Peter Pans blogg om tillvarons alla små lustigheter och livets största sanning: Att Kärleken är det som ger oss våra vingar så vi kan flyga.

« maj 2012
måtiontofrlösö
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
   
       
Idag
Kategorier

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Navigering

Sidvisningar idag: 276


RSS
« Terapi | Hem | Väntan »
Oro
9 september kl. 07:02

                                           Oro
 
Den där otäcka krypande känslan som drabbar oss ibland.
 
För att vi inte vet, men kanske bara anar...  nånting.... nånting hemskt, eller sorgligt.
 
Det är så lätt att vifta bort när andra är oroliga för nånting, kanske för nånting å mina vägnar tom.
 
Som min mamma tex som alltid vill veta när vi har kommit hem (efter att vi har hälsat på hemma hos henne), hur sent det än må vara, bara för att hon inte skall känna sig orolig för att vi inte har ringt. Eller svägerskan som hypokondriskt oroar sig för minsta lilla fläck eller myggbett på kroppen som hon inte känner igen från sist hon kollade.
 
Sån oro är alltid så lätt att borsta bort, fnysa åt, och nästan skratta lite åt i smyg tom.
 
Men när man själv drabbas. När det är JAG som oroar mig. Som inte kan släppa mina tankar över nånting otäckt som jag inte vill skall vara sant, och inte kan sova för att det kniper i magen av att jag spänner mig hela tiden. DÅ är det inte lika lätt att strunta i den minsann. Då hoppar den ideligen fram igen så fort jag försökt distrahera den med nånting annat.
 
För när det är nånting med någon som står en nära som oroar en, eller ett besked som berör en själv som man snart skall få, så kan man inte bara sluta att tänka på allt det där som man inte vill. Det som man är rädd för kan komma att hända, men som man kanske knappt ens vill yttra i ord. Såna tankar och funderingar, ofta i väntan på besked, i väntan på kunskap och fakta, de går bara inte att vifta bort. Dom sitter runt om skallen som en trång basker och stör.
 
Så min oro får jag nog ta, till dess jag får veta. Till dess jag inte behöver spekulera längre.
 
För när man vet så släpper oron och övergår i något annat. Något bättre... 
 
 ...hoppas man ju iaf.
 


Postat i:  Allvarligheter |  Permalink  |  Kommentarer [8]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/mr.peter.pan/entry/oro
Kommentarer:

En tidig söndag för dig med, ser jag;-) Usch ja, oro. Hu! Det vet jag vad det är...! Vad det än är du oroar dig för så hoppas jag att det löser sig, vad beskedet än må vara. Oftast är oron och det att inte veta värre för en att hantera än det är att faktiskt veta och kunna försöka agera och göra något i situationen. Där du är nu - kom ihåg att andas!

Skrivet av Mette den 09 september, 2007 kl. 07:57 #

Oro...det känner jag igen...den som river inom..som inte kan stillas...om man inte får ett svar...för mig är den mörkröd...och kvävande...och tar upp hela mig...när den drabbar mig...kan gå över berg för att få svar..när jag äntligen tar sats och sätter fart... Hoppas din dag blir jätte bra...kramizzzzzzz

Skrivet av zozzy...igen den 09 september, 2007 kl. 09:19 #

Det är inte roligt att oroa sig. Jag hoppas att du snart får vetskap så den där klumpen släpper. Det är viktigt att andas ner i magen och kanske promenera sprina för att kroppen ska få annat att jobba med. En go kram från mig och jag hoppas att din oro snart skingras och du kan andas lätt igen. Nina

Skrivet av Kvinnosoppa den 09 september, 2007 kl. 09:53 #

Oj , låter jobbigt.. Hoppa de inte är nåt alvarligt. Kram och tanke "Kattan"

Skrivet av "Kattan" den 09 september, 2007 kl. 17:55 #

Försöker skicka lite frid och sinnesro istället. Att vänta besked är otroligt jobbigt. Ovissheten gnager... Skickar lite trygg förvissning att allt löser sig till det bästa också! Känner du det?

Skrivet av Hondjuret den 10 september, 2007 kl. 10:00 #

Jag avskyr oro det kan kväva en och nästan få en att kräkas för att det är så otroligt jobbigt..... men även oron i form av grubblande, tankar och hjärnspöken som inte vill ge med sig utan mal och mal i huvudet och man får liksom inga svar utan man bara fylls av den där oron.... eller så oron för barnen tex när de är ute att de ska hända dem något... Oroa i vilken typ det är får en att må dåligt Hoppas din oro har lagt sig och att du känner dig lite lugn i själen. *lugnande kramar*

Skrivet av Witch den 10 september, 2007 kl. 10:44 #

Det är livet som vill visa dig att vara ödmjuk. Ödmjuk mot din mors oro... att andras oro inte skall negligeras. Oro = bry sig om. Hoppas att din oro lugnar sig och att allt går bra. Kram

Skrivet av shadow4u den 11 september, 2007 kl. 08:45 #

Allihopa: Oro kan vara något man får lov att lära sig leva med eller något man får stå ut med en begränsad tid, till dess man vet. Den oro jag drabbats av är av det sistnämnda slaget och är inte för min egen hälsa. Därmed inte sagt att det skulle vara bättre, för ofta är det ju svårare att sluta oroa sig för andra än det är för sig själv. Stort tack till er allihopa för allt stöd och all omtanke. Det både värmer och lugnar. Famnen full av tacksamhet /PP

Skrivet av Peter Pan själv den 12 september, 2007 kl. 08:16 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten