LadyG

Läste häromdagen att man skulle satsa 10 miljoner på den svåra skidvallningskonsten. Inget är väl så retsamt, som att se nån bara glida förbi utan den minsta ansträngning,och man själv stakar på som en galning.

För många år sedan skulle jag köpa nya skidor och valde då vallningsfria. Vilket jag kom att bittert ångra. Skidorna hade ett inlagt material i steget som skulle reagera på temperaturen, och alltid ge bra fäste. Fästet var väl skapligt vid minusgrader. Men vid tö! Då gick jag plötsligt på styltor. Minns en friluftsdag, då jag till slut fick bära skidorna efter att först desperat försökt valla med mitt Lypsyl.

Lättare var det när jag var barn. Då hade man träskidor. Limmade om man tillhörde de lyckliga. Då "satt" brättena. Hade man däremot skidor gjorda ur en enda bräda, rätade brättena ut sig allt eftersom, tills skidorna  i det närmsta var plana. Såna skidor är jättesvåra att åka på, så man fick brätta lite då och då.

Jag använde mig av pappas skräddarbord och symaskin för att få tillbaks brättena på mina skidorna. Det låter lite mystiskt förstår jag, men jag ska försöka beskriva hur jag bar mig åt. Först fick skidorna stå med framändarna i varmt vatten ett tag. Pappas tunga trampmaskinen av märket Singer,  stod i 90 garders vinkel mot långa väggfasta skräddarbordet. Det fanns ett litet mellanrum mellan bordet och maskinen. Jag trädde in spetsarna på skidorna under en tvårslå av järn längst ner på gaveln på maskinen. Bakändarna vilade nu mot kanten på bordet. Sedan sköt jag symaskinen närmare mot bordet så spetsarna på skidorna böjdes.

Detta var ett kinkigt moment. Jag ville ha så stora brätten som möjligt. Men risken var, att en skidspetsarna gick av. Och det hände en gång. -Ge dig nu! varnade pappa. -Bara lite till. Och så, pang! Trät splitsades, och jag hade en vinkel i stället för en böj där fram. Resten av vintern fick jag åka med  brutet brätte. Nya skidor? Glöm det!

Vallningen var enklare. I början av vintern tjärades mina träskidor av pappa. Han tände en eld på gården. Värmde upp undersidan på skidan över lågorna. Penslade sedan på tjära på åkytan. Därefter skulle tjäran brännas in. Den bubblade och kokade och luktade jättegott. Man fick hålla på ett tag, för skidorna skulle helst inte kladda av sig.

Nu hade jag valla för kallföre. Blev det klabbföre tog jag bara fram en ljusstump som jag fått av mamma. Den gnuggade jag över glidytan och gned sedan ut stearinet med handflatan. Som inte var så ren sedan.

Men tjära går bort med margarin. En klick i handen. Gnugga. Lite såpa i handen. Gnugga igen. Och skölj med vatten.

Nu var det länge sedan jag hade några vallningsbekymmer.

För, det var länge sedan jag åkte längdskidor.

Hör jag det ordet, tänker jag osökt på de vattenorgier som ofta utbröt i skolan i slutet av vårterminerna. Det var niorna som kastade av sig alla ordningsregler och utsatte allt och alla som kom i deras väg med vattenbomber.

Eller, så tänker jag på de konflikter som uppstår mellan länder som "delar" en flod. Landet uppströms dämmer upp eller avleder så mycket vatten, så länder nerströms får brist på detta viktiga element. Runt om i världen pågår konflikter som är svåra att lösa.

Jordan: "Utan vatten ingen fred" Israel och Palestina behöver samma vatten.

Eufrat och Tigris: Turkiet, Syrien och Irak ska fördela vattnet sins emellan.

Ganges: Indien byggde en damm för att spara vatten till torrtider. Bangladesh fick för lite. De har nu ett avtal som reglerar vattentillgången i 30 år.

Nilen: Egyptens hela jordbruksproduktion är beroende av konstbevattning. Landet fruktar att Etiopien och Sudan ska bygga dammar uppströms och strypa vattentillgången. 

