LadyG

Morgonsolen har ännu inte smält all nattfrost.

Tittut! Tycks denna krasse säga. Varmt och skönt i komposten.

Inköpt i april. Nerklippt och förpassad i juli. Återuppstånden i oktober! Denna underbara pensé får stå i fred tills frosten tar den.

Sommarmalvan som terroriserades av en glupsk larv i somras har tagit revansch och lyser upp bland sina falnande grannar.

Inte så stor chans att nåt pollen hittar till detta sirliga märke. Insekterna är få. Och frosten lurar runt hörnet.

Så till sist denna förhatliga växt som utkonkurrerar allt. Fast, ett enstaka exemplar, så här i oktober, är ju inte helt fel.

"Frost drabbar hela landet." Jaha, då var det bara att bita i det sura äpplet och tömma lådor och krukor. Men jag drog mig. Det blir så tomt och ödsligt runt bron. 

Mina små Teddybear som strålat hela sommaren, hade tappat sin glöd. Det återstod bara resan till kompostfack 1. Kejsarvindan som äntligen satte fart, drog jag ner med snören och allt. Blev inte fack 1 för det trasslet, då jag misstänkte att jag skulle ha svurit ve och förbannelse över snörena nästa år, när jag ska gräva om komposten.

Alla perenner som jag haft i krukor måste jag jordslå till nästa år. De plantor som jag inte är så rädd om la jag bara ner i ett dike och räfsade löv över. "Finare" plantor jordslog jag i pumpabädden. I vår vet jag kanske var jag vill placera dem.

Äntligen har jag nu lärt mig, att inte bara "klämma" ner plantorna lite hipp som happ där det finns plats. Det är nämligen rätt  frestande att göra så, när man köpt eller fått en planta och vill ha ner den i jorden snabbt.

Jag undrar hur många gånger vissa stackars plantor har fått flytta på sig.  Inte underligt att de protestdör ibland.

Plötsligt

Var du tillbaks Mörkrer

Du bara smög dig på

Var bara där

Igen

Som ljuset

På våren

Bara är där

Helt plötsligt

Igen

Visst är de vackra. Och gulliga. Men hornen växer ut på mig när de står där och mumsar i sig mina vårlökar. Det handlar om rådjuren. Nöjer mig med att öppna fönstret och vråla åt dem. Men kände faktiskt viss frestelse att leta reda på slangbellan jag tog med hem från Sydafrika. ( det får man visst inte göra för den är klassad som vapen) Även om jag fallit för frestelsen, hade nog rådjuren gått rätt säkra.

Fd krokusar . . .

Fd hyasinter . . .

Fd tulpan . . .

Eftersom traktens rådjur har fri tillgång till tulpanblast utanför en växthusanläggning i närhten, tycket jag att de skulle hålla sig där. Men, de kanske vill ha lite variation i menyn?!

Snödropparna får tack och lov vara ifred

Likaså påsklijorna

 Man tackar allra ödmjukast!

Dö, heter det ju. Jag har inte sett Venedig och har väl inte nån särskild önskan att se det heller. Däremot, har jag flera gånger i mitt liv bara fått en het önskan om, att på plats uppleva något speciellt. Som en solnedgång på en afrikansk savann. Som att vandra på kinesiska muren. Som att se pingviner. Som att bada i en het källa. Som att se Ayers Rock i soluppgången. Som att snorkla på Stora Bariärrevet. Som att se bergsgorillor i Rwanda.

Några av dessa saker har jag haft förmånen att uppleva, och några står på önskelistan.

Sverige då? Jo, jag har nog varit i alla landskap men mycket återstår att upptäcka. Särskilt i fjällvärlden och skärgården.

Europa då? Jag har åkt genom många länder och tillbringat badsemestrar i några. Men lärt känna dem? Nej. Storbrittanien är det väl det land, som jag lärt känna bäst. Kan det bero på bristande språkkunskaper, att jag till exempel aldrig besökt Frankrike? Misstänker det.

För, att kunna kommunisera är A och O för mig. Jag har aldrig känt mig så borta som i Ryssland och Kina. Där kunde jag ju ens inte läsa! Var helt beroende av guider. För mig, som tycker om att ta kontakt med sk vanligt folk, är min språkbrist väldigt frustrerande. Ett tag funderade jag på att lära mig esperanto. Grammatiken är jätteenkel.

