Människan står inför ett flertal stora utmaningar, men frågan är om inte den största ändå är att släppa vårt ständigt återkommande behov av att bejaka våra egna egon?

Jag har i grunden en ganska positiv syn på människan. Ändå blir jag återkommande förvånad över att så många av oss ändå uppvisar en så självfixerad småaktighet. Sista tiden har jag haft en del möten på mitt jobb där diskussioner förts gällande viss omorganisation. Det har då slagit mig att det är påfallande ofta som många människor, under diskussioner om förändring - fullständigt låser sig vid tanken: "hur gagnar detta mig?"

De människor som seriöst ändå försöker argumentera ur ett välment och sakligt perspektiv för allas bästa, brukar ändå, förvånansvärt ofta, likväl mötas av misstanken av att man enbart resonerar med utgångspunkt av sig själv och väcka antipati hos den förstnämda gruppen............Beklämmande tragiskt egentligen.

Även i större sammanhang är fokuseringen på det egna egot så utbredd att den i många fall blivit allmänt accepterad. Det är tyvärr inte bara i sportsammanhang och dokusåpor på ensliga söderhavsöar som den här självfixeringen ofta enbart ses som något positivt. De allmänmänskliga behoven har i på tok för många smmanhang trängts undan till glömskans trädgård på bekostnad av våra krav på den egna framgången, vår personliga prestige, fåfänga och vår karriärsjakt.

Även i den mest grundläggande skolpsykologin gällande de mänskliga behoven får vi - tyvärr - samtliga lära oss, att människans mest eftersträvansvärda mål är det personliga "självförverkligandet" Jag är säker på att alla ni som någon gång läst psykologi eller sociologi hört det ständiga tjatet om att sträva efter det högsta målet i psykologen Maslows behovshierki vilket är just självförverkligande

Personligen ansér jag dock att om en människa medvetet går in för att förverkliga sig själv utan att samtidigt sträva efter att fullfölja en större mening för flertalets bästa, så förlorar självförverkligandet som idé sitt berättigande.

Dessutom tror jag att vi människor -paradoxalt nog - även oftast som enskilda individer, ökar våra chanser och förutsättningar att lyckas med det vi företar oss, ju mer vi kopplar bort de personliga och egofixerade ambitionerna i våra strävanden. Och då, om vi lyckas med den där urkopplingen,  tycks det, åtminstone påfallande ofta och besynnerligt nog som att det egna personliga självförverkligandet ändå kommer med på köpet, av sig självt på något märkligt sätt.  Nån slags gudomlig magi kanske, vem vet?

Det finns en föreställning om den uråldriga visa gurun som framlever sitt liv som ensam eremit på en bergstopp nånstans i Himalyas bergstrakter, utan egentlig kontakt med andra människor och djupt försjunken i funderingar om livets djupaste frågor. Den här bilden är onekligen både fascinerande och fantasieggande.  Det enda problemet är att jag inte tror den är sann. För att en genuin visdom ska framväxa krävs interaktion med andra människor. Många människor, olika sorters människor.

Det är i mötet med andra människor som vi främst utvecklas i vårt sätt att förhålla oss i tillvaron och lär oss hantera den komplexitet livet innebär. Jag tror därför en grundläggande förutsättning för visdomsutveckling är att vi försöker måna om,  förbättra och utveckla våra relationer med andra. Visdom finns runt omkring oss, ofta utan att vi är medvetna om det. Den kan finnas hos en medarbetare, en ytlig bekantskap,  hos vår frisör eller hos ett litet barn vi möter.  

Det enda som krävs är att öppnar oss, ser, lyssnar, tar in och lär. Av någon anledning tror jag vi alldeles för ofta slarvar bort möjligheten till inre utveckling i mötet med en annan människa.

Jag satt ensam hemma igår och mediterade i badkaret och smuttade på ett glas rödvin. Funderade på det här med mitt ursprung, om Gud, meningen med livet och andra småsaker. Jag hade nog legat i badkaret en dryg timme då hela badrummet fylldes av ett varmt ljus och som en blixt från klar himmel så drabbades jag av en alldeles hemsk insikt. Det är ju faktiskt jag själv som är Gud.

Det kändes inte enbart chockartart när insikten slog mig utan även lite pinsamt, näää så kan det vi inte vara! Inte kan väl jag, lilla ynkliga jag, med det där russinet till penis vara Gud?

Jag försökte slå det hela ifrån mig men det gick bara inte. Ju mer jag betänkte saken, ju mer säker blev jag på att det faktiskt var sant. Jag har fortfarande inte berättat det för min fru eller för mina barn. Det hela känns fortfarande så ofattbart och svårsmält.

Men samtidigt som jag insåg att jag personligen är Gud så insåg jag att vi faktiskt alla är Gud, varenda en av oss - eller en del av guds medvetande. Det måste helt enkelt vara så och insér vi inte detta så kommer vi aldrig börja att ta fullt ansvar för det vi gör.