Rift Valley i Kenya: Masaier med sina boskapshjordar, och Kikuyu med sina jordbruk konkurrerar om vattnet.

Nigeria: Här finns det goda vattentillgångar med landet har ingen eller dåligt fungerade vattendistrubition. Vattenavgifterna är av politiska skäl satta så låga, att de inte täcker kostnaderna för verksamheten. Underhållet av de ledningar som finns, är dåligt och man har dålig koll på konsumtion och fakturering.

Men, det som eg föranledde denna blogg var ett program i Kunskapskanalen. Det handlade om ett helt annat vattenkrig. Kriget mot buteljerat vatten. Företag pumpar upp vatten från grundvattnet eller akfier (vattenfyllda fickor i bergsgrunden), tillsätter kolsyra och ev smakämne, fyller det på plastflaskor och säljer det dyrt.

I Mexico går 10% av folks inkomst till att köpa vatten. 1970 såldes 1 miljon vattenflaskor per år. Idag säljs 250 miljoner flaskor. Lägger man de flaskorna in en rad efter varandra räcker de fram och tillbaks till månen 65 gånger.

Många har reagerat på detta slöseri med plast och onödiga transporter. Göteborgs stad har sedan några år slutat köpa in flaskor till sina offentliga inrättninar. En stad i Australien, Bundanoon, har genom omröstning  förbjudit försäljning av vatten på flaskor. Man har tappställen där folk får tappa upp vatten i egna flaskor.

Sodastreamer då? Ofta är patronerna tillverkade i Kina eller i andra länder långt borta. Återladdning av patronerna, finns bara på några ställen i Sverige så transporterna blir långa.

Ja. Hur ska man göra då, om man vill dricka ett gott vatten? Och, ha ett gott samvete. Jag har tur. Bor på ett ställe, med ett av Sveriges godaste vatten så det är bara att tappa ur kranen. Dessutom har jag aldrig gillat kolsyra. "Sticker i näsan, sa jag visst när jag var liten.

Bulteljerat vatten kommer av nödvändighet att finnas. Men, måste det finnas över 140 olika sorter bara i Europa?!

Rätt ska vara rätt. I dag ska jag berömma SJ. Dom som man annars bara klankar på.

Jag och en vän gick till stadens centralstation för att köpa biljetter till Stockhom. Vi fick ett mycket  trevligt bemötande av killen som hjälpte oss. Han letade fram billigaste biljetter. Undrade om jag inte skulle ta 1:a klass " för det kostar bara 12 kr extra". Visst! Det skulle bli kul för jag brukar åka 2:a klass. De gånger jag åker.

Min vän kunde inte makens fyra sista siffror men dem letade killen fram.

Som kronan på verket bjöd SJ på kaffe och kladdkaka för att fira att de började köra med sitt nya tåg idag.

Det var två mycket nöjda kunder som lämnade stationen. Och som hoppas, att inte Kung Bore sätter käppar i hjulen för de kommande resorna.

I den här kylan, vill man helst inte gå ut. Gäller både människor och djur. En väns hund vägrar att gå ut och kissa. Men, jag vill så gärna elda i min kamin så jag pälsar på mig och gör ett snabb rusch ut till vedboden varje dag. Idag, kunde jag dock inte motstå att ta med kameran när jag såg det låga eftermiddagsljuset.

Det blev inte många bilder förrän fingrarna var bortdomnade. 

Det här hände på 60-talet. Det var högsommar och pappa och jag hade varit ute på morgonen och tagit upp nät på Djupet. Fiskelyckan hade väl varit sisådär, men några storsikar hade vi med oss hem. Nu återstod att hänga upp näten och reda ut dem. Ett inte så populärt jobb.

Då svängde en okänd bil ner på vår gård. Och en okänd man steg ur och började gå ner mot sjön och oss. Vi tittade på varandra pappa och jag. -Vem var det där? Vad kunde han vilja? Mannen var propert sommarklädd,  solbränd och hade en ledig och avspänd gång.  Han såg semesterledig ut. Men vem var han?

