Jag fick ett väldigt otrevligt brev i brevlådan häromdagen.

Ett brev ifrån polisen.

Klart man hoppar till lite när man får ett brev ifrån polisen. Och klart man känner sig trängd och irriterad när man upptäcker att det är ett brev om att dom lyckats fotografera en när man har kört för fort med bilen förbi en sån där hastighetsövervakningskamera. 

'Fan!' känner man och vill genast få haspla ur sig ursäkter. Berätta om att det ju var snöstorm den dagen på väg upp mot sportlovsfjällen och att det var kl 06:00 på morgonen på en lördag och det fanns inte en enda bil till på den vägen på flera mils avstånd och att man alls inte såg nån 70-skylt straxt före det ställe där kameran måste ha suttit, fast man å andra sidan inte har nån aning alls om var bilden kan vara tagen (vart fasiken ligger Fanthyttan?). 

Orden vill liksom få ta vägen nånstans, orden som man vill få formulera sina ursäkter med för att få den där elaka farbror polisen att förstå att man ju inte alls körde så där fort (85 km/h på en 70-sträcka) med flit. Det var ju en ren olyckshändelse att det blev så... en ren olyckshändelse att den där kameran råkade fånga in att min bil körde så fort just där, just där den inte fick köra så fort. Allt det vill man ju få säga till nån, till nån lyssnande polis i bilfönstret som ska nicka snällt och tycka lite synd om en och förstå att det här inte alls är nån sån där hemsk och notorisk fartsyndare som dom annars säkert fångar in hundratals av varje dag (Visst gör dom väl det?), det här är ju bara en stackars sportlovsstressad trebarnspappa med bilen full av väskor och kuddar och barn på väg undan den bistra vinterstormen och som inte alls hade för avsikt att färdas förbi just där han gjorde i en för sträckan alltför hög hastighet. Det här är ju bara en som har haft lite otur liksom, inget mer allvarligt än så... 

Ja och SEN kan han ge mig mina böter. De där snälla polisen som först lyssnar och förstår så bra, och sen kan förklara att det tyvärr inte är nånting han kan ta hänsyn till, hur behjärtansvärd nu än min lilla berättelse där i bilfönstret än må ha varit, han måste ju ge mig mina böter i alla fall för lagen är lagen och har man kört för fort så har man. Så är det bara.

Så vill man ju att det ska vara, inte sant?  Man vill ju i alla fall få säga allt det där om att man minsann inte alls brukar... och att det måste ha varit just när jag tittade i backspegeln för att se om dom bråkade där bak i baksätet... det måste ha varit just då som den där 70-skylten, som jag inte alls såg, på hedersord!, passerades...  Allt sånt vill man ju få säga till nån. Till nån som sen inte bryr sig så mycket visserligen, men som i alla fall lyssnar och som man sen i alla fall kan få tro sig inte ha blivit dömd och klassad som den värsta sortens förbrytare av (ja för det är ju sån man känner sig just när man blivit så där ertappad kan jag ju informera om) utan som istället förstår och beklagar och säger att det är ju trots allt bara pengar (2400 kr är väl 'egentligen' lite mer än 'bara pengar' visserligen, men det vill man ju helst inte tänka på just då) och försöker få en att ta det hela med en klackspark och tänka lite positivt för det kunde ju faktiskt ha varit värre. Det kunde ju ha varit hela körkortet som rykt om man bara hade kört lite lite fortare. Tänk så, så känns det nog lite lättare, kan dom ju säga och vinka av en när man får åka vidare sen.

Men inget alls sånt får man ju när det bara är ett brev i brevlådan som man får.  Och ett brev går ju inte att dra alla ens ursäkter för. Ett brev lyssnar ju inte och nickar så där förstående. Ett brev säger ju bara 'erkänn' eller 'bestrid'. Ett brev kan inte säga 'Det är ju bara pengar' och ett brev kommer definitivt inte att vinka åt en när man åker iväg med bilen nästa gång. Näe, ett brev (från en automatisk hastighetsövervakningskamera) är ju fullkomligt hellkass att få!

Det vore ju för sjutton bättre till och med om dom lät brevbäraren läsa upp det åt en istället så man i alla fall fick en chans att se förvånad ut och säga att det måste ha blivit nåt fel nånstans eller beklaga sig över att man inte fixat den där felvisande hastighetsmätaren man har i sin bil. 'Den har ju visat fel länge och jag har ju tänkt fixa det där och så men...'  Vad som helst skulle ju vara bättre än bara ett brev! Nu kan jag ju bara kryssa i 'erkänner' och skriva under och ingen kommer nånsin att bry sig om att ta reda på varför denna hemska fortkörning kunnat skett. Allt det måste jag ju nu istället bära själv, ohört, inom mig, tillsammans med med den tunga skulden, för resten av livet. Och nog är väl Det ett än värre straff än de där dumma pengarna som jag kommer bli av med på grund av att jag inte kissade en sista gång innan vi åkte hemifrån den morgonen?

Det tycker då i alla fall jag.

        Dumma dig!