Jag insåg även att skapelsen, är något som pågår för fullt, fortfarande, just nu - och det är vi själva, varenda en av oss som avgör hur världen ska utformas. Det är nämligen vi som är skaparna. Det är skapandet som är vår viktigaste livsuppgift. Att skapa den värld vi lever i. Att hänvisa till en yttre gud, att hänvisa till en yttre kraft som är fristående från oss är inget annat än en flykt från ansvar. Det är inget annat än ett förnekande av sanningen och har sitt ursprung i ren och skär feghet.

Så mina kära vänner. Det är bara att insé den bistra sanningen. Vi måste själva börja ta fullt ansvar för det vi gör, eftersom det är vi själva som är Gud. Äntligen förstår jag vad Mahatma Gandhi menade när han sade ”ni måste själva vara den förändring ni vill se i världen”

Tror ni att jag bara sitter här och larvar mig? Det gör jag faktiskt inte. Till och med ett litet barn kan insé den självklara sanningen i dessa ord.

Vad tror du om tanken att man skapar sin egen verklighet? De flesta medger nog att påståendet är sant i någon mån. Frågan är hur pass långt du är villig att sträcka dig. Så långt som att göra ett medvetet och aktivt val att gå till kiosken eller inte, eller så långt som att vara övertygad om att höstlövet som faller på ditt huvud är ditt eget verk?

Du håller förmodligen ändå med om att du skapar ditt eget liv varje dag på otaliga små sätt. Du bestämmer dig för att gå upp eller ligga kvar när väckarklockan ringer. Du bestämmer vad du ska ha på dig, vad du ska äta till frukost eller inte, hur du väljer att bemöta människorna du möter. Om vi kikar på det större perspektivet påverkas hela din livsbana av de små och stora beslut du fattar eller låter bli att fatta - varje dag.  Ditt liv är definitivt inte något som bara händer.

Ändå finns det onekligen en massa människor som verkar förneka sin egen delaktighet som den grundläggande orsaken till deras verklighet. Att betrakta sig som ett offer är nog det allra starkaste förnekandet av "jag skapar min egen verklighet." Offret säger: "Den där situationen bara hände mig, det är orättvist....stackars mig" Kanske det egentligen inte är så konstigt. Det finns inget ljuvligare än att skylla på någon annan för ens egna problem.

Precis som offermentaliteten är en förnekelse av den egna rollen i livskapandet så är "jag tar ansvar för mitt liv" den största acceptansen av det. Kanske det är där som svårigheten ligger för många, just ansvaret. För erkänner man att man själv skapar sina dagar och till största delen även ens egna livsomständigheter så kan man se det på två sätt. Antingen med ett stönande över att livet tynger en med ännu mer ansvarsbörda - eller om man är lite mer aktivt och positivt lagd - en enorm glädje över medvetenheten om att du själv väljer vilka frön du ska så i möjligheternas landskap.

Frågan är om inte ursprunget till vår offermentalitet är att vi ofta frivilligt väljer att vara lite luddiga i tanken för att helt enkelt slippa handskas med diverse olika aspekter av verkligheten som stirrar oss i ansiktet?

Väntar.  Intalar mig att det bara är en tillfällig känsla.  Att något förr eller senare händer.  Något som förändrar allt.  Fast inom mig vet jag att jag bara ljuger.  Hela jag ljuger.  Jag visar utan att känna.  Känner utan att visa.  Ingenting händer någonsin av sig självt.

Jag sökte både trygghet och äventyr men insér att de två aldrig går att förena.  Både lusten och längtan är fria, men vad hjälper det om friheten är bakom galler?  I drömmarna ser jag blå hav och segel.

Jag träffade min själ igår.  Eftersom min själ är en mycket vis gammal man frågade jag honom hur man bör leva för att må bra.  Han såg på mig och log.  Därefter tog han fram en liten studsboll och lät den falla till golvet. Den studsade upp och ned, fortsatte att studsa åt sidorna, mot väggarna, upp mot taket och ut genom fönstret.  Jag tittade förvånat ut efter den och såg bollen studsa vidare längs de olika vägarna därute.  In i de vackra parkerna och ut igen. 

Den stannande aldrig kvar på en och samma plats och det var en omöjlighet att förutsäga åt vilket håll den skulle studsa vidare när den tog mark och for upp igen.  Jag förvånades över att den aldrig stannade upp och blev stilla.  Ibland kom den tillbaks, som för att säga hej, men for snart iväg igen.

Jag såg på min själ och sade: "Vad menar du?"

Min själ såg förvånat på mig: "Jag bara svarade på din fråga, du måste studsa runt lite mer"

Min själ kan ju inte vara riktigt klok.  Leva som en studsboll?  Aldrig får jag några konkreta och handfasta råd när han dyker upp i mitt sinne.  Ändå vet jag ju att han alltid brukar ha rätt.

