtölj.
En bild som gör mig längtande efter något annat. Efter allt det där som vi en gång hade... efter glimten och gnistan... efter längtan i sig och efter lusten.... efter alla kärleksbevisen och alla skratten... efter den tid då vi trodde att det skulle vara så för evigt.. och bara bli bättre och bättre... i takt med alla barn vi givetvis skulle få.
...när hon efter allt det, som jag velat få sagt så länge, och som just gjort mig tårfylld och sentimental när jag erkänt att jag nu saknar alla dom där 'onödiga' samtalen hon en gång ringde till mig på jobbet bara för att säga Hej eller att nu är det bara två timmar kvar tills vi ses. Två timmar till nästa kyss. Dom där små uppringningarna som alltid gjorde mig så generad där mitt i mina kundmöten och konferenser. Dom samtalen saknar jag nu. Nu när jag inte får dom längre. Nu när hon har blivit tyst.
... när hon efter allt detta säger till mig att det är att bli gammal jag är rädd för. Inte att kärleken skall ta slut eller att jag skall bli lika sur och gnällig som alla dom där gamla paren jag ser muttra åt varandra inne på stormarknaden. Inte det alls. Bara rädslan för att bli gammal. Rädsla för att nöja sig med bara det där lilla. De små nöjena. Som skraplotter och Sudoku, bilder på barnbarnen och när katten hoppar upp i knät för att spinna. Inget behov längre av allt det där andra, det som jag saknar så mycket idag. Inget behov och ingen längtan kvar. Att jag är rädd för att släppa min längtan.... rädd för att inse... rädd för att det skall vara för sent... rädd för att jag håller på att bli för gammal.
Det kändes tungt för att hon sa det med sån självklarhet. Som om hon redan varit där och lärt sig något jag inte insett än. Som hon först då verkade förstå att jag inte alls var där jag också.... med henne. Att jag fortfarande står kvar här på en annan sida. Och tittar åt ett annat håll än hon gör.
Därför kändes det så bra att vi äntligen lyckades ta oss tiden att lyssna klart. Bra för att nu kan vi nog bättre förstå. Men samtidigt så väldigt tungt att inse...
Inse att vi ju inte alls känner varandra bättre än så... trots alla dessa år.
Behöver det fortfarande.
Postat i: Livskris | Permalink | Kommentarer [4]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/mr.peter.pan/entry/nej_det_%C3%A4r_inte_jobbet
Skriv en kommentar:
Skrivet av Mellantjejen den 22 augusti, 2007 kl. 05:53 #
Skrivet av shadow4u den 23 augusti, 2007 kl. 10:10 #
Skrivet av Anne den 24 augusti, 2007 kl. 06:34 #
Skrivet av Witch den 29 augusti, 2007 kl. 22:25 #