När han kommer fram till pappa sträcker han fram handen och säger: -Känner du igen mig? Det gjorde ju inte pappa. -Det förstår jag, för det är 20 år sedan jag var här. Jag låg här i byn på ett jobb och köpte ett par byxor av dig. (Pappa var skräddare.) -Dom betalade jag aldrig klart. Jag blev oväntat förflyttad och hann inte göra upp. Nu vill jag göra mig skuldfri.

Mannen tar fram en bunt sedlar och räcker tll pappa. -Men! Så här mycket var du ju inte skyldig? -Jo, med ränta på ränta blir det så här mycket.

Den här mannen var lite ovanlig, för annars verkade skräddarräkningar vara det som kom i sista hand. Sällan betalade man kontant utan man skulle "skriva upp". Även, om det inte var stora summor. Pappa hade en pappersklämma full med obetalda fodringar. Och som han våndades, när kassan var skral och han måste påminna de skyldiga!

Detta, att vara skyldig sin skräddare, verkar ha varit en slags tradition. Den engelske skräddare som krävde sin kund, fick sin betalning. Men, miste även sin kund. Ludde Nordström skrev i Planeten Markattan om en man som kommit på grön kvist. Då kunde han betala sina "krognotor, spelskulder, och skräddarräkningar".  I dagens Grekland går klädaffärerna dåligt. -Jag har tappat häften av mina kunder, och då också hälften av min inkomst, sa en affärsinnehavare i morse. Kläder kan man dra in på om det kniper.

Visst är det kul med nåt nytt. Men, mycket annat skulle gå före, om jag skulle vara tvungen att välja.

Dessutom. Man kanske skulle börja slita på det finns i garderoberna?!

Men som sagt var. Det vore inte lika kul.

Tomattjuvarna är nog lite less på att stå i vatten sedan i slutet av september. Men de har överlevt. Jag har testat att övervintra tjuvar en gång tidigare och då hade jag tomater redan till midsommar. Tjuvarna ska jag nu sätta ner i krukor, och dra plastpåsar över det hela. Och hoppas på det bästa.

I somras glömde jag kvar vitlöken i jorden och upptäckte dem, när jag skulle gräva igenom odlingslådan. Lökarna ska ju tas upp när blasten börjat gulna, och få ligga ovanpå jorden och torka. Sedan ska man fläta ihop lökarna till en fin fläta. Om man kan. All blast hade ruttnat bort och lökskalen, som brukar vara vita, var smutsiga och svarta.

Jag tog så klart hand om lökarna i alla fall, för de hade klyftat sig bra. De har nu legat torrt och svalt under hela vintern men förra veckan upptäckte jag, att de börjat sticka upp gröna blad ur dem. Jag klyftade några lökar och satte ner dem i kompostjord. På en vecka har de blivit så här långa! De ville verkligen komma igång.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med dem. Kanske använda det gröna till matlagning, eller låta dem växa och sätta ut dem när tjälen gått ur jorden. Eller, så får de hamna i växthuset.

Här har jag lagt tomatfrön i blöt. -Så här tidigt?! undrar en odlingsvän. Ja, det är hemfrön och jag vet inte om det är liv i dem. Jag stoppar ner dem i krukorna med amaryllis. I fjol behövde jag inte sätta några köpefrön. De frön, som jag hade pillat fram ur tomaterna jag fått i Hallastahammar var livskraftiga. Jag fick en bra skörd och fortfarande har jag en tomat kvar sedan i höstas. Jag vill se hur länge den håller sig. Nu är den lite rynkig på ena sidan, men inte rutten.

Det är annat än köpetomaterna det! Alltid är det nån  som man får kasta.

ÄKTA MÄNNISKOR. Jag såg påannonsen för den nya serien men tyckte att den verkade vara lite töntig. Hubotar, som är mycket snarlika människor, gör  lydigt  vad de är progammerade att göra. I alla fall från början. Men det var inget som lockade mig att börja titta.