En mängd visa filosofer påstår att lyckan är något man måste söka inom sig själv. Troligtvis ligger en hel del sanning i det.  Men varför är lyckan då så svåråtkomlig?  Kan det dessutom vara så svårt att hitta sig själv?  Man står ju för fan där när man ser sig själv i spegeln.  Ändå verkar det onekligen som om många sökare aldrig någonsin finner det de söker.  Eller har de bara gått vilse?

Hmm.....fast egentligen kan det nog vara rätt bra att gå vilse ibland.  Man lär sig ofta mycket just då.  Det är heller inte alltför sällan som man då finner någon av pusselbitarna. Någon av pusselbitarna i jakten på sig själv. Jag har nog själv funnit många pusselbitar just för att jag gått vilse.

Ofta får man vara med om nåt spännande också. Bara för att man råkat gå vilse.  Händelser man aldrig skulle varit med om annars.  När jag tänker efter så är det nog just de stunderna som jag känt mig mest lycklig.  Lycklig i min vilsenhet eller för de äventyr man råkat ut för under färdens gång.

Konstigt egentligen.

Ofta hör jag ateister säga att de bildat sin övertygelse på vetenskap och inte vidskepelse.  Men inte kan väl vetenskaplig kunskap åberopas som ett argument för ateism?  Ateism kan vi bara ha som en personlig trosuppfattning,  på samma sätt som vi kan tro på att Gud finns.

Så vitt jag vet har vetenskapen inte motbevisat Guds existens,  lika lite som den har bevisat den.  En sann vetenskapsman borde väl då rimligtvis vara agnostiker.

Öppenhet kan aldrig vara negativt enligt mitt sätt att se det.  Samtidigt finns en avgrund i den andra riktningen om vi blandar ihop öppenhet med rena villfarelser samt förnekande av vetenskapliga fakta.  Misstron mot evolutionsläran är bara ett sådant exempel.

Att ha ett öppet sinne gällande andliga frågor handlar inte om att tro på vidskepelse utan om en ödmjukhet i vårt förhållningssätt till omvärlden samt att i så lång utsträckning som möjligt undvika tvärsäkra uppfattningar.  Att resa genom livet med ett öppet sinne är inte så förbaskat lätt,  men samtidigt en utmaning värd att anta om vi vill utvecklas och växa.

När jag öppnar mina ögon och ser mig omkring är det egentligen inte "världen" jag ser utan den värld som min mänskliga sinnesutrustning kan se, den värld som mitt trossystem tillåter mig att se samt den värld som mina känslor bryr sig om att se. Även om vi känner motstånd inför denna tanke och vill tro på att det finns en "riktig värld" som alla kan se och vara eniga om så är det ett faktum att människor ofta - kanske alltid - varseblir samma sak på olika sätt.

Vi varseblir livet inom ramarna för det vi redan känner till. Det finns ingenting "därute" oberoende av det som pågår "härinne". Så egentligen varseblir vi förmodligen aldrig verkligheten. Vi ser den bild av verkligheten hjärnan har byggt upp av sensoriskt input, plus otaliga accosiationer hämtade ur hjärnans offantliga neuronnät.

Läste att forskare placerat nyfödda kattungar i experimentella miljöer som inte hade några vertikala linjer. Flera veckor senare då kattungarna placerades i en normal miljö kunde de inte se några objekt med vertikala dimentioner (som en stol med ben, till exempel ) utan gick rätt in i dem.  Några dagar åtminstone. Tills de lärt sig att acceptera att de där vertikala sakerna finns. Finns egentligen ingen anledning att tro att människor skulle vara så jädra annorlunda än de där katterna. Egentligen en kuslig tanke. Men det gör det åtminstone mer förståligt att vi människor uppfattar verkligheten på olika sätt.

Så om vi nu bara bygger vår verklighet på vårt befintliga förråd av minnen, känslor, accosiationer. Hur ska vi då varsebli något helt nytt? Nyckeln måste rimligtvis vara kunskap.  Med insikten om att vi bara kan varsebli livet inom de ramar vi redan känner till blir det därför ganska uppenbart att om vi önskar ett mer vidgat och rikare liv så måste vi piska på oss själva genom att ställa fler frågor, uppleva nya saker och pumpa in så mycket data som möjligt i våra hjärnor. Hmm... ganska självklart tycker ni kanske.  Men ibland är självklarheter också värda att begrunda lite extra.

Sökandet efter lycka och harmoni. Jag förmodar att jag inte är ensam om det. Personligen så har min egen sinnestämning genom åren varierat mycket. Haft både perioder då jag är fylld av glädje, entusiasm och energi samt perioder av sådan leda och tristess att jag t.o.m har svårt att glädjas åt mina egna barn.

