LadyG

ÄKTA MÄNNISKOR. Jag såg påannonsen för den nya serien men tyckte att den verkade vara lite töntig. Hubotar, som är mycket snarlika människor, gör  lydigt  vad de är progammerade att göra. I alla fall från början. Men det var inget som lockade mig att börja titta.

Men i lördags, när jag skulle avsluta TV-kvällen sappade  jag  som vanligt runt ett tag. Hamnade på SVT24 och där ramlade jag direkt in i ÄKTA MÄNNISKOR. Och blev kvar. I två avsnitt. Så kvällen blev sen. Att jag skulle titta på nästa avsnitt var sedan självlklart. Min nyfikenhet hade väckts.

Jag vet inte om jag övertolkar innehållet i serien, men jag får associationer som inte är så trevliga.

I Du sköna nya värld betingar  man vissa barn så att de inte gillar blommor, böcker och vacker musik.  De ska ska ta hand om alla lortiga och enformiga jobb. Precis som arbetarhubotarna  i serien gör.

I Niceville har vi de mörkhyade hembiträdena i sina vita uniformer som sköter de vita familjernas barn och hushåll om dagarna. Sedan försvinner de hem på kvällarna till sina egna hem. För att nästa morgon dyka upp igen. Hushållshubotarna i serien sätts på laddning för att fungera nästa dag.

Klistermärken på dörrarna visar att man inte vill ha huboter. Människor sluter sig samman i grupper för att "ta tillbaks" makten. Luktar KKK. Människor, som  blivit utkonkurrerade på olika sätt av hubotarna, dras till grupperna.

De människoliknande roboterna ägs av de Riktiga Människorna som har papper på det. Slavägarna i den amerikanska Södern ägde också sina slavar. En högsta önskan hos slavarna var att bli friköpt. När Nordstaterna förbjöd slaveriet rymnde slavarna norrut för att vinna friheten. Tony Morrison har skrivit flera starka böcker om de svartas liv i Södern. Frihet hägrar också för Huboterna. 

Men. Nu handlar det ju bara  om fantasifigurer i serien, och har ju inget med verklighten att göra.

Eller, har det det?

Nej. Jag har medvetet inte skottat allt. Jag har taktikskottat. För dagens vintrar uppför sig inte som förr i tiden.

Det är lite som aprilväder hela vintern. Kyla, värme, regn, snö. I en salig blandning. Det är inte så enkelt, som att bara ta bort den snö som fallit. Jag måste först kolla på någon vädersite hur det kommer att se ut 10 dagar framåt.

Är det plusgrader på gång, sparar jag rimpor av snö. De får bli fäste för bilen, när de skottade remsorna blir isgator.

Man lär så länge man lever. 

Inte riktigt sant. För en kanin är ju inte en tiger. Och jakt? Nej inte precis, för den stackars kaninen liknade mer en svartvit lurvig snöboll.

Jag stod i vedboden och brottades med en vresig björk-kubbe när mobilen ringde. - Hej, det är M. Det ligger en kanin i diket nedanför din granne S. -Oj, det är nog en av hennes. Hon har fem stycken. Det visste jag, för jag brukar vara kaninvakt när de far bort. Nån hade tydligen rymt. Lät som Oskar.

-Har du nån kattbur eller liknande? Nej, men jag hade ju sett på Discovery hur man fångar små vilda djur. Man kastar sig över dem med ett tygstyckte. - Vänta, jag kommer! Sliter åt mig ett påslakan som ligger i garaget (!) och rycker ut med min Lilla Röda.

M är inte ensam. Hennes spark-kompis A är också med. De står och vaktar så att inte kaninen ska hoppa upp på vägen. Men  risken är liten. Diket är djupt ock kaninen är full av isklumpar och snö.

-Det är Oskar. Jag känner igen  honom. Nu går jag in i rollen som jägaren. Dirigerar mina drevkvinnor att försiktigt närma sig Oskar från bägge sidor. Jag avancerar framifrån med lakanet i beredskap. Talar lugnande med djuret som trampar lite oroligt och sniffar med sin lilla nos. Avståndet minskar, men Oskar verkar ana nåt lurt.

Då tar jag språnget. Det där språnget från fornstora dar då jag var fotbollsmålvakt. Ja! Jag har honom. Men oj, vad han sprattlar. Kallar på A att bistå mig och efter lite brottning vilar Oskar i hennes famn, inlindad i ett blårandigt påslakan med rosa blommor.

