LadyG

Läste häromdagen att man skulle satsa 10 miljoner på den svåra skidvallningskonsten. Inget är väl så retsamt, som att se nån bara glida förbi utan den minsta ansträngning,och man själv stakar på som en galning.

För många år sedan skulle jag köpa nya skidor och valde då vallningsfria. Vilket jag kom att bittert ångra. Skidorna hade ett inlagt material i steget som skulle reagera på temperaturen, och alltid ge bra fäste. Fästet var väl skapligt vid minusgrader. Men vid tö! Då gick jag plötsligt på styltor. Minns en friluftsdag, då jag till slut fick bära skidorna efter att först desperat försökt valla med mitt Lypsyl.

Lättare var det när jag var barn. Då hade man träskidor. Limmade om man tillhörde de lyckliga. Då "satt" brättena. Hade man däremot skidor gjorda ur en enda bräda, rätade brättena ut sig allt eftersom, tills skidorna  i det närmsta var plana. Såna skidor är jättesvåra att åka på, så man fick brätta lite då och då.

Jag använde mig av pappas skräddarbord och symaskin för att få tillbaks brättena på mina skidorna. Det låter lite mystiskt förstår jag, men jag ska försöka beskriva hur jag bar mig åt. Först fick skidorna stå med framändarna i varmt vatten ett tag. Pappas tunga trampmaskinen av märket Singer,  stod i 90 garders vinkel mot långa väggfasta skräddarbordet. Det fanns ett litet mellanrum mellan bordet och maskinen. Jag trädde in spetsarna på skidorna under en tvårslå av järn längst ner på gaveln på maskinen. Bakändarna vilade nu mot kanten på bordet. Sedan sköt jag symaskinen närmare mot bordet så spetsarna på skidorna böjdes.

Detta var ett kinkigt moment. Jag ville ha så stora brätten som möjligt. Men risken var, att en skidspetsarna gick av. Och det hände en gång. -Ge dig nu! varnade pappa. -Bara lite till. Och så, pang! Trät splitsades, och jag hade en vinkel i stället för en böj där fram. Resten av vintern fick jag åka med  brutet brätte. Nya skidor? Glöm det!

Vallningen var enklare. I början av vintern tjärades mina träskidor av pappa. Han tände en eld på gården. Värmde upp undersidan på skidan över lågorna. Penslade sedan på tjära på åkytan. Därefter skulle tjäran brännas in. Den bubblade och kokade och luktade jättegott. Man fick hålla på ett tag, för skidorna skulle helst inte kladda av sig.

Nu hade jag valla för kallföre. Blev det klabbföre tog jag bara fram en ljusstump som jag fått av mamma. Den gnuggade jag över glidytan och gned sedan ut stearinet med handflatan. Som inte var så ren sedan.

Men tjära går bort med margarin. En klick i handen. Gnugga. Lite såpa i handen. Gnugga igen. Och skölj med vatten.

Nu var det länge sedan jag hade några vallningsbekymmer.

För, det var länge sedan jag åkte längdskidor.