En sak som jag verkligen har märkt skiljer sig mellan toppläget och bottenläget är min förmåga att leva i nuet.

Under leda och tristess-perioderna har jag alltför ofta kommit på mig själv med att inte leva i nuet. Antingen vältrar jag mig i minnen eller så drömmer jag och fantiserar om en framtid där allt är annorlunda. Jag flyr från livet med hjälp av drömmar och fantasier. Under dessa perioder är jag mycket sällan närvarande i nuet. Trist för jag vet av erfarenhet att vardagen blir betydligt mer levande och spännande när man är närvarande.  T.o.m små vardagssaker kan man se som mirakel och stora äventyr då man är riktigt närvarande. Finns mot förmodan inte äventyren och miraklen där så kan jag lätt se till att skapa dem. Att vara närvarande är att leva fullt ut i nuet.

Att inte vara närvarande innebär att jag står vid lekplapsen och gungar min dotter men i tanken är nån helt annanstans. Det innebär att jag sitter på jobbet och pratar med mina patienter utan att lyssna. Det innebär också att jag inte älskar mig själv utan låter objektet för min självuppskattning, om där finns nån alls, bli den person jag önskar att vara. En ickeexisterande person. Att inte vara närvarande innebär att det blir nästan omöjligt att uppskatta vardagen. Man är ju för fan inte ens där.

Det här med positivt tänkande är en underbar idé, men enligt min erfarenhet betyder det  ofta för många att man bara har en liten fläck av positivt tänkande.  En fläck som täcker en massa negativt tänkande.  Så positivt tänkande är ofta inte fråga om positivt tänkande utan snarare ett desperat försök att maskera och dölja sitt negativa tänkande och sitt inre tvivel.

Hmm...ganska ofta åtminstone. Ett litet exempel. Minns ni Lasse Åberg i filmen sällskapsresan? I scenen innan han ska till flygplatsen då han utefter en terapeuts råd försöker hantera sin flygfobi. Underbar film föresten.

Stig Helmer som spelas av Åberg står blundande med utsträckta armar och upprepar:  "Jag kan flyga, jag är inte rädd, jag kan flyga jag är inte rädd"

Orsaken till att religionen så ofta enligt min mening hämmar oss människor består av alla våra idéer om vad som är rätt och fel. Vad som är gott och ont. Om jag gör vissa saker straffar gud mig , gör jag nåt annat blir jag belönad. Resultatet är bedrövligt för vår utveckling.

Det finns ingen gud som dömer människor. Det finns inget gott och ont. När jag påstår det menar jag inte att jag skulle vara för synd och fördärv eller att alla som begår skadliga handlingar mot andra är utan ansvar. Nej! Det betyder bara att man måste öka sin förståelse för vad man har att göra med. Vi har en tendens att bedöma både ting och människors handlingar allt för ytligt.

Vissa saker jag gör utvecklar mig, andra saker utvecklar mig inte. Men det är inte en fråga om gott och ont. Ingen gud kommer straffa dig eller mig. Men våra handlingar får alltid förr eller senare konsekvenser vi måste handskas med. Det är livets Karma.

Jag själv har ingen aning om vad gud är. Ändå kallar jag mig troende och kan ibland känna en andlig närvaro. Men att be mig försöka förklara Gud är som att be en fisk försöka förklara vattnet som fisken simmar i.  För mig är Gud helt enkelt nåt så abstrakt som universums alla gåtor och svar. Men att känna tillit till det abstraktas kraft är inte alltid så lätt. 

Jesus blev bl.a dömd av Pilatius till korsfästelsen för synden högmod och hädelse. Han hade ju egentligen endast sagt att han var faderns son men kallade sig oftast för människosonen, men då Pilatius och översteprästerna pressade honom på frågan om han ansåg att han var guds son svarade han ja vilket direkt betraktades som högmod. Att Jesus liksom även Gandhi nästan 2000 år senarere även tillade i diskussionen att vi alla är faderns barn var inget de ville lyssna till då de egentligen var tvungna att döma honom av helt andra skäl. Det gudomliga högmodet var bara en detalj som såg bra ut i processen.

 Huvudskälet till hans dödstraff var nämmerligen inte att han påstått sig vara ett barn av gud utan för att att rykten i Palestina surrade om att Jesus utgett sig för att vara judarnas konung vilket Rom med kejsar Tiberius i spetsen inte kunde acceptera. Det finns dock inga säkra historiska uppgifter eller bibliska texter som hävdar att jesus verkligen skulle bejakat att han var judarnas konung. Men ryktet sade det, många trodde det och galjonsfiguren och ståthållaren Pontius Pilatius tvingades förmodligen till en lögn av romarna genom att påstå offentligt att jesus själv bekänt sig som judarnas konung vilket då var ett skäl starkt nog att döma honom till döden då de påtryckande romarna inte var helt säkra på att jesus bara var en godhjärtad profet utan faktiskt såg hans stora karisma och därmed skrämdes av den potentiella risken av att Jesus evetuellt senare kunde komma att förena judarna i ett uppror mot romarna.

