LadyG

Vackra är de. Det kan man inte förneka. Men, måste de breda ut sig som Egyptens gräshoppor?! (bilden tagen i fjol)

Hemma hos mina föräldrar fanns det några plantor. Och de blev inte fler. Men här runtomkring invaderar de åkrar och hemträdgårdar.

För tio år sedan hade jag en slänt med jättefin rödklöver. Nu har jag en slänt med, ja lupiner. Deras rotsystem är enormt. Djupt och vedartat. På Island planterar man lupiner för att binda jorden.

I går la jag märke till att några pantor slokade. Det brukar de inte göra. Jag tog tag i en och den följde med. Jättelätt!  Då såg jag att plantan var avgnagd.

Vattensorkarna! De verkar gilla lupinrötter. Nu har vi ingått en ohelig allians. Vattensorkarna och jag.

Kanske vi kan hålla stånd mot lupinmaffian!

En slagen hjälte

"Takdropp" och långärmat  är ingen höjdare när termometern visar +27 grader.

Jag älskar mina stora fina hängbjörkar. Men i år tycker jag de varit lite väl generösa med pollen. Pollen som min näsa inte gillar nåt vidare.

De långa ärmarna är för att skydda mina underarmar. De tål inte sol nu för tiden. Som ung rodde jag ut på sjön och skaffade mig en 100 procentig solbränna. Blev alldeles blåbrun på ryggen. Men, det var då det.

Takdroppet och långärmarna föranledde att jag prisade vintern i går på Facebook. Vilket så klart, inte fick stå oemotsagt.

Så. Jag plockade fram en bild som kanske visar, att vintern inte bara är mysiga brasor och bokläsning. Här har jag tröttnat på att skotta "frambron". Det fick räcka med "bakbron" där jag tar in min ved.

Gårdagens missmod späddes på, då jag tvättat bilen och lämnat den ute. När det sedan kom en liten regnskur, framträdde allt pollen som lagt sig på lacken. Grrr.

Men.

Det är ju självklart att jag uppskattar sol och värme.

Och.

Det går ju att gå in och sätta sig vid datorn, när solskenet och pollenregnet är för ymnigt!

Jag undrar hur mycket pengar jag ska kunna tjäna idag;

Fransförlängning: 851kr

iPhoneplånbok: 270kr

Mobilhållare: 247kr

Summa: 1368kr  Förutsatt att jag handlar för 676kr  . . .

Jag tror jag avstår.

Tror inte fransförlängningen skulle fastna på mina pyttefransar.

Har ingen iPhone.

Och.

Om jag hade, skulle jag inte kunna sätta fast den på cykelstryret. Min cykel är inte brukbar för tillfället.

Förresten.

Ska man kolla på mobilen när man cyklar?!

Men, jag tjänade faktiskt riktiga pengar i går! Ringde mitt försäkringsbolag och fick ner min bilförsäkring med 10% då jag är med i  SPF. Dessutom föreslog  försäkringskillen att jag skulle plocka bort nåt för 970kr. Det ingick redan i den försäkring jag hade.

"Förresten. Känner du min mamma?" Jo, det gör jag.

Kände mig riktigt nöjd med min torsdagsmorgon.

Nu är det inte min kalufs det gäller. Visserligen ser jag ut som en Old English sheepdog för närvarande. Men, det är delar av gräsmattan som det skär i mig, att marodera med gräsklipparen. Även om det betyder merarbete längre fram, får de blyga veronicorna stå kvar.

Annars tycker jag att det går alltför fort nu. Jag hinner inte med. Varken fysiskt eller psykiskt. Plötsligt är allt knallgrönt. Riktigt ärtgrönt. Den den gulgröna skira vårgrönskan har bara svischat förbi. Men så är ju våren här i Norrland.

Det gäller att hålla i hatten när den sätter fart!

Gårdagen bjöd inte precis på nåt fotoväder så det blev en liten "fotosafari" i köket i stället. Blomman ovan har jag fått av en kusin till min pappa. Hon kallade den för " hottentottlilja". Om det är dess riktiga namn eller ej, vet jag inte. Den har många långa smala blad, som står rakt upp som en hårbuske.

Streptukarpus eller kornettblomma som den också kallas, var en av mammas favoritblommor. Hon hade ett fönster fullt med plantor i olika färger. De är lätta att föröka. Man tar ett blad. Klipper bort mittnerven. Klipper sedan de två bladhalvorna i bitar så att en sidonerv hamnar på varje bit. Sedan sticker man ner bitarna med den oklippta kanten uppåt i ett tråg med jord. Stoppa allt i en plastpåse. Och hoppas på det bästa!