Vi börjar gå mot grannes gård. -Han är alldeles slak, säger A. Nej! Har Oskar dött? Har jag klämt ihäl honom? Eller har han dött av chock? Det var ju inte så bra.

Inne i ladugården möter oss en  överraskning. Där finns redan fem kaniner. Oskars bur är inte tom, utan där står Oskar himself. Det är inte Oskar vi burit hem! Det är nån annans kanin som vi tagit hand om. Och som därtill verkar misstänkt död.

Efter lite detektivarbete får vi fram ägaren och "Snöbollen" är inte död. Den kvicknar till när vi släpper ner den i Oskars bur. -Den får väl vara här tills ägaren kommer. -Nej! Det går inte. Vi vet ju inte vilket kön Snöbollen har. Vi letar  och hittar så småningom en bur som får bli kaninens  tillfälliga bostad. Sedan går vi hem.

Jag skickar ett SMS till ägaren av Oskar och förklarar, varför det har blivit en kanin till i hennes ladugård. I morse fick jag ett mail där hon uttrycker sin tacksamhet över att Snöbollen hade fått en egen bur.

Hon är nämligen lite less på oplanerade tillökningar av kaniner. Det har hänt ett par gånger, då en hon, visat sig vara en han.

Brukar berömma mig själv för att kunna fatta snabba beslut. Ibland kanske lite för snabba, men jag glömmer också snabbt.

Det är inget livsviktigt beslut jag ska fatta. Det gäller håret. Ska jag klippa mig, eller ska jag låta det växa ut?

Hela gymnasietiden och senare studietid hade jag långt hår ner till skulderbladen. Ibland hästsvans. Ibland utslaget. Försökte med svinrygg nån gång men hade så tjockt hår, att till slut bestod Ryggen" av mer hårspännen än hår. Dessutom var det en pina att ligga på rullar hela natten och ändå var inte håret torrt på morgonen.

Första tiden som lärare hade jag fortfarande långst hår. Men då Twiggy var som populärast hade jag fått nog av långt hår. Till saken hör också att jag tränade och spelade fotboll flera gånger i veckan och jag tyckte att jag gick med blött hår jämt.

Min klippning utlöste en twiggyvåg i min fyra. På ett klassfoto har inte mindre än fyra flickor den typiskt assymetriska klippningen med kort på ena sidan. Långt på andra. Jag undrar, vad deras mammor tyckte när de ville klippa sig som fröken.

Sedan har jag haft kort hår. Med ett undantag. Den tid då min frissa gick sjukskriven. Sjukskrivningen blev långvarig och jag långhårig. -Vet du vad vi kallar dig fröken? säger en av flickorna i min dåvarande sexa. -Snällt eller elakt? far det genom mitt huvud. -Cleopatra! -Oj! Varför då? -Ditt hår. Det går liksom utåt där nere. Kände mig rätt smickrad av jämförelsen.

Min frissa blev aldrig återställd och jag bytte till en annan. Cleopatra snaggades och korthårig har hon varit tills i höstas. Då tyckte jag det var  kul att se lite hår titta fram bakom öronen. Dessutom böjde det sig. Det hade jag aldrig varit med om. -Titta jag har fått lockar! säger jag till min dotter. -Det där är väl inte lockar! Säger hon som har hela huvudet full av lockar.

I förrgår frågade hon om jag skulle se ut så där. -Kan man inte det? -Kan, kan man väl. Men du ser ut som en triangel med avkapad topp. Du kan väl sätta på dig ett diadem. -Jag diadem?! Det hade jag när jag var 12 år. Och, inte skulle ha "hår i pannan" enligt min mor. -En scharfs då, som du knyter runt håret? Hon hämtar en, och visar hur man knyter. Nej, nej, nej! Det är inte jag.

För att ytterligare krångla till det, måste jag ta kort för förnyat körkort i går. Med en lånad snodd av min dotterdotter och en stor tub hårgelé lyckades jag få ihop håret där bak. Då såg det ju ut som om jag hade kort hår.

Ska jag ge upp och klippa mig kort igen?

Fast, det skulle vara kul att se hur jag ser ut i långt hår också.

"Aftonbladet eller Expressen?"