Nåväl ovanstående var bara en parantes.  Åter till begreppet högmod. Enligt min egen åsikt är det största högmodet mot gud, som  jag funnit i bibelns skrifter påståendet att  människan skapade gud till sin avbild. Jo, Jo Jag vet! I gamla testamentet står det egentligen  ju tvärtom, att det var "gud som skapade människan till sin avbild" Men alla med förnuft förstår nog att det ändå var tvärtom. Människan har genom historien nästan alltid skapat sina gudar till sin avbild. Det var också människor som skrev bibeln och ingen gud om nån nu trodde det.

Om man tittar ut över detta oändliga, fantastiska och underbara universum med miljardtals galaxer, planeter, ja kanske bara nöjer oss med att titta på de fantastiskt intelligenta skapelser och underverk som finns på våran egen pyttelilla planet och nu antar att det verkligen finns nån form av Gud som skapat universum så  anser åtminstone jag att påståendet att Gud skapat oss till sin egen avbild är så fyllt av högmod att det är näst intill skrattretande.

Sista halvåret har jag nog plöjt igenom ett tjugotal böcker av typen new agelitteratur. Böcker om Healing. Böcker om intution. Böcker där New-age filosofer försöker förena kvantfysik med mystik och magi. Böcker av Indiska visdomsmästare om livets mening och en hel del böcker om parapsykologi. Nästan i varenda bok jag läst påstås att sånt här med healing, intuition, att se människors aura, kunna kommunicera med andevärlden, ge sig i väg på astralresor etc etc är något som egentligen alla kan lära sig.  Men att kvinnor oftare har en naturligare fallenhet för dessa egenskaper.

Det är oftast just kvinnor som säger sig kunna avläsa andras energier, se människors auror, kunna ge sig ut på astralresor, spå etc etc. Även då det gäller mäniskor som gjort sig kända för healing och psykokinesi är majoriteten kvinnor. Enligt de böcker jag läst alltså. Samtidigt så hävdar ju den moderna vetenskapen att såna här förmågor och andra parapsykologiska fenomén egentligen aldrig kunnats bevisas, och visst det finns en känd stiftelse i USA: James Randi-stiftelsen som utovat en miljon dollar till den första människa som vetenskapligt bevisar ett enda parapsykologiskt fenomen.

Men att denna summa ännu inte blivit utbetald behöver förvisso inte alls bevisa att allt sånt här är buffel och båg. Vi har helt enkelt ganska små resurser att med nuvarande beprövade vetenskapliga metoder bevisa vad vi kan åstadkomma med sinnets kraft.  Även om en känd Healer gjort tiotals eller hundratals svårt cancersjuka helt friska räknas inte detta som det minsta bevis. Man vet att människor i vissa fall kan tillfriskna spontant och att placeboeffekter och andra medicinska behandlingar som samtidigt skett kan ha ha spelat in. Att en människa sanndrömmer, kan förespå framtiden eller läsa av någons tankar går heller inte att bevisa.  Detta går inte att mäta och man kan inte helt utesluta att skickliga gissningar, tur,  bra förmåga att läsa av andras kroppspråk eller rent buffel och båg kan vara inblandat. 

 Så här ser det gång på gång ut inom magins värld. Det finns en förbannat massa indicier som tyder på att det finns en ganska stor sannorlighet att vi med vårt sinne i vissa fall kan läsa av eller påverka vår omvärld på ett sätt som ej vetenskapligt går att förklara. Men det ickemateriella sinnet. Tankar och vår intention som ej kan ses och mätas på traditionellt sätt kommer alltid vara svårt att bevisa. Är majoriteten av den moderna vetenskapen dessutom redan övertygade om att sånt här inte kan förekomma så kommer man dessutom troligtvis inte granska eventuella bevis på rätt sätt i alla fall.

Personligen har jag en dröm att bli magiker men har ännu inte kunnat åstadkomma något direkt enastående. Möjligen börjat tänka lite mer positivt på sistone och börjat se univesum ur ett annat perspektiv än förr. Men nåt direkt underverk har jag ej kunnat utföra. Jag retas också lite av att alla de här böckerna så ofta betonar att kvinnor har en naturligare fallenhet för att lära sig sinnets magi.  Alla har hört talas om kvinnlig intuition men vem har hört talas om manlig intuition ?

Är det kanske så att kvinnor bara är mindre skeptiska, att deras tvivel är mindre och de därför också lättare vidgar sitt sinnes gränser och kan uppfatta det universum som existerar utanför förnuftets ramar? Eller är det så att kvinnor bara är mer skrockfula, obildade och lite tokiga och inbillar sig att de besitter en massa egenskaper. Jag vet inte.  Men intressant är det ändå att så många, även framstående forskare inom parapsykologi hävdar att kvinnor skulle ha lättare för att utnyttja sinnet utanför de ramar som vetenskapen hitintills accepterat.

