LadyG

Inte riktigt sant. För en kanin är ju inte en tiger. Och jakt? Nej inte precis, för den stackars kaninen liknade mer en svartvit lurvig snöboll.

Jag stod i vedboden och brottades med en vresig björk-kubbe när mobilen ringde. - Hej, det är M. Det ligger en kanin i diket nedanför din granne S. -Oj, det är nog en av hennes. Hon har fem stycken. Det visste jag, för jag brukar vara kaninvakt när de far bort. Nån hade tydligen rymt. Lät som Oskar.

-Har du nån kattbur eller liknande? Nej, men jag hade ju sett på Discovery hur man fångar små vilda djur. Man kastar sig över dem med ett tygstyckte. - Vänta, jag kommer! Sliter åt mig ett påslakan som ligger i garaget (!) och rycker ut med min Lilla Röda.

M är inte ensam. Hennes spark-kompis A är också med. De står och vaktar så att inte kaninen ska hoppa upp på vägen. Men  risken är liten. Diket är djupt ock kaninen är full av isklumpar och snö.

-Det är Oskar. Jag känner igen  honom. Nu går jag in i rollen som jägaren. Dirigerar mina drevkvinnor att försiktigt närma sig Oskar från bägge sidor. Jag avancerar framifrån med lakanet i beredskap. Talar lugnande med djuret som trampar lite oroligt och sniffar med sin lilla nos. Avståndet minskar, men Oskar verkar ana nåt lurt.

Då tar jag språnget. Det där språnget från fornstora dar då jag var fotbollsmålvakt. Ja! Jag har honom. Men oj, vad han sprattlar. Kallar på A att bistå mig och efter lite brottning vilar Oskar i hennes famn, inlindad i ett blårandigt påslakan med rosa blommor.

Vi börjar gå mot grannes gård. -Han är alldeles slak, säger A. Nej! Har Oskar dött? Har jag klämt ihäl honom? Eller har han dött av chock? Det var ju inte så bra.

Inne i ladugården möter oss en  överraskning. Där finns redan fem kaniner. Oskars bur är inte tom, utan där står Oskar himself. Det är inte Oskar vi burit hem! Det är nån annans kanin som vi tagit hand om. Och som därtill verkar misstänkt död.

Efter lite detektivarbete får vi fram ägaren och "Snöbollen" är inte död. Den kvicknar till när vi släpper ner den i Oskars bur. -Den får väl vara här tills ägaren kommer. -Nej! Det går inte. Vi vet ju inte vilket kön Snöbollen har. Vi letar  och hittar så småningom en bur som får bli kaninens  tillfälliga bostad. Sedan går vi hem.

Jag skickar ett SMS till ägaren av Oskar och förklarar, varför det har blivit en kanin till i hennes ladugård. I morse fick jag ett mail där hon uttrycker sin tacksamhet över att Snöbollen hade fått en egen bur.

Hon är nämligen lite less på oplanerade tillökningar av kaniner. Det har hänt ett par gånger, då en hon, visat sig vara en han.