Ett nytt mål har kanske seglat upp på min resehimmel. Håll i er nu. Ullared!

”Alla” verkar ju ha varit där. Visserligen avskyr jag att storshoppa. Men, bara att ha varit där och se detta shopping-Mecka live är lockande.

Vi får väl se!

Så här i hösttider håller jag på med en av mina favoritsysselsättningar; lägger upp en ny kompost. Jag tycket att det är så fantastiskt att  sånt, som av många uppfattas som skräp, kan förvandlas till den härligaste mylla. Inte av sig själv så klart. Jag bidrar väl med lite ryggont och värk i axlarna. Men de som får ta åt sig är äran är alla maskar, svampar, småkryp och microorganismer som idogt bryter ner växtmaterialet.

När jag gräver i en av de högar jag samlat på mig under sommaren, fångar tre potatisliknade knölar min uppmärksamhet. Eftersom jag inte sett nån blast, kan det inte vara potatis. De är också för lätta för att vara sådana. Jag bryter lätt isär en knöl och då är jag helt övertygad. Det är inte, en potatis. Men vad är det? Jag hämtar en kniv och skär ett rent snitt i knölen. Väldigt många vindlingar. Lité likt en hjärna i genonskärning.

Nån stans i bakhuvudet får jag en bild av tryffel. Men tryffel? Här i Medelpad? Jag lägger ut bilder på FB och får genast napp. Tryffel? gissar en. Meteorid? en annan. Knölen liknar faktiskt en sådan när den är genomskuren.

Då kommer jag ihåg, att vi har en svampexpert här i trakterna och ringer henne. Jo, det är inte omöjligt att det är tryffel. Inte den ätliga dyrgripen. Men det finns andra. Hon nämner hjorttryffel och hartryffel. Men min beskrivning stämmer inte riktigt på dem. Jag mailar över bilder på knölen, men hon kan inte säga vilken typ av tryffel det är.

Nu har jag så klart googlat på tryffel. Det finns  olika hartryfflar. Nån kallas falsk tryffel. Gleban, "den inre massan i svampen" där sporerna bildas, har en "kadaverliknade" doft. Min knöl doftade svamp och är därför antagligen inte en hartryffel.

Hjorttryffel är  en annan art av vilken det finns nio olika sorter. De älskas särskilt av rådjur. Är oätlig, men anses vara ett afrodisiakum både för djur och människor.

Nu ska jag gräva ner knölarna igen. När de mognat och bildat sporer är det lättare att bestämma, vilken sort det är.

Det är roligt att se hur tre små jordiga knölar engagerar så många. Både i bekantskapskretsen och på Google. Jag är inte ensam om att hittat de ovanliga knölarna.

  Väldigt likt en potatis utanpå

Men inte inuti

Plötsligt lämnar hon gruppen och springer över gatan. -Vart ska hon?

Jag och tolv andra svenskar befinner oss i Beijing och är på väg till vår buss. Vi bor på ett litet hotell där vi är de enda västerlänningarna. Det kokas mat på rummen och tjocka släkten springer ut och in i varandras rum. I korridorerna spottas och släpps det väder ogenerat.

Vad hade hänt? Jo, kvinnan hade sett sin svenska granne på andra sidan gatan. Ingen av dem visste, att den andra skulle till Kina. Och nu ”råkar” de befinna sig på exakt samma plats, i exakt samma ögonblick.

Jag, och många med mig, har flera gånger råkat ut för samma sak. Man stöter på folk man känner, på platser långt hemifrån. Jag träffade min idrottslärare i Sitges, Spanien. Stötte ihop med en kollega i St. Petersburg. Två gånger till och med på samma dag. En arbetskamrat sprang på sin rektor i Rom. I samma stad träffade en annan kollega en kvinna, som visar sig vara hennes kusin från USA.

Det hade ju varit så lätt att missa varandra i dessa storstäder. Att man råkar vara på samma plats i samma ögonblick, tycker jag är så facinerande. Så lité hade ju kunnat omöjliggjort dessa mötena. Man kunde ju just ha tittat i ett skyltfönster. Eller tappat något och böjt sig ner för att ta upp det. Eller en stor buss kunde ha kört förbi. 

Slump. Eller ?

Sommarens äventyr gick av stapeln i onsdags. I fjol hade marsianer planterat träd som det växte marschmallows på. I år ,var det pirater det handlade om.