Den här skönheten är jag jätterädd om. Det är en brunfelsia som jag haft sedan 1988 då min mamma dog. Den är inte vacker i växtsättet och tripsen gör sitt bästa för att ta kål på den. Jag handjagar dom bäst jag kan. Blomman trivs bra i mitt norrfönster precis vid diskbänken. Där är säkert luftfuktigheten hög av allt spolande.

När jag tänker efter har jag inte många köpeblommor. Just nu, bara en cyklamen och en calamondin. De blomskott jag får av vänner och bekanta överlever nästan alltid. De färdiga krukväxter jag köper eller får dör tyvärr väldigt ofta. Jag undrar vad jag gör för fel?

Eller !

Är det frågan om "planerat åldrande"?

Här också!

Det här är min stiliga calamondin. Undrar hur länge jag kan hålla den vid liv?! Länge. Hoppas jag.

I förrgår morse i radions P1, handlade det  bland annat om en man, som tänkte leva till 138 år. Han åt bara frukt och var helt övertygad om att han skulle leva så länge. Detta program handlade om, det jag trodde TV-programmet kvällen före skulle handla om. Alltså, hur man planerade för sitt eget åldrande. Inte, hur länge produkter ska fungera.

Hälften av alla som föds nu, tror man ska bli 100 år. Man planerar redan för det. Testar höftproteser som ska hålla betydligt längre än dagens varianter som  har en livslängd mellan 10 och 24 år.

Men.

Vill vi, jag , bli 100 år?

Jag vet inte.

Min pappa som blev 90 år sa: Människan lever för länge.

Kanske det.

Men, medellivslängden i världen varierar ju så. Människorna i Andorra och Japan förväntas leva till ca 82 år. I Zimbawe och Swaziland bara till ca 35 år. Av de tio länder med lägst livsländs ligger nio i Afrika. Det tionde är Afganistan. Zimbawe är lite unikt. Män lever tre år längre än kvinnor. I alla andra länder är gäller motsatsen.

Hur förväntas medellivslängden i Afrika att öka?

Hur många 100-åringar kommer det att finnas där? 

Först trodde jag det handlade om människor. Jag satt och la in bilder på datorn och lyssnade förstrött på TV:n. Sedan började man prata om glödlampor och nylonstrumpor.

Nu avstannade mitt datorjobb och TV:n tog min fulla uppmärksamhet. Jag fick inte ihop det. Åldrande-glödlampor-nylonstrumpor? Handlade programmet om nåt helt annat än det jag trott?

Jo, mycket riktigt. Det handlade om producentens "kontroll över produkten". Dvs hur länge den skulle fungera. Historiens första glödlamporna försågs med en glödtråd som höll allt för länge. Lamporna gick inte sönder så folk måste inte köpa nya. Då bildades en glödlampekartell där producenterna kom överens om  hur länge en lampa skulle hålla. Eller, hur snabbt en lampa skulle gå sönder.

Med de första nylonstrumporna var det ungefär likadant. Några kemister lyckdes framställa en mycket tunn tråd som var i det närmaste outslitlig. De damstrumpor man tillverkade av den höll i evigheter. Det var inte "bra". Samma kemister fick nu i uppdrag att komma på en liknande tråd. Fast mycket svagare. Det måste "gå maskor" på strumporna. Precis som på de dyra silkesstrumporna som fanns tidigare. Damstrumpor är ju nu slit-och-slängvaror. På 50-talet lämnade man in sina strumpor på uppmaskning. Det lönade sig.

Nu hoppade programmet till nutid. En kille vars skrivare bara la av, ville veta varför. Vad var trasigt? Han hittade inget. Däremot ett chips som styrde skrivaren att sluta fungera när ett räknaverk kommit upp till ett visst antal sidor. På nätet  hittade han  ett ryskt program som han laddade ner. Programmet skulle kunna nollställa räkneverket. Det fungerade och hans skrivare satte igång att arbeta igen. 

Hur många  är vi inte, som sett våra vitvaror lägga av under en kort tidsrymd. Spis, kyl, frys och tvättmaskin. Allt måste köpas nytt igen. 

En intressant upplysning i programmet  var, att i Sovjetuniones planekonomi sysslade man inte med planerat åldrande. Där kunde grejerna fungera jättelänge. Eller inte alls. Det berodde på hur nära måluppfyllelsedagen saken var producerad!

Allt som slutar fungera försvinner ju inte av sig själv heller. Fast då kan man ju exportera de ickefungerade elektronikgrejerna till t ex Afrika. Fast det är egentligen förbjudet. Men, kallar man skrotet "begagnat" går det bra. Våra apparater hamnar där på jättelika soptippar där barn och vuxna och tar reda på metaller som behövs för att tillverka nya apparater. Som programmeras att sluta fungera. Som exporters som begagnade. Som hamnar på tippar där vuxna och barn tar reda på  . . . . Osv, osv.