Men i lördags, när jag skulle avsluta TV-kvällen sappade  jag  som vanligt runt ett tag. Hamnade på SVT24 och där ramlade jag direkt in i ÄKTA MÄNNISKOR. Och blev kvar. I två avsnitt. Så kvällen blev sen. Att jag skulle titta på nästa avsnitt var sedan självlklart. Min nyfikenhet hade väckts.

Jag vet inte om jag övertolkar innehållet i serien, men jag får associationer som inte är så trevliga.

I Du sköna nya värld betingar  man vissa barn så att de inte gillar blommor, böcker och vacker musik.  De ska ska ta hand om alla lortiga och enformiga jobb. Precis som arbetarhubotarna  i serien gör.

I Niceville har vi de mörkhyade hembiträdena i sina vita uniformer som sköter de vita familjernas barn och hushåll om dagarna. Sedan försvinner de hem på kvällarna till sina egna hem. För att nästa morgon dyka upp igen. Hushållshubotarna i serien sätts på laddning för att fungera nästa dag.

Klistermärken på dörrarna visar att man inte vill ha huboter. Människor sluter sig samman i grupper för att "ta tillbaks" makten. Luktar KKK. Människor, som  blivit utkonkurrerade på olika sätt av hubotarna, dras till grupperna.

De människoliknande roboterna ägs av de Riktiga Människorna som har papper på det. Slavägarna i den amerikanska Södern ägde också sina slavar. En högsta önskan hos slavarna var att bli friköpt. När Nordstaterna förbjöd slaveriet rymnde slavarna norrut för att vinna friheten. Tony Morrison har skrivit flera starka böcker om de svartas liv i Södern. Frihet hägrar också för Huboterna. 

Men. Nu handlar det ju bara  om fantasifigurer i serien, och har ju inget med verklighten att göra.

Eller, har det det?

Nej. Jag har medvetet inte skottat allt. Jag har taktikskottat. För dagens vintrar uppför sig inte som förr i tiden.

Det är lite som aprilväder hela vintern. Kyla, värme, regn, snö. I en salig blandning. Det är inte så enkelt, som att bara ta bort den snö som fallit. Jag måste först kolla på någon vädersite hur det kommer att se ut 10 dagar framåt.

Är det plusgrader på gång, sparar jag rimpor av snö. De får bli fäste för bilen, när de skottade remsorna blir isgator.

Man lär så länge man lever. 

Inte riktigt sant. För en kanin är ju inte en tiger. Och jakt? Nej inte precis, för den stackars kaninen liknade mer en svartvit lurvig snöboll.

Jag stod i vedboden och brottades med en vresig björk-kubbe när mobilen ringde. - Hej, det är M. Det ligger en kanin i diket nedanför din granne S. -Oj, det är nog en av hennes. Hon har fem stycken. Det visste jag, för jag brukar vara kaninvakt när de far bort. Nån hade tydligen rymt. Lät som Oskar.

-Har du nån kattbur eller liknande? Nej, men jag hade ju sett på Discovery hur man fångar små vilda djur. Man kastar sig över dem med ett tygstyckte. - Vänta, jag kommer! Sliter åt mig ett påslakan som ligger i garaget (!) och rycker ut med min Lilla Röda.

M är inte ensam. Hennes spark-kompis A är också med. De står och vaktar så att inte kaninen ska hoppa upp på vägen. Men  risken är liten. Diket är djupt ock kaninen är full av isklumpar och snö.

-Det är Oskar. Jag känner igen  honom. Nu går jag in i rollen som jägaren. Dirigerar mina drevkvinnor att försiktigt närma sig Oskar från bägge sidor. Jag avancerar framifrån med lakanet i beredskap. Talar lugnande med djuret som trampar lite oroligt och sniffar med sin lilla nos. Avståndet minskar, men Oskar verkar ana nåt lurt.

Då tar jag språnget. Det där språnget från fornstora dar då jag var fotbollsmålvakt. Ja! Jag har honom. Men oj, vad han sprattlar. Kallar på A att bistå mig och efter lite brottning vilar Oskar i hennes famn, inlindad i ett blårandigt påslakan med rosa blommor.