Deltagarna var en farmor, en mormor och tre barnbarn. Temat hade legat och mognat i nästan ett helt år. Barnen visste att nåt skulle hända. Men inte vad.

Efter  en god lunch gick alla ner till stranden för att fiska. Det var kastspö och metspö som gällde. Men innan fisket ens kommit i gång, upptäcktes en flaska med ett brev i . Flaskpost! Nu var äverntyret i gång.

En fången sjökapten behövde hjälp med att rädda en skatt från två piratkaptener. Kunde barnen ställa upp? -Jaaaaaaaa!

Instruktionerna ledde vidare till förklädnader och vapen. En pirat måste kunna svinga sig i tampar så det måste man ju träna på. Det hela var också rätt anstränagande, så på Sanningsbänken vankades det saft.

Det farligaste uppdraget var att komma över instruktionen om var skattkartan var. För det måste man besegra de två piratkaptenerna. Men dragna svärd rusade piraterna mot kaptenerna. Som tur var hade de senare glömt att ta med sig sina svärd. Kampen blev kort och piraterna kom över instruktionen om kartan. På samma ställe skulle de också finna spadar.

Målet var nära och belöningen lät inte vänta på sig. Efter en stunds grävande stötte spadarna på nåt hårt. Kistan! En kisat full med guldgodis, lakritspengar och tre riktiga guldtior.

Sedan hände nåt som inte var planerat. I ett obevakat ögonblick stal och gömde en farfar lakritspengarna. Men mot tre svärdförsedda pitater hade han  inte en chans. Han tvingades att tala om var pengarna var.

Resten av dagen förblev barnen pirater. Pirater som bakade tårta. Pirater som uterstängde farmor från köket. Pirater som stängde in farfar i hans rum. De var pirater! På riktigt!

Att sedan en av piraterna fick en stor gädda gjorde ju inte dagen sämre.

Nu har farmodern och mormodern ett år på sig, att planera nästa äventyr. Temat är redan klart. Och, vilka som har roligast i dessa äventyr, vill jag ha osagt.

I morgon drar min systerdotter och jag "utrikes". Till ett utrikes, som inte ligger så långt borta. I Jämtland, närmare bestämt.

Byn, som fått tillnamnet "utrikes"råkade hamna på gränsen mellan Sverige och Norge på 1200-talet vid en gränsdragning. Skulle man besökte man en tidigare granne måste man åka till "utlandet"! Detta finns dokumenterat.

En annan förklaring som omhuldats var, att man glömde bort socknen vid en fred. Folk hörde varken till Sverige eller Norge. Och betalade inte skatt till nån! Denna självständighet skulle vara fröet till de stolta och sturska jämtarna. Trot den som vill!

Trevlig helg på er alla!

LadyG

"Fick du inte vara det, en prinsesssa? -Njae, det var sjuttiotal och mina föräldrar var klart proggiga." Så säger Moa Herngren i en intervju i Femina. Läser du Femina?! undar nu nog vän av ordning. Jo men visst. En mycket klädmedveten och snyggt klädd vän köper tidningen och jag får läsa dom sedan. Men, det är faktiskt rätt intressant läsning, eller rättare sagt tittning. Lite som med kokböckerna. Fast här äter man inte med ögonen, utan klär sig med ögonen.

Men tillbaks till prinsessan.

Jag och min fd var väl inte proggiga. Men rätt jordnära och gröna. Vi odlade alla grönsaker. Hade egen potatis och jag sydde rätt mycket kläder till oss alla. Bakade allt bröd. Alltid på två liter vätska. Hade dubbla bakungnar för att hinna med gräddningen. Leksaker, förutom Lego, var onödigt. Man skulle skapa av det som fanns tillgängligt. "Det befrämjade fantasin". Tur att farmor och mormor fanns, som hade lite annan syn på detta med leksaker.

I vuxen ålder har vi pratat om detta sjuttiotal, mina barn och jag. Om, hur hatade de snusbruna snickarbyxorna i manchester var. Om, hur anundsjuka våra barn var på kamraterna som hade "köpebröd" i sina matsäckar på utflykterna. -Det var som att tugga sågsspån." Om, att de visste att det var lönlöst att be om en Barbiedocka, ormen eller kuben. Men en tågbana med Märklintåg byggde vi upp i alla fall. Jag tycker fortfarande inte om Barbie. Men både ormen och kuben var ju pedagogiska ju! Ja, ja. Inte kommer jag ihåg hur vi resonerade. Men det var säkert både präktigt och logiskt.