Nu vet jag inte säkert om parapsykologiska fenomen eller magi och andlighet överhuvuttaget existerar. Men jag tror det åtminstone  Låt oss anta att all den här magin verkligen existerar. Kan det då vara så att män har mer svårare att vidga sitt sinne utanför förnuftets gränser för att de är mer logiskt och vetenskapligt lagda. Att den vetenskapliga kunskapen och förnuftet rentav ibland kan vara ett hinder för utveckling.

Jesus kanske inte visste att man inte kan gå på vatten. Han kanske t.o.m var övertygad om att det gick om man utnyttjade guds kraft. Men hade jesus istället varit vetenskapsman och läst böcker om gravitationen och begränsningen av vattnets ytspänning så hade hans kunskap kanske gjort att han hade tvivlat och misslyckats.  Fast personligen måste jag erkänna att jag tvivlar på att jesus någonsin gick på vattnet i den Galileiska sjön.

Vid klostret I Czestochowa gick år 1997,  390 st polska katoliker för första gången på glödande kol i en religiös cermoni som handlade om andlig rening. Egentligen inget ovantligt. 10-tusentals gör det här varje år i olika delar av världen. Det är inget bara indiska fakirer sysslar med. Det förekommer tyvärr också årligen att några hundratal människor faktiskt ådrar sig mer eller mindre svåra brännskador.   

Det intressanta med Czestochowa var dock att man intervjuade alla 390 polacker efteråt om deras kunskaper och attityder om spektaklet. 11 st av polackern hade ådragit sig brännskador och det visade sig häpnadsväckande nog att just de 11 hade de allra största kunskaperna om ämnet i fråga. De hade noga läst på att det här att gå på glödande kol utan att bränna sig beror på på ett fenomen kallat "leidenfrosteffekten" att det yttersta asklagret som täcker den glödande kolen leder värme mycket dåligt och att det därför är teoretiskt möjligt att gå på kolen utan att bränna sig om man går med lättasteg och ser till att trycka ned hela fotsulan samtidigt under promenaden.  De uppgav även att de känt ett visst tvivel och rädsla eftersom de ju läst att fenomenet bara fungerar om man går på rätt sätt.

Bland de 379 katoliker som däremot inte bränt sig hade över 90 procent inte alls de här kunskaperna. De flesta uppgav att de inte hade en tanke på att placera sina fötter på ett specielt sätt samt att de helt enkelt bara litade på att det här var fullt möjligt eftersom deras erfarenhet av att ha sett andra göra det utan skador samt det faktum att deras egen tro och att deras religiösa ledare hävdade att det var full möjligt. De var med andra ord de naiva, de som bara valde att tro - utan att ta reda på fakta, - som klarade sig bäst. Har det här exemplet nåt viktigt att säga oss?  Eller är det bara en slump?

Kan det vara så att de 11 brännskadade misslyckades för att de helt enkelt begränsades av sitt förnuft och sina kunskaper. Att de helt enkelt var lite mer hmm..manligt lagda.  Kan det vara så att de som lyckades gjorde detta för att de vandrade iväg på kolbädden naivt "kvinligt" övertygade om det här faktiskt fungerar?

På bilden nedan Krabbnebulusan sedd från Hubbleteleskopet. En nebulusa är de gas och materierester man ser efter en exploderande supernova. Alltså en exploderande stjärna.

August Strindberg trodde faktiskt att han lyckades skapa guld under sin infernokris. Det visade sig dock senare att han endast lyckats framställa kattguld av järn. Nåväl det var väl ingen dålig bravad det heller.

Idag är de flesta fysiker och kemister övverens om att guld ej kan framställas på jorden. Man har räknat ut att extremt höga temperaturer behövs för att framställa så tunga grundämnen som guld. Faktiskt flera miljarder grader. Temperaturer som vi inte ens närmelsevis kan åstadkomma på jorden. En atombombsexplosion kan förvisso ge temperaturer på några miljoner grader men inte ens denna temperatur räcker på långa vägar.

Den fusionsprocess av väteatomer som pågår i solen ger heller inte på långa vägar den temperatur som krävs för att skapa guld.  Forskarna känner idag faktiskt endast till ett enda fenomén som kan skapa de höga temperaturer som behövs för att bilda guld.  En exploderande supernova i rymden.

Nedan en  relativt nyexploderande supernova från vår egen galax Vintergatan. Den upptäcktes bara för 140 år sedan. Det är en så länge den bästa bild man lyckats ta från en exploderande stjärna. C:a 3 stjärnor exploderar årligen i vår galax vintergatan.