Vi börjar gå mot grannes gård. -Han är alldeles slak, säger A. Nej! Har Oskar dött? Har jag klämt ihäl honom? Eller har han dött av chock? Det var ju inte så bra.

Inne i ladugården möter oss en  överraskning. Där finns redan fem kaniner. Oskars bur är inte tom, utan där står Oskar himself. Det är inte Oskar vi burit hem! Det är nån annans kanin som vi tagit hand om. Och som därtill verkar misstänkt död.

Efter lite detektivarbete får vi fram ägaren och "Snöbollen" är inte död. Den kvicknar till när vi släpper ner den i Oskars bur. -Den får väl vara här tills ägaren kommer. -Nej! Det går inte. Vi vet ju inte vilket kön Snöbollen har. Vi letar  och hittar så småningom en bur som får bli kaninens  tillfälliga bostad. Sedan går vi hem.

Jag skickar ett SMS till ägaren av Oskar och förklarar, varför det har blivit en kanin till i hennes ladugård. I morse fick jag ett mail där hon uttrycker sin tacksamhet över att Snöbollen hade fått en egen bur.

Hon är nämligen lite less på oplanerade tillökningar av kaniner. Det har hänt ett par gånger, då en hon, visat sig vara en han.

Brukar berömma mig själv för att kunna fatta snabba beslut. Ibland kanske lite för snabba, men jag glömmer också snabbt.

Det är inget livsviktigt beslut jag ska fatta. Det gäller håret. Ska jag klippa mig, eller ska jag låta det växa ut?

Hela gymnasietiden och senare studietid hade jag långt hår ner till skulderbladen. Ibland hästsvans. Ibland utslaget. Försökte med svinrygg nån gång men hade så tjockt hår, att till slut bestod Ryggen" av mer hårspännen än hår. Dessutom var det en pina att ligga på rullar hela natten och ändå var inte håret torrt på morgonen.

Första tiden som lärare hade jag fortfarande långst hår. Men då Twiggy var som populärast hade jag fått nog av långt hår. Till saken hör också att jag tränade och spelade fotboll flera gånger i veckan och jag tyckte att jag gick med blött hår jämt.

Min klippning utlöste en twiggyvåg i min fyra. På ett klassfoto har inte mindre än fyra flickor den typiskt assymetriska klippningen med kort på ena sidan. Långt på andra. Jag undrar, vad deras mammor tyckte när de ville klippa sig som fröken.

Sedan har jag haft kort hår. Med ett undantag. Den tid då min frissa gick sjukskriven. Sjukskrivningen blev långvarig och jag långhårig. -Vet du vad vi kallar dig fröken? säger en av flickorna i min dåvarande sexa. -Snällt eller elakt? far det genom mitt huvud. -Cleopatra! -Oj! Varför då? -Ditt hår. Det går liksom utåt där nere. Kände mig rätt smickrad av jämförelsen.

Min frissa blev aldrig återställd och jag bytte till en annan. Cleopatra snaggades och korthårig har hon varit tills i höstas. Då tyckte jag det var  kul att se lite hår titta fram bakom öronen. Dessutom böjde det sig. Det hade jag aldrig varit med om. -Titta jag har fått lockar! säger jag till min dotter. -Det där är väl inte lockar! Säger hon som har hela huvudet full av lockar.

I förrgår frågade hon om jag skulle se ut så där. -Kan man inte det? -Kan, kan man väl. Men du ser ut som en triangel med avkapad topp. Du kan väl sätta på dig ett diadem. -Jag diadem?! Det hade jag när jag var 12 år. Och, inte skulle ha "hår i pannan" enligt min mor. -En scharfs då, som du knyter runt håret? Hon hämtar en, och visar hur man knyter. Nej, nej, nej! Det är inte jag.

För att ytterligare krångla till det, måste jag ta kort för förnyat körkort i går. Med en lånad snodd av min dotterdotter och en stor tub hårgelé lyckades jag få ihop håret där bak. Då såg det ju ut som om jag hade kort hår.

Ska jag ge upp och klippa mig kort igen?

Fast, det skulle vara kul att se hur jag ser ut i långt hår också.

"Aftonbladet eller Expressen?"