Nu har jag ett barnbarn. Som verklig en är en prinsessa. Tiaror, diadem, guld eller silverfärgade långklänningar i tyll, brokad eller nåt annat blankt. "Klackeskor" som blinkar. Halsband, ringar, mantlar. Just name it. Plus en hel drös Barbiedockor. Fast dom är köpta på second hand. I alla fall.

Hon tycks förverkliga både sina egna och sin moders prinsessdrömmar. Drömmar, som många sjuttiotalstjejer inte fick  leva ut "tack" vare den tidsandan som var då. Inget rysch och pysch! Nej. Säckväv, tegelstenar, plankor, stengods och andra rustika matertial präglade hemmen. Damastdukar revs sönder till fönstertrasor! Inte mina, men vissa andras.

Men, som i alla tider svänger pendeln. Och råkar man växa upp, när den är i ytterlägena kan det bli lité extremt. Som förälder tror man, att man gör rätt. Sedan kanske man inser, att allt nog inte var så vettigt.

Men det är nog en insikt som alla föräldragenerationer får.

Förr eller senare.

För ungefär en vecka sedan skrev jag om en tubakonsert jag varit på. Hur vi i publiken trollbands av virtuosen på detta ovanliga instrument. Hur vi var ett, i vår upplevelse av  musiken. I absolut tystnad och stillhet.

I går kväll, efter det enda TV-program jag håller reda på, halkade jag in på konserten med AC/DC.  Jag kände bara till dem till namnet. Mer var det inte. Men vilken musik! Och vilket utspel!

Det var Angus Young  med sitt gitarrspel och "workout-pass" som fashinerade mig mest. Hur orkade karl? Både spela, rusa och strutta, runt på detta sätt. Jag undrar vad han skulle få på ett fystest?

Det måste också vara enormt att spela för en sådan gigantisk publik. En publik, som också var ett med musiken. En sjungande, hoppande och viftande publik. Trollbunden på samma sätt som jag varit förra veckan.

Jag undrar hur det känns att stå i en sådan folkmassa. Att vara i fas med så oerhört många människor. Det måste vara en härlig känsla.

Fast, också skrämmande.

Jag tänker på andra folkmassor. Med uppsträckta händer.

I den jämtländska insjön fanns en segelbåt, och den fick tidigt min fulla uppmärksamhet. Jag stod på bryggan där den var förtöjd, och beundrade denna ovanliga båttyp i byn. Alla andra hade roddbåtar, ev med en aktersnurra, men en fotograf hade en segelbåt. När han var ute och seglade, satt jag på stranden och fantiserade. -Tänk, om det hade varit jag, som seglat där ute.

Många år senare  fick jag syn på en optimistjolle i andra änden av sjön. Den måste jag bara få titta på! Det var en mil att cykla. Men vad gjorde det? Jag skulle få se en riktig optimistjolle. Det blev inte så mycket jolle att se, för den var inlåst i en lada. Men i dörrspringan såg jag den. Blå botten, röd upptill och vit vattenlinje. Nöjd cyklade jag hem.

Min pappa hade lagt märke till mitt intresse för segelbåtar, och en dag sa han att vi skulle fara till en släkting i en grannby. Jag trodde att vi skulle hälsa på. Men det var en båtaffär på gång! Släktingen hade en gammal platteka, som han inte använde längre. Pappa fick byta till sig den för ett skräddarjobb. Transport av ekan ingick också i affären.

Så låg den då där. Min alldeles egen båt. Ful som stryk. Skev, ojämn reling och otaliga lager med tjära. Men jag hade planer. Jag skulle förvandla ekan till en optimistjolle! Blå och röd med vit vattenlinje.

På biblioteket lånade jag böcker om segelbåtar och segling. Lärde mig alla termer och hur man seglar. I alla fall i teorin.

För att dölja alla skavanker, satte jag masonitskivor på in och utsida av det översta bordet. Sågade hål i botten och snickrade ihop en centerbordslåda. Tätade med tjära och vadmal från pappas verkstad. Byggde ett roder som hade en tendens att flyta upp, men gjorde det tyngre, och då fungerade det.

