LadyG

Ser aldrig när de är på gång. Upptäcker bara plötsligt att det är något orange i den mörkgröna bladmassan. -Hur kunde du upptäcka den den här knoppen då?! Jo, det fanns två till som hade börjat slå ut. Det var de som fångade min uppmärksamhet.

Min farmor hade clivior. Mamma ärvde dem när farmor dog 1952. 1988 när mamma dog, ärvde jag dem. De såg lite annorlunda ut. Hade smalare och mörkare blad. Men blommorna såg likadana ut. Tyvärr drog jag hem de äckliga vita ullössen med en orkidé och cliviorna blev smittade. Försöke allt för att utrota lössen, men det gick inte. De clivior jag har nu, har jag också ärvt. Efter Min Lilla Tant.

Mina clivior verkar inte ha nån särskild årstid då de blommar. Rätt vad det är ser jag en blomma. I Sydafrika fick jag se dem i det fria. I The Garden of Eden växte de i en fuktig och skuggig ravin. Utanför en vingård var det också en skuggig rabatt som var deras hemvist.

Efter en sväng på Google vet jag nu, att cliviorna tillhör amaryllissläktet och att de kommer från Sydafrika. Det finns sex olika sorter. För att de ska blomma behöver de en torr och kylig viloperiod. (15 garder). Vill man att stjälken ska bli lång ska man vara snål med vatten. Stjälken ska man också skära ner efter blommningen för att ha större chans att växten ska blomma om. Krukan ska vara trång och rötterna är känsliga för omplantering.

Clivian kallas också mönjelilja. Clivia, efter en namne till mig!

Praktexemplar i sin ursprungliga hemmiljö

Här ett gult exemplar. Det första jag sett. Också det i Sydafrika.