Det är som om mörkret svalkar en lite. Som om det där svarta där ute i sig sprider svalka omkring sig på nåt underligt vis.

Ja så måste det vara för egentligen är det ju inte mycket svalare nu här inne mot vad det var förrut idag när jag satt här och knappt orkade ta mig upp ur soffan för att det var så varmt.

Och nu är det som att mörkret där ute får kroppen att tro att det måste vara lite svalare nu, fastän det inte är det. Inte enligt termometern där på väggen i alla fall. Den visar sina modiga 27 grader fortfarande. Natten till trots där ute.

Jag sitter ensam vaken vid köksbordet och hänger över ett fånigt gammalt korsord. Hade jag varit duktig hade jag ju gått och lagt mig för flera timmar sen så jag sluppit beklaga mig igen imorgon bitti över hur trött jag är så här års, men nu har jag inte riktigt den självdisciplinen så jag klarar av att gå isäng när jag borde istället för när jag måste. Och än så länge känner jag inte att jag måste. Inte riktigt än i alla fall. Måste lösa de få ord som är kvar först...  Ett annat ord för 'lura', fyra bokstäver, börjar på 's'...  hmm...

Jag tycker om den här tiden på dygnet. Jag tycker om tystnaden som råder nu, känslan av lugn och stillhet och möjligheten att få tänka sina tankar färdigt. Att hinna vara själv en stund så här med ett fånigt korsord - som antagligen aldrig kommer bli klart, men det spelar mindre roll, för det är inte den tillfredsställelsen jag är ute efter, det är mer som att jag rensar hjärnan en smula med hjälp av det här korsordet. Rensar bort tankar och grubblerier som annars skulle fortsatt att snurra runt där inne och stört mig om jag istället hade gått och lagt mig redan för en stund sen.

Jag tycker om att känna hur tröttheten kommer smygande bakifrån medan jag sitter här. Hur den plötsligt kastar sig över mig och får mina ögonlock att bli tunga som bly och tankarna i huvudet att ebba ut i tunna drömtrådar som jag tappar omkring mig sen när jag väl nickat till en sista gång över korsordet, insett att det inte är nån idé längre att försöka mer och sömnigt börjat släcka ner alla lamporna och sakta stapplar iväg upp för trappan till sovrummet. Jag tycker om att få krypa ner då, i sängen, med huvudet tömt på alla andra tankar än den att nu ska jag få blunda och somna. Själva känslan av att kudden är en befrielse, en lättnad, som huvudet redan hunnit längta efter medan jag suttit och smånickat här nere över köksbordet... själva den känslan...   den gillar jag.

Och det är på nåt konstigt vis mycket lättare då att slippa störas av värmen.

För det är som om mörkret svalkar en lite och det känns mjukt och skönt att luta huvudet mot det svarta, sluta ögonen och låta sömnen komma och ta mig till nån annanstans....  

...tll nånstans där jag slipper bry mig alls om att komma på nåt annat ord för 'lura', fyra bokstäver, börjar på 's' och slutar på 'va'...