Många över hela världen menar att denna obligatoriska tillväxt måste stanna. De har myntat begreppet "nerväxt". -Men då hamnar vi ju på stenåldern! menar tillväxtens förespråkare. Tydligen har några räknat på detta. Vi skulle hamna på den standrad vi hade på 1960-talet, om vi .så att säga, skulle bromsa in och ta hand om det vi redan har. I stället för att kasta bort och köpa nytt.

Indien  har ett ord för denna filosofi; jugaad. På landsbygden saknar man kontanter,  "men man tager vad man haver" och bygger sig  till exempel en bil t. I min närhet finns en man som helt har anammat jugaad. -Det inte L. kan laga, det finns inte, säger hans fru, som ibland är "lite" less på makens mani, att laga allt i stället för att köpa nytt.

Jag har nog lite jugaad i mig också.

.

Hukande står de där.

Kungsängsliljorna från Lettland.

Soligt och ljust.

Men varmt?

Glöm det!

Oj då!

Jag glömde visst er.

Ingen ser er.

Där.

Vid min Kinesiska mur.

Vecka 2 i mitt växthus

I dag bjuder jag på en liten pytt, dvs en blandning av sånt som jag sett och hört senaste tiden. Och reflekterat över.

Jag börjar med dagens namnsdagbarn; MÄRIT. För så hette min farmor. Fast i Jämtland är hon känd som Pe-Märit. Hennes make var n`Pe Persa. Alltså Per Persson.

Hon startade ett finbageri i Röda Huset. I det Vita Huset hade n´Pe ett skrädderi. Hennes bakverk, Pe-Märitbakelsen bakas fortfarande  och finns visst i en receptboK. DOCK! Under ett annat namn. Det. Gillar inte vi, hennes barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnsbarn.

Hörde i morse ordet "herrallsvenskan". Är det äntligen ett tredbrott? För. Bara fotboll, har ju hittills automatiskt betytt att det gäller herrar. Gäller det damer, har man alltid sagt damfotboll i radio och TV.

Fick ett reklaamblad i handen och fastnade på alla trendiga trädgårdskläder. Tydligen har det gått mode i trädgårdskläderna också. För mig är trädgårdskläder såna kläder, som bara duger i trädgårdslandet och i växthuset. Dvs, de är inte "särskilt" snygga. Milt uttryckt. Sedan kan jag inte förstå varför man gör trädgårdshandskar i vitt färg. Vit!?!?

Till sist. Varför är alla seriefigurer så fula? Är det lättare att rita fula gubbar än fina?

Mmmm.

Är tydligen lite på gnällhumör i dag. Jag får väl skylla på det sur vädret.

Trevlig helg på er i alla fall!

Ja, ja. Som vanligt gick det lite fort i förrgår.

Glad i hågen  fyllde jag mitt växthus med plant. Bland annat med tomatplantor, som inte tycker om kyla. De blir blir blålila och stannar i växten. Det har något med fosfor att göra. Tror jag.

När jag vid fyratiden i måndags morse upptäckte att det var frost ut, fick jag bara en tanke i huvudet; tomaterna! Visserligen hade jag kupévärmaren på ,men växthuset är glest. Och jag hade värmaren på lägsta effekt. Och hade inte kollat vädret.

På med en jacka över pyjamasen. Ner med fötterna i de röda storstövlarna. Barfota. Sedan en snabb galopp ( en 66-årings galopp)  ner till växthuset. För mitt inre såg jag en bröt slokande tomatplantor.

Men nej! De stod rätt upp. Jag höjde effekten och tog mig  upp till huset, och sängen igen.

Efter terminens sista line-dance fick jag hjälp. Igen. Att bära in tomatplantorna. Igen. För nu hade jag kollat vädret. -1 till -6, sa dom. Men de längsta och rangligaste plantorna vill jag inte utsätta för en flytt. Igen.  Så dom klär jag  in i en nattdräkt av fiberduk. Och hoppas att de inte blir blåfrusna.

Nattdräkt för tomater

Eller flytta in. Det beror på hur man ser det. Men nu har jag burit ner. Jag säger ner, därför att mitt växthus ligger betydligt lägre än bostadshuset. Jag hade tur för att min vän B kom förbi och hjälpte mig. För hjälp behövde jag med mina rankliga tomater.

Jag fick också tre olika sorters tobaksplantor att skola ut. Plus någta tagtes. Jag tillhör de personer som tycket att det är kul att skola plant. Jag finner det rofyllt. Alls inte tråkigt.