Centerbordet skulle vara av järnplåt, och det fanns att köpa på ortens järnaffär. De fick skära till en avlång bit, som jag sedan bockade i ena änden. Det blev som ett slags handtag, som jag skulle dra i, när centerbordet skulle upp. För att få till mast och bom, drog vi till skogs. Pappa pekade ut två senvuxna graner, som skulle bli bra. Jag kvistade, barkade, putsade och fernissade, och så hade jag mast och bom.

En optimistjolle har ett råsegel, men tyckte jag var för komlicerat. Jag hittade på en egen konstruktion och gick till en smed med min ritning på beslag. Han gjorde dom och ville inte ha något betalt. Han tyckte mitt "båtbygge" var så intressant. Av lakansväv, som jag fick av pappa, sydde jag segel. Med lattfickor, lik och allt. Hos en möbelhandlare köpte jag eyelets för att sko hålen, som repen skulle löpa genom.

Så var min segelbåt äntligen färdig. Det blev ingen blå botten, för det gick inte att måla på tjära. Men upptill var det rött med en vit vattenlinje. På premiärturen skulle min systerdotter få följa med. Jag valde en dag, då det blåste mot land. Jag visste ju inte om min båt skulle fungera, och tog det säkra för det osäkra.

Det blev en flopp. Vi drev mot land och centerbordet vek sig vinkelrätt under båten. Min systerdotter fick kliva ner i vattnet och dra  tillbaks mig till bryggan.

Men skam den som ger sig. Jag köpte ett nytt centerbord av tjockare plåt och gjorde ett nytt försök. Denna gång ensam och i medvind . Nu gick det bra! Jag for iväg, bort över sjön. Men när jag skulle slå för att vända, blev jag rädd. Det blåste betydligt mer ute på sjön, än hemma vid land. -Men sjön tar väl slut nån gång! Jag hann dock inte så långt, för pappa hade sett, vad som höll på att hända och tog motorbåten och for efter mig.

Jag har inget minne av ytterligare segelturer. Underligt nog, var jag inte ledsen heller. Jag hade haft så kul när jag hållit på med båten, och skapande hade blivit huvudsaken. Inte seglingen.

Detta var mitt första försök att skaffa segelbåt. Men inte det sista. 

"Isen har t.o.m. lagt sig på Västkusten". "Fd hockeytjej har lagt fram sin doktorsavhandling om damhockey".

Dessa två meningar ur radiobruset, satte igång en radda av minnen om skridskor och isar.

I norra Jämtland åkte skridskorna fram, så fort vi barn kunde upptäcka en  isfläck. Pölar, diken, ja, minsta vattensamling blev en isbana. Det vi åkte på sk träskridskor. De kallades så, för skenan satt fast i en träplatta. Plattan knöts fast med läderremmar eller i bästa fall snören. Hur många gånger fick man inte stappla hem med skridskorna på, eftersom knutarna frusit ihop. Några hade en finare variant av skridskor; spiskrokar. Där var allt av stål.

Allt eftersom det blev kallare, frös vikar och tjärnar. Så småningom hela sjön. Vi sprang hem från skolan, kastade in skolväskan, ryckte åt oss skridskorna och rusade ner till den väntande isen. Vilken lyckokänsla att susa fram på blåis! Vi gav oss av allt längre ut på sjön. Men läskigt var det när isen "sjöng". Vi såg stora sprickor rusa fram  då isen krympte. Det small och dånade.

Nu hade jag bytt upp mig till "vevskridskor". Med en liten vev pressade man fast framänden på skridskon på pjäxan. Om vristen var det en rem. Tänk er stelfrusna barnfingrar, som skulle hitta på det där lilla hålet! Och hur många vevar försvann inte ner i snön och hittades aldrig? Men vi lånade av varandra.

Nästa steg i skridskohierarkin var "skoskridskor". Nu var jag sju år och hade turen att ha en storasyster, som hade köpt ett par. Visserligen gröna, men bättre än vevskridskor. Modellen var av bandytyp. Dvs låg känga och slipad spets. Helst hade jag velat ha riktiga hockeyrör, så klart. De smällde högre. Nu hade vi nämligen börjat spela hockey. De första klubborna snickrade vi ihop själva. Så småningom tjatade vi till oss riktiga. Planen skottade vi upp på sjön. När den var klar, kom ofta de större killarna. "Flytta på er!"