Nej. Inte alls. Däremot, har jag haft besök av fyra vänner med små nätta klövar som egentligen inte passar för djup norrlanssnö. Gulliga rådjur. De hade valt att sova över på min tomt i går natt. De hade bäddat med vita snölakan och värme stod de för själva. Isen i legorna avslöjar ett bra energisystem. Tydligen bryr man sig inte om att stiga upp för att gå på toa. Säng och toa i ett.

Frukost hade de redan ätit när jag upptäckte deras tomma bäddar. Förmodligen väldigt tidigt, för jag var ute redan halv sju för att skotta för sotaren. (Som inte kom.) Då var de redan borta. De har noggrant rensat de äpplekvistar jag sågade av för att kunna komma ner till vägen, när min allé var  rena isgatan. Alla blad-och-fruktämnen var noggrant avknipsade på kvistarna. I de väl skyddade knopparna ligger näringsrika blad och blommor i startgroparna, för att bara sätta fart när solen avfyrat sin startpistol.

Så länge de håller sig till grenarna på marken, ser jag på rådjuren med blida ögon. Men, ger de sig på mina fruktträd. Då. Kommer nog mina stränga frökenögon fram. 

Nej. Det är inte att jag har vackra ögon. Jag har nämligen begåvats med ledsna hundögon som med åren blir mindre och mindre. Nej. Det är att jag ser nåt vackert i det mesta.

Ett ruttnande äpple. Mögel som breder ut sig i komposthinken. Eller som här ovan. Pioner som ramlat ner i fågelbadet. Färgat vattnet svart och håller på att upplösas.

Det svarta vattnet förvandlas till en yta som moln, lejongap och aster kan spegla sig i.

Genom kameran kan man få det mesta att framstå som vackert.

De vita blanka lådfronterna modell Lidingö, har skrämt mig nästan i ett år. De sitter på en köksö, eller rättere sagt, en halv köksö som jag satte in i fjol. Knoppar till lådorna hade jag köpt. Men, att sätta borren i dessa fina ytor var gruvsamt, som vi säger på jamska.

Men hastigt och lustigt, fick jag snickarhjälp i söndags av en snäll make till en god vän. En bänkskiva, som provisoriskt legat  på köksön i ett år, kapades till och rundades av. Ett förkromat teleskåpben skruvades fast under  ena änden. Den andra änden lades på en regel som fästes på grytskåpet. Och. Vips hade jag mitt fönsterbord klart. Ett fönsterbord som bjuder olika naturuppleverlser varje dag.

Men nu var jag ju utan skiva på köksön. -Köper vi den i morgon då, efter dansen? Eftersom det gäller att smida medan järnet är varmt, tackar jag ja till hjälpen. Ensam kan jag inte klara av skivan. Nu har jag två skivor av samma träslag. Men de befinner sig i helt olika faser. En sprillans ny. Den andra med några år på nacken.

Det blir till att slipa. Och sedan att dammsuga och dammtorka. Den där dammuppsamlaren på slipen funkar alls inte så bra. Krånglig att tömma dessutom. Skulle så klart ha varit ute men det var köldgrader, och slipjobbet tog ett par timmar. Tyckte jag i alla fall.

Parafinolja hade jag hemma och engångshandskar också. Skivorna sög bra. Men efter tre omgångar gav jag mig.

De två nyoljade skivor på plats gläder mig. Men de där knopparna? De fattas fortfarande.

Då bestämmer jag mig. Jag får inte städa undan  verktygen, innan jag  satt dit knopparna. Jag mäter. Dividerar. Väger in med vattenpasset och ritar. Skriver På FB om mina våndor. Sedan far jag på bio.

I morse gjorde jag om samma procedur. För borrat är borrat. Då ringer en FB-vän. -Det finns borrmallar på IKEA. Och jag har en. Fast jag vet inte precis var den är. Nånstans i garaget.

Jag tackar för erbjudandet att låna hans mall, men säger att nu ska det ske. Med eller utan mall. 

Nu sitter dom där. Och jag får stöka undan alla vertyg till helgen! Vilken tur jag har

Iskall luft

Rullar in från Sydpolen

Rinner  ner över Taffeln

Bordet är dukat 

 Mina berg

Ingen duk

Men en skir gardinkappa.

Klockan nio på morgnarna har jag sällan tagit mig ur sängen. Men i morse var jag på benen redan före sju. -Vadå sju?! hör jag min vän B säga. Hon som är uppe halv sex och läst tidningen och dessutom  löst dagens soduko innan hon går på jobbet. Men jag lönejobbar inte längre. Min vakna tid bestäms av min egen biologiska klocka och inte av nån åtta-till-fyramall. Fast det  underliga är, att jag fortfarande vaknar halv sex. För att sedan skönt somna om.