Betyder det med andra ord att de små guldklimpar de äventyrslystna lycksökarna vaskade fram i Klondyke är små produkter från en exploderande supernova från nån stjärna i vår eller någon annan avlägsen galax? Tja kanske.  Med den här kunskapen förundras man lite mer när man synar sin vigselring. En produkt från en exploderande supernova, En kvarleva från en exploderande sol i nån mystisk galax långt långt borta.  Nja förvisso är väl hela vår planet förmodligen en sådan kvarleva från en explosion för länge sedan.

Men de flesta som ser sitt smycke, eller vigselring tänker nog mest på att den kommer från guldsmedsaffären. Från sin äskade.  Bara en liten symbolisk sak som är tillverkad av en liten gul metallklump som huggits fram ur nån gammal nedlagd gruva i Boliden eller framställd av en urdragen guldplomb av en girig begravningsenteprenör innan han sänt in liket i förbränningskammaren.

Biologiskt så handlar beroenden om att en kemisk substans binds till vissa specifika receptorer i vår kropp. Receptorer som egentligen är avsedda för andra interna substanser.  Exempelvis heroinet och andra opiater binds till samma receptorer som är avsedda för kroppens endorfiner.  Cannabis binds till receptorer som är avsedda för kroppens egna endocannabinoider. Det finns faktiskt en hel del data som tyder på att INGA psykoaktiva droger fungerar om de inte binder sig vid en receptor som är avsedd för intern stimulans av kroppsegna ämnen.

Låt oss nu titta på samma scenario vad gäller känslor.

 Vi vet att känslor får kroppen att producera peptider, eller så kallade känslomolekyler , MOE (Molekules of emotions) vilka också lägger till vid olika receptorer i vissa mottagarceller. Faktum är att likväl som heroinisten kommer känna en längtan och ett sug efter sina specifika substanser så kan ett liknande sug och beroende uppstå efter de peptider man upprepade gånger utlöst vid olika känslotillstånd.

Faktum är att studier visat att både ett rent fysikt beroende och en tillvänjning kan ses lika ofta vid bruk av känslopeptider liksom vid olika droger. Egentligen en ganska obekväm kunskap eftersom då vi gått förbi den där alkoholisten som stått med skakande händer utanför systembolaget en måndagsmorgon eller då vi tittat på kedjerökaren med sina gula fingrar och svarta lungor så har vi ofta tänkt. "Inte jag".

Men tänk nu en vända till: Jodå du! Chockerande. Men det förklarar så mycket. Inte bara mannen som sitter timmar framför datorn och spelar World of Warcraft. Inte bara sexmissbrukaren som söker sig till det alltmer perversa för att fylla sitt behov av upphetsning. Inte bara kicksökaren som går längre och längre och slutligen hoppar Bungy jump från flygplan för att få den där adrenalinkicken. Inte bara politikern som söker sig till högre och högre poster, inte p.g.a någon längtan efter att tjäna samhället utan för att skaffa sig mer makt.

 Låter även något av följande bekant?

- Destruktiva känslotillstånd.

- Samma situationer om och om igen

- Oförmåga att förändras

- Att känna sig maktlös att skapa något nytt

- Djupa begär efter känslomässiga reaktioner

Jo tyvärr kan man även bli beroende av känslor trots att de inte uppfyller en enda positiv egenskap.  Våra peptidreceptorer börjar faktiskt skrika efter mer om de matats för mycket av samma känslor även om känslan i sig inte är förknippad med nån njutning eller positiv känsla. Dumt nog. Känslomässiga beroenden förklarar faktiskt en hel del. T.ex varför någon hela tiden snackar skit om andra, eller om och om igen hamnar i förhållanden med en misshandlande partner. Med andra ord är känslomässiga beroenden mycket troligt orsaken till att människor fortsätter att skapa en specifik verklighet i sina liv trots att de säger att de ALDRIG skulle skapa det där.

Enda sättet att komma förbi dessa upprepade mönster och beroenden är att medge att "OK, jag skapar faktiskt det där om och om igen, så jag är tydligen beroende av det"

Egentligen finns det ett behov i vårt samhälle för en ny hjälporganisation. "Anonyma Känslosamister"

Har  iaktaggit fenoménet flera gånger på min yngsta dotter.  Så fort  hon lyckats med nåt nytt så händer det. Då hon kom på hur man öppnar skåpet med spärrhaken. När hon själv äntligen lyckades klättra upp på den där stenen. Hon strålar av lycka. Varför?  Hon har tänjt sina gränser.  Hon får nya perspektiv. Nya möjligheter.

Jag vet inte säkert men det har fått mig att fundera.  Den där intensiva lyckan hon tycks uppleva varje gång. Kanske är det det livet handlar om. Kanske är det just det som är en av de viktigaste vägarna till lycka. Att tänja sina gränser.

För visst är det väl så för alla? När vi tänjer våra gränser känner vi oss lyckliga. När våra gränser däremot krymper, som om vi vore inlindade i en kokong, känner vi oss olyckliga. Så allting går ut på att tänja våra gränser.