I trean hade jag sparat ihop till ett par RIKTIGA hockeyrör. De var så vackra! Glänsande svarta med sömmar i rött. Baktill ett högt hälseneskydd. Jag gick omkrig i dem inne, till mammas stora förtret. (jag hade skydd) Men det var nåt lurt med dom. Ena tåhättan blev mjuk. Inte bara på mina. Järnhandlaren hade nog köpt in en andrasortering och sålt till oss barn.

Vid det här laget hade HIF, bygdens idrottsförening, skaffat en rink. Nu "bodde" vi där. Men höstisarna på sjön, var ändå det som stod högst. Vi åkte bara inte, vi "slog gädda" också. Med ett klubbslag, genom isen, bedövade vi fisken. Sedan gällde det att snabbt hugga upp ett hål, och ta upp den. För det mesta upptäckte fisken oss, och pilade iväg. Men detta kunde vi bara hålla på med, när isen var tunn och ingen snö kommit. Sedan var det rinken som gällde.

Ingen hjälm. Inga skydd. Jo, jag tror att någon, hade fått ärva ett par jättestora handskar av sin storebror. Men nu skulle det hela organiseras upp! Slut var det på våra spontanmatcher. Vi skulle delas in i byalag, och spela efter ett schema. Vi i Mo, skulle få ett bra lag. Vi bodde vid sjön och hade åkt skridskor sedan barnsben. Då kom dråpslaget. JAG, skulle inte få vara med!  -Varför då då? -Jo, C är flicka och kan göra illa sig. JAG, som var längst och tyngst i klassen! Jag rasade, och även mina kompisar. De ville ha mig med, för jag var duktig. Pappa talade med klubben, men beslutet gick inte att ändra.

I realskolan presenterades "långrören" för oss. Sv Skridskoförbundet hade en kampanj och de som ville, fick köpa rören till reducerat pris. Och vem ville? Jag, så klart. Nu hade jag ett par smidiga, långa "Formel 1" skridskor. Nu gick det undan! Tekniken var lite krånglig i början, men det löste sig rätt snabbt.

När jag började gymnasiet i Östersund kom skridskorna med. Staden var något av Sveriges Mecka, när det gällde hastighetsåkning. Både Sigge Eriksson och Heike Hedlund tillhörde skridskoklubben Castor. Min idrottslärare uppmande mig, att gå upp till Fyrvalla. Så småningom vågade jag mig upp till isbanan. Kväll efter kväll stretade jag runt isovalen. Alldeles ensam. Att ta kontakt med de andra skrinnarna i sina fina skrinnardräkter, var otänkbart. Jag hade vanliga vinterkläder. Inte nån, började prata med tjejen, som la varv efter varv efter sig. Så blev det DM för skolar, och min lärare anmälde mig. Jag vann. Då, blev jag synlig! Bägge stans skridskoklubbar hörde av sig. Jag valde Castor och lite då och då, kunde man sedan läsa om mig  på sportsidorna. Tre år höll jag på och tävlande. Men det sista året före studenten, tog studier och pojkvän över.

Så kom två "skridskolösa" år i Härnösand. Men sedan var det färdigt igen. Skriskometropolerna Timrå och Selånger låg inom räckhåll. Det blev både hockey och bandy för hela slanten. Barnen hade inte kommit ännu. Nu var jag vuxen, men kärleken till skridskorna bestod. Att få slänga sig ut på den spegelblanka isen i en hall, eller göra en rusch på högerkanten på bandyplanen, gav samma kick som barndomens blåisåkning.

Hem och familj tog sedan över med tiden. Men, en gång per läsår fick jag mitt lystmäte. Det var när jag och B for till Gärdehallen med våra elever. En hel dag på is! Men oj, vad träningsvärk jag fick. Men roligt hade jag. Kanske roligast av alla. Jag kände mig som en kalv som släpps ut på vårens första grönbete. Bara åka, åka, åka!

När jag närmde mig dom sextio, trodde jag nog att min skridskokarriär var över. Men, då fick jag upp ögonen för långfärdsskridskor. Så stod jag där, med ännu en skridskotyp att tämja. Gick dock lätt att lära sig för tekniken är rätt lika hastighetsåkning.

Jag hade nog sparat det bästa till sist, för denna typ av skridskoåkning,slår allt annat jag upplevt. Vilken fart och vilka sträckor man kan tillryggalägga med ett minimun av ansträngning! Komma ut till meterhöga packisvallar  havsbandet eller snirkla sig fram längs älvstränder på lite knölig oljig is.

Vad kan man önska sig mer av ett skridskoliv!