'Jag älskar dig pappa'
säger han när han kramar mig i hallen på väg ut till sin skolbuss på morgonen.
Det behövs inte mer. Det räcker för att jag ska känna hans kärlek hela vägen in till mitt hjärta där i hallen i den där snabba 'varjedags-kramen'. Känna att han menar det han säger.
Det bor en särskild styrka i just dom orden. En styrka som när den kombineras med sanningen blir till nånting väldigt stort. Då blir det med ens det vackraste vi har att ge till varandra.
Vår kärlek.
Sen står jag alltid kvar i dörren när han skyndar iväg för att hinna. Ibland stannar han i kurvan och vinkar för han vet så väl att jag står där och tittar efter honom. Ibland ropar jag nåt sent påkommet om att han väl har nycklarna med sig eller frågar varför han inte har nån gymnastikpåse med sig och får hans suckanden och 'Pappa lägg av!'-blick tillbaka för han tycker sig ju vara för stor nu för att behöva ha en sån jobbig 'tjatpappa', som han kallar det, men den där kramen, innanför dörren, innan han öppnar dörren och blir stor igen, den är jag väldigt glad över att han fortfarande vill få ...och få ge, varje morgon när han ska springa iväg till sin buss.
Kramen och de där fantastiska orden.
Utan dom vet jag inte hur jag skulle orka.
Postat i: Kärlek | Permalink | Kommentarer [6]
Hej Peter Pan,
Jag ryser när jag läser det du har skrivit här. Så fint. Det märks att du skriver från hjärtat.
Och visst är det så, kanske är det den största kärleken vi någonsin får uppleva i vårt liv, den från våra barn. Den är fullkomligt villkorslös.
Så fint att du kan konsten att njuta av den, att du dröjer dig kvar, att du tänker det du gör och till och med skriver ned det.
Jag är i en annan fas av livet nu. När barnen lämnar boet. Och det känns. Det är bra nu också, fast jag saknar ibland den fysiska närheten man har till sina barn när de är små. När de sitter i knät och man läser sagor för dem till exempel.
Jag tog också vara på min tid som småbarnsförälder så gott jag kunde. Och hur skulle jag orkat mitt liv utan mina ungar? De bär oss när det är tungt, så är det. Man kliver upp ur sängen för deras skull, även om det känns som att man inte orkar. Man gör det. För barnens skull.
Ha en bra dag, trots all snön. Det vet vi ju i alla fall, att snön, den tinar bort till slut, det gör den.
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 28 januari, 2010 kl. 13:44 #
Anna-Karin: Tack så mycket. :-))
Jag spelar ofta den där ABBA-låten 'Slipping through my fingers' när jag får just dom där känslorna och kan känna hur snabbt de växer upp och blir mer och mer självständiga...
Skrivet av Peter Pan själv den 29 januari, 2010 kl. 15:34 #
Hej Peter Pan,
Tack för den fina låten. :)
Den satte verkligen ord och musik på vad det innebär att släppa barnen fria.
Jag blev tårögd där i slutet.
Sedan så tror jag att verklig kärlek innebär att släppa fri, när man känner att tiden är redo för det. Fast så klart att det känns, det gör det.
Ha det bra, Peter Pan. Jag känner som att du måste vara en fantastisk pappa. En sådan som jag själv skulle velat ha.
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 30 januari, 2010 kl. 14:54 #
Anna-Karin: Ja, just den låten blir jag nästan alltid tårögd av. Och tack så väldigt mycket för det där sista. Tror nästan du försöker få mig lite generad. :-)
Skrivet av Peter Pan själv den 01 februari, 2010 kl. 15:59 #
Peter Pan,
Nej, det var inte meningen att göra dig generad. Jag bara skriver ärligt hur det känns när jag läser dina inlägg.
Jag tycker att du verkar vara en jättebra pappa. Som älskar dina barn så mycket som en förälder bara kan göra. Min pappa försvann under tragiska omständigheter när jag var ungefär 12 år gammal. Han dog inte. Men han försvann ur mitt liv.
Om du vill kan du läsa "Till pappa" i min blogg. Det hittar du bland några inlägg under mina bokmärken som jag valt att kalla "Mina favoriter".
All kärlek som du ger till dina barn kommer du att få igen en vacker dag, ska du se. Även om tonåren är tuffa när man är förälder, så en dag är de vuxna och börjar visa hur lyckliga de är över all kärlek de fått när de var små. Vackra minnen som de har och bär i sig som man ibland inte själv minns längre.
Det är fint. Det är värt allt slit och släp som det ibland innebar att ha hand om mindre barn. Det är värt varenda sekund.
Ha det bra!
Anna-Karin
Skrivet av Maskroskvinnan den 01 februari, 2010 kl. 23:38 #
Anna-Karin: Tack igen. Tror jag behöver höra just såna ord idag faktiskt. :-)
Varma kramar
/PP
Skrivet av Peter Pan själv den 03 februari, 2010 kl. 16:56 #