Jag tror jag börjar förstå alla de människor som inte verkar bry sig om livets stora frågor. Vad är meningen och syftet med livet?, Vem är jag?, Finns det någon gud? Jag tror jag börjar förstå de människor som ljuger för sig själva och säger att frågorna faktiskt är ointressanta för dem.

Att verkligen ställa sig de där frågorna och börja utforska dem är inte bara en fråga om ett nytt äventyr eller känslan av glädje och frihet i att utforska ny mark.  Det öppnar även portarna till kaos att ställa dem. 

Likväl är jag säker på att det bara är dumt att försöka hålla de stora frågorna ifrån sig. Förr eller senare kommer vi ändå ställa dem och kastas ut i kaoset.  Att reflektera över de stora frågorna är inte bara nån tidfördrivande lek med intellektet man kan välja att avstå ifrån. Frågorna är ett rop från själen som förr eller senare kommer välla upp till ytan av vårt medvetande,  lik het lava som väller upp ur jordens inre, hos alla av oss.  Om inte idag så kanske dagen när vi drabbas av en djup kris och exempelvis själva får en cancerdiagnos, när nån av våra nära dör eller dagen då vi lämnas av den som vi älskar.

 Vår historia av korståg, häxjakter, inkvisationer, bokbål och kastsystem kan naturligtvis få oss människor att undra över var i det gudomliga består i mötet med religionerna. Men jag kan tänka mig att det funnits en tid då en hel del religioner haft ett mer gudomligt ursprung. Men med tidens gång tenderar religionen tillfalla människorna och deras administration. Man hakar på doktriner som "arvsynden" som aldrig ingick i Jesus läror. Vänd andra kinden till förvandlas till ett "stick i väg och döda araber i det heliga landet". Det viktiga är att roten till allt detta inte ligger i lärorna utan i människans egna inre skrymslen.

Med denna utgångspunkt borde inte lösningen vara att angripa religionen utan att utveckla den. Inte alltid så lätt eftersom religionernas företrädare ofta kört fast, för att de efter en tid befäst sina positioner beträffande vad som är sanning. Det många religioner - eller snarare dess institutioner och språkrör - saknar - är helt enkelt villigheten att ha fel i sin strävan efter större insikt.

Denna villighet i att ha fel i strävan efter större insikter har oftast haft en avgörande betydelse för att nå större framsteg inom vetenskapen. Därmed får man inte begå misstaget att tro att alla vetenskapsmän med nån sorts automatik alltid skulle vara så "vetenskapliga".  Bland vetenskapsmän och forskare finns säkerligen ofta lika mycket fördomar samt en lika stor ovilja  att rubba på sina paradigm och "sanningar" som hos vissa religiösa fanatiker.

Ibland då jag själv lyssnar på högutbildade som hånfullt spyr galla över andlighet och religion slås jag av att dessa "upplysta" i sitt fördömande ter sig lika dogmatiska som den religiösa fundamentalisten.

 Om historikerna, geologerna, astronomerna och alla andra vetenskapsmän ändå kunde hålla tyst. I slutet av varenda en av Buddhas läror eller de kristna bibelraderna så hör jag ljudet av deras hårda hammaslag.  Hammarslagen som väcker tvivlet inombords.  Egentligen inte förvånande att Darwins läror väckte motstånd.  Han förvandlade människan till något så osentimentalt som en produkt av "kampen för tillvaron".

Nydarwinismen som beteckeckar senare Vetenskapsmäns förenande av Darwins teorier med den moderna DNA-läran antog att mutationer, d.v. s. slumpmässiga avvikelser i cellens DNA lett fram till utvecklingen och variationerna i dagens liv.

Giraffen har således inte fått sin långa hals för att tidigare generationer giraffer sträckt så mycket på sina halsar. Det är nämmerligen helt klart att inlärda egenskaper ej är ärftliga enligt modern DNA-forskning. Istället så har någon giraff helt slumpmässigt då och då födds med ett avvikande DNA som råkat gjort deras hals lite längre. Dessa mutanter har då haft lättare att få tag i mat i trädens grenverk och gjort att just deras avkommor haft lättare att överleva.

Idag frodas bakterier, virus och skadedjur på våra grödor på samma sätt. Slumpvisa avvikelser i deras DNA gör att en del utvecklar resistens mot våra framställda bekämpningsmedel och läkemedel och således får större förutsättningar att överleva och spridas. Det mest kända exemplet är väl de växande antibiotikaresistenta bakterierna som bara i Sverige bidrar till hundratals dödsfall årligen. Vår egen utveckling har helt enkelt satt det "naturliga urvalet i kampen för tillvaron" ur spel.  Men tyvärr främst för människan själv. Inte för våra fiender.  Vetenskap är ofta förbannat obekväm.