"Nej inte DEN skivan pappa! Den suger ju! Byt till BWO istället."

Hon sitter i baksätet och har just bett mig om att få ha musik på i bilen på vägen hem istället för att lyssna på mina tråkiga frågor om hur hennes dag i skolan har varit. 'Vuxenmusiken' i Starlight Express, som var den skiva som redan satt i, faller henne inte alls i smaken, så jag byter CD till hennes favorit istället.

"Ta nr 14" ropar hon till mig innan första låten ens har hunnit börja.

Nr 14 visar sig vara hennes favorit 'Sunshine in the rain' och snart sitter hon där bak och sjunger med i texten. Hon kan dom här låtarna utantill fastän hon inte förstår all engelskan än. Själv kan jag hjälpligt hänga med i refrängerna. Och då har dom ändå spelats där i bilen hur många gånger som helst vid det här laget. Så snart sitter vi båda två och sjunger med i :

Vi har roligt. Hon väljer nya låtar från skivan och jag försöker haka på i sjungandet. Hon skrattar åt mig när jag sjunger fel med flit och rättar gärna sin hopplöse pappa när jag snubblar för mycket på orden i verserna som jag ju inte lärt mig än.

Det är quality time vi har där i bilen på väg hem i November- skymningen. Mitt fadershjärta stärks av varje skratt och varje leende hon ger mig och jag ser på henne i backspegeln när hon håller sin tomma Loka-flaska framför munnen som en mikrofon medan hon klämmer i ordentligt i 'Heaven's got an open door tonight' Hon är så underbart söt, min dotter, när hon lägger hela själen bakom och blundar och sjunger ut som om det vore rena Idol-uttagningen hon var med i.

Just den låten kan jag dock inte sjunga med i. För många memories för min del kopplat till en del av dom här låtarna. Så jag tystnar och bara lyssnar. Och det dröjer ända till mitt i nästa låt, 'We could be heroes' , innan hon märker att jag är tyst. Då tystnar även hon och hon tittar på mig genom backspegeln. Kanske hon till och med ser att mina ögon är blöta.

"Varför blir du alltid ledsen pappa när vi spelar den här låten?"

Och jag vet inte vad jag ska svara.

"Det är svårt att förklara" försöker jag i alla fall. "Du förstår, när jag hör en del sånger så kommer jag att tänka på sånt som kan göra mig lite ledsen. Som vackra stunder som aldrig kommer att komma tillbaka mer eller personer som jag saknar. "

Mer kommer jag inte på som svar på hennes fråga.

Hon sitter tyst ihop med mig resten av låten och säger ingenting föränn den är slut.

"Du pappa. Kan du inte tänka på dom du saknar när det är en glad låt istället? Så du slipper bli så ledsen."

Jag kan inte annat än skratta och lova henne att det ska jag försöka tänka på i fortsättningen. Och när vi parkerat bilen hemma på tomten och hon skuttat ur och än en gång lämnat kvar sin väska i bilen åt någon annan att bära in åt henne så låter jag bli att ropa henne tillbaka som jag brukar, utan jag tänker bara tyst för mig själv att jag nog alltid kommer att tänka på just henne sjungandes i baksätet, varje gång jag hör 'Sunshine in the rain' i fortsättningen.