LadyG

Ett visst kaos har rått på mitt skrivbord ett tag. För att vara ärlig, ett längre tag. Men så en dag förra veckan, tog jag tag i röran. Alla viktiga kvitton jag sparat, skulle arkiveras.

För att alla små kvitton inte ska försvinna, brukar jag klistra upp dem på A4-papper. (Inte klippa och klistra. Som en viss herre gjorde.) Ett A4-ark  är lättare att hålla reda på än små papperslappar.

Medan jag håller på, upptäcker jag att klisterflaskan har vält och att klister runnit ut. Då minns jag! Klassen där så mycket klister gick åt.

-Jag fattar inte vart alla klisterflaskor tar vägen! utbrister jag  till en elev som dröjt sig kvar på rasten. -Jag vet! Kom så får du se. Eleven leder mig till en hurts. Öppnar en av lådorna. Och, där ligger rätt många klisterflaskor. Utan kork, och omkulltippade så att klister runnit ut. Under pipen på flaskorna har små genomskinliga bollar bildats.

Jag är som ett levande frågetecken. Varför har man gjort så här?! -Jo,  upplyser mig tipsaren, kulorna är jättemysiga att hålla på med. Pröva! Jag pillar loss en klisterboll. Den är fast på ytan. Mjuk inuti. Tar den mellan tummen och pekfingret. Rullar den fram och tillbaka.

Faktiskt. Den känns skön. Så kan man klämma på den och ändra dess form. Det är lite som att leka med mjukt stearin. Och det gillar jag.

Så klart måste jag dock sätta stopp för denna produktion av klisterbollar. Jag erkänner att de är jättemysiga att ha och klämma på. Men, vårt klisterlager kommar att vara slut långt före jul, och vi kommer att vara klisterlösa hela vårterminen.

Jag kom på min klisterflaska innan det hunnit bildas en boll. Men känslan, när jag klämde ihop den lilla blaffan, kände jag igen.

Skön.