Nej. Inte alls. Däremot, har jag haft besök av fyra vänner med små nätta klövar som egentligen inte passar för djup norrlanssnö. Gulliga rådjur. De hade valt att sova över på min tomt i går natt. De hade bäddat med vita snölakan och värme stod de för själva. Isen i legorna avslöjar ett bra energisystem. Tydligen bryr man sig inte om att stiga upp för att gå på toa. Säng och toa i ett.

Frukost hade de redan ätit när jag upptäckte deras tomma bäddar. Förmodligen väldigt tidigt, för jag var ute redan halv sju för att skotta för sotaren. (Som inte kom.) Då var de redan borta. De har noggrant rensat de äpplekvistar jag sågade av för att kunna komma ner till vägen, när min allé var  rena isgatan. Alla blad-och-fruktämnen var noggrant avknipsade på kvistarna. I de väl skyddade knopparna ligger näringsrika blad och blommor i startgroparna, för att bara sätta fart när solen avfyrat sin startpistol.

Så länge de håller sig till grenarna på marken, ser jag på rådjuren med blida ögon. Men, ger de sig på mina fruktträd. Då. Kommer nog mina stränga frökenögon fram. 

Nej. Det är inte att jag har vackra ögon. Jag har nämligen begåvats med ledsna hundögon som med åren blir mindre och mindre. Nej. Det är att jag ser nåt vackert i det mesta.

Ett ruttnande äpple. Mögel som breder ut sig i komposthinken. Eller som här ovan. Pioner som ramlat ner i fågelbadet. Färgat vattnet svart och håller på att upplösas.

Det svarta vattnet förvandlas till en yta som moln, lejongap och aster kan spegla sig i.

Genom kameran kan man få det mesta att framstå som vackert.

De vita blanka lådfronterna modell Lidingö, har skrämt mig nästan i ett år. De sitter på en köksö, eller rättere sagt, en halv köksö som jag satte in i fjol. Knoppar till lådorna hade jag köpt. Men, att sätta borren i dessa fina ytor var gruvsamt, som vi säger på jamska.

Men hastigt och lustigt, fick jag snickarhjälp i söndags av en snäll make till en god vän. En bänkskiva, som provisoriskt legat  på köksön i ett år, kapades till och rundades av. Ett förkromat teleskåpben skruvades fast under  ena änden. Den andra änden lades på en regel som fästes på grytskåpet. Och. Vips hade jag mitt fönsterbord klart. Ett fönsterbord som bjuder olika naturuppleverlser varje dag.

Men nu var jag ju utan skiva på köksön. -Köper vi den i morgon då, efter dansen? Eftersom det gäller att smida medan järnet är varmt, tackar jag ja till hjälpen. Ensam kan jag inte klara av skivan. Nu har jag två skivor av samma träslag. Men de befinner sig i helt olika faser. En sprillans ny. Den andra med några år på nacken.

Det blir till att slipa. Och sedan att dammsuga och dammtorka. Den där dammuppsamlaren på slipen funkar alls inte så bra. Krånglig att tömma dessutom. Skulle så klart ha varit ute men det var köldgrader, och slipjobbet tog ett par timmar. Tyckte jag i alla fall.

Parafinolja hade jag hemma och engångshandskar också. Skivorna sög bra. Men efter tre omgångar gav jag mig.

De två nyoljade skivor på plats gläder mig. Men de där knopparna? De fattas fortfarande.

Då bestämmer jag mig. Jag får inte städa undan  verktygen, innan jag  satt dit knopparna. Jag mäter. Dividerar. Väger in med vattenpasset och ritar. Skriver På FB om mina våndor. Sedan far jag på bio.

I morse gjorde jag om samma procedur. För borrat är borrat. Då ringer en FB-vän. -Det finns borrmallar på IKEA. Och jag har en. Fast jag vet inte precis var den är. Nånstans i garaget.

Jag tackar för erbjudandet att låna hans mall, men säger att nu ska det ske. Med eller utan mall. 

Nu sitter dom där. Och jag får stöka undan alla vertyg till helgen! Vilken tur jag har