Varfört denna early bird idag? Jo, jag ska återuppta min vilande line dance. Inte i samma regi som de två tidigare terminerna, utan tillsammans med andra seniorer. -Månne är inlärningstempot lite långsammare där? Hade jag hoppats.

Min danskompis kommer och vi ger oss iväg till det nya dansstället. Vi är ute i god tid för väglaget är lite glatt. Dansskor och vattenflaska ligger i väskan och vi undrar hur denna dansgrupp kommer att vara.

-Då börjar vi då med tre danser som ni redan kan! Kan?! Jag och min kompis tittar förskräckta på varandra. Den dans ledaren nämner, har vi aldrig dansat. Dessutom förstår vi, att vi är de enda nya. Vi försöker hänga med och det går väl si så där för mig.

Innan vi får ta paus och dricka det efterlängtade vattnet, får vi lära in en ny dans. Ny, för alla. Det känns bättre. Termer som shaffel, rock och jazz box börjar fiskas upp från en termins slummer. De verkar faktiskt sitta i fötterna. Men, visst känns det att det var mer än ett halvår sedan jag dansade. Jag måste vara oerhört koncentrerad och känner mig definitivt inte avslappnad. Jag njuter inte som jag brukar göra. Jag känner mig stel som en pinne och jag tar pyttesmå steg. Då syns felen mindre. Tror jag i alla fall.

-Le! ropar ledarinnan. Skulle jag göra det, skulle jag genast komma av mig.

Det lär nog dröja ett tag, innan jag både kan dansa och le. Samtidigt.

Men den dagen kommer!

Det vet jag.

"Ordet" är nu för tiden demokratiserat, skriver Åsa Beckman i DN härom dagen. "Alla kan publisera sig". Vill inte något etablerat förlag ge ut det man skrivit, kan man ge ut det själv. Eller, skaffa sig en blogg. Eller, lägga ut en videodagbok på Youtube. Har man viljan, kan man sprida sina texter. Ingen behöver känna sig refucerad.

I september pratade man i radions P1 om, att "sociala medier är en demokratisering av fåfängan". Man jämförede vissa bloggar med de offentliga morgontoaletter eller måltider, som kungligheter förr bjöd in särskilt utvala till.  Allt det kungligheterna hade för sig, hade publik.

I dag behöver man inte vara kunglig, för att "hela världen" kan veta vad man har på sig, vad man ätit till middag eller när man går och lägger sig. I bild och text, bjuder man in alla som vill titta och läsa. Alla kan göra det. Alla får titta.

Den totala demokratiseringen.

Ingen utestängs.

Förutsatt att man har tillgång till dator.

Förstås . . .

Sedan sotaren varit här i går och rengjort min köksfläkt från 70-talet, greps av en av de städimpulser som  "drabbar" mig Ibland. Ofta går de över väldigt fort, eller förträngs. Men nu skulle jag ge mig på spisen!

Jag har en spis med  fyra runda plattor. Inte 70-tal, men nog är den 10 år. Antagligen 15 år gammal. Jag vet inte hur många omgångar med plattskydd jag lyckats bränna. För tillfället har jag inga. -Rostfria vore kanske bra. Dom kan jag ju polera upp när jag bränt dom. Men, de finns kanske inte längre. De flesta har häll nu för tiden.

Sedan jag "blivit med" ny braskasett har vatten, aska och tidningsspapper blivit en del av min vardag. -Glasluckorna på kasetten SKA bara vara klara och fina. Så att jag kan se de dansande lågorna när jag sitter och läser.

Fungar aska på glas borde den fungera på emalj också. Jag fuktar en svamp och duttar den i en bunke med aska. Gnider sedan in översidan och ugnen på spisen med den grå geggan. Sedan far jag till stan och ägnar resten av dagen och kvällen åt mitt barnbarn.

I morse när jag kommer ner i köket grinar en askgrå spis och ugn åt mig. Vistt ja! Nu sitter jag i ett berömda hörnet igen. Bara att sätta igång.

Fast.

Först måste jag ringa ett samtal.

Sedan måste jag äta.

Sedan måste blommorna vattnas. 

Sedan måste jag kolla datorn.

Så klart.

Och.

Nu sitter jag här och skiver!