LadyG

Ibland går tankarna till min döda pappa.  Pappa som satt där, och suttit där  på Verkstan sedan han var 13 år. I början med farfar, sina bröder och några gesäller. Men sedan slutet av 40-talet helt ensam.

Fast en period var han i Stockholm på Tillskärarakademin för att lära sig göra mönster. Till smala, långa, tjocka, korta, snea, vinda. Med matematisk noggranhet och precition konstruerade han mönster från siffrorna i  mönsterboken. Mönsterboken som han klätt i orange plast från en regnkappa  jag haft. Siffror som han fått av män som stått där som statyer och fått sina kroppar mätta. Siffror som i en lång rad beskrev en människas kropp. Och som blev till en kostym.

Ett konstverk som inte bara bestod av yttertyget och fodret. Mellan dessa lager fanns det som skiljde skräddarsytt från konfektionssytt. Lager på lager av material med tagel i. Tagel som gjorde att kavajbröstet välvde sig stolt. Och axelvaddar som la till några cm till axelbredden.

Där nere på Verkstan satt han i 72 år. För han slutade egentligen aldrig sy. Satt där och tittade på samma sjö. Följde årstiderna. Sjön la sig. Landotta. Sjön gick upp. Allt noterade han i sina almanackor. Temperatur, vind och barometertryck morgon och kväll. Och så, hur många fiskar han fått. På Djupet. Eller vid Kyrkan. Eller i Öjåmynning på höstkanten. Verkstadsfönstret var hans storbilds-TV. Aldrig samma program. Aldrig sänningsuppehåll. Bilden bara rullade på år ut och år in.

Så den älskade radion. Där på det gröna höga kassaskåpet. Kassaskåpet med den blanka runda brickan över nyckelhålet. Brickan som alltid trillade tillbaks  när man pillade på den. Pillade man extra hårt snurrade den runt. Men stannade alltid i samma läge. Nyckeln som var så lång och så blank. Och med så många piggar. Det var högtidligt att få den i sin hand. Pilla brickan åt sidan och stoppa in nyckeln i hålet. Vrida om. Två varv. Sedan fatta den stora runda knoppen. Vrida, och dra. Med ett sug öppnade sig den tunga tjocka dörren.

På dettta fantasieggande skåp stod radion. En liten grå skrovlig apparat med två bruna rattar. Apparaten som höll pappa sällskap från morgorgon till kväll. Nyheterna var heliga. Då måste man vara tyst. Likaså  när det var väderleksrapporten. -Skulle det bli Västan? Då blev det ingen nätläggning.

När det gällde musik var pappa allätare. Och han visslade till allt. Lika bra på utandningsluft som inandningsluft. Man hörde inte skillnad. Blev han less på "synningen" gick han upp i Stora Rummet. Tog fram dragspelet och satte sig att spela. Alldeles ensam. "Lyckobringaren". "Månsken över Ångermanälven". "Afton på Mjörn". Ofta stycken i moll.

-Nej! Detta giver inte bröd i bondens lador. Så ner till Verkstan och verkligheten igen. Ytflykten till musikens värld var över för denna gång.