Perennerna tar stor plats för närvarande. Det är sånt jag grävt upp för att ha till försäljning på Bygdegårdens plantdag. Majsen och luktärtorna som legat i blöt över natten ligger nu i myllan. För att gro. Hoppas jag. Jag får inte till det med luktärtor. Vet inte vad jag gör för fel. Men jag ska inte ge mig. 

Här min stolthet! Det har redan blivit små tomater på tjuven jag tog i höstas. Den stod i vatten hela vintern och nån gång i februari satte jag den i jord. Den är väldigt lång. Och ranglig. Funderar på att klippa av toppen  och sätta ner den i jord. Då har jag en planta till. Med  blommor på gång. Kul att tjuvstarta!

Planten i växthuset har det varmt och skönt. Inte lika varmt inne. Satte på värme i växthuset. Slog av den i huset.

Växter kan inte klä på sig. Men, det kan jag!

"När björkens blad är som musöron ska man så." Det sa alltid min mamma. De blir nog rätt stora öron innan jag får fröna i jorden. Ligger liksom lite efter. Hade stora planer på att lägga betongplattor i växthuset. I år, liksom i fjol. Men, jag får nöja mig med trätrall ett år till.

Som ni kanske föstått, vann jag inte nåt orangeri. Jag grattar  vinnaren Maria som inte hade nåt växthus förrut. Jag har ju faktiskt ett. Det är från slutat av 80-talet och jag tycker att jag klarat det bra. Jag tänker på snön. Men jag lägger alltid en pressänning över taket och krattar av snön när jag tycker det behövs.

Inredningen är ett hopplock av diverse saker som skulle kastas bort. Galler från kylskåp. Kraftigare aluminiumprofiler från de "gröna tavlor" som skrotades då  vi fick white-boards i stället i skolan. Smäckrare stag från en slaktad torkvinda som jag fick av goda vänner. Över gallren har jag lagt bitar av nålfiltmatta. De suger upp vatten som rinner rakt genom krukor och tråg.

De grå plastbackarna är en välsingelse. De har jag fått av andra goda vänner. Jag tyckte det var så jobbigt att byta jorden i växthuset så jag beslöt att odla i hinkar. Men då kom jag på att backarna, som jag bär in ved i på vintern, passade utmärkt att odla i. Jag borrade dräneringshål i botten och fick ypperliga odlingkärl. Golvytan utnyttjas ju också bättre med en fyrkantig form än en rund.

Det som nu fattas är växterna som jag dragit upp inne. -Ska du sätta ner redan?! frågar en fövånad vän. -Det ska ju bli snö. -Oj då! Då blir det kupévärmaren då.

Fick en gång en kommentar om detta, att jag kör kupévärmaren i växthuset. -Det blir dyra tomater det. Kan det löna sig?! Antagligen inte. Men säg den hobby som lönar sig! Växthuset går på nöjeskontot.

Förresten. Det var nog bara bra att jag inte vann orangeriet. Jag vet inte var jag skulle ha ställt det.

Surt sa . . .

Den här gången, kom jag ihåg att be om en biljett i den tysta avdelningen på tåget. Ville inte hamna i ett planeringsmöte som jag gjorde förra gången jag reste till Stockholm. Jag hade fått fönsterplats. I färdriktningen. Upplagt för en perfekt resa alltså.

Som granne får jag en ung kvinna, som sedan hon satt mobilen på laddning, sätter sig att sova. Och börjar snarka.  Vad gör jag nu? Väcker henne? Nej. Jag ville inte genera henne så hon fick snarka på. Rätt eller fel?

I avdelningen hade vi också gentlemannen som ringde och beställde en biljett. Vi fick veta vart och när mannen skulle åka. Även hans personnummer. Och, han kontokortsnummer.

 Den sovande kvinnan vaknade. Mannen steg av i Arlanda. Sedan blev det en tyst avdelning.

På hemvägen hade de flesta fått upp sina datorer, redan innan tåget satt igång. Även jag, då jag skulle lägga i de foton jag tagit i huvudstaden. Min kamera är ju ny och jag var nyfiken på bilderna.

In i avdelningen kommer nu två personer som antagligen är tyskar av språket att döma. De kommer att sitta bakom varandra och deras konversation är rätt högljud. Nu stelnar alla rättrådiga svenskar till. Vi tittar på varandra. Tittar på "tyst addelningsskyltarna". Tittar på tyskarna. Men säger ingenting.

När tågvärden kommer, ber en  kvinna henne att upplysa tyskarna om, att "det här är en tyst avdelning".

Tystnaden är återställd.

Då ringer en mobil. Högt och ljudligt.

Gissa vems! Jo, min.

Jag blir väldigt stressad. Fumlar med telefonen. Tappar ner den på golvet. Svär högt.

Tyst avdelning var det ja!