I dag är jag ledig och känner mig lite uttråkad, ja så urtråkad att jag satte mig att titta på Hälsoresan med Stig-Helmer. Och ja, lite piggare blev man väl. I går var jag till Gustavsvik och tränade, först blev det 20 minuter i rodden, sedan liten styrketräning och avslutningsvis 500 meter simning,,, Pust och stön! Mobilen funkar faktiskt riktigt bra, fast jag vet inte hur man lyssnar på mp3-låtar. Inte för att det är speciellt nödvändigt men jag testa att ladda in några från hårddisken men det funka inte :-( Här är några mobil-foton på väg till Gustavsvik i går.

Det pågår ombyggnadsarbeten vid gamla vattentornet

Gustavsvik i Örebro

Orättvis fördelning

Såg i tidningen i dag att en del vill ha gratis heroin till narkomaner såsom det är i en del andra länder. Detta tycker jag är helt galet, i så fall borde givetvis alla alkoholister få gratis sprit. Och då i sin tur borde naturligtvis alla rökare få gratis cigaretter. Varför ska man åka snålsjuts bara för att man lagt sig till med lite dyrare later? Nej någon jävla ordning får det väl vara, som han sa!

I dag var det löning så i  kväll var jag å köpte nya bläckpatroner till skrivaren, de var svindyra 699 kronor gick de på. Fattar inte att det ska va så dyrt? Det är bara ett par droppar bläck i varje patron resten är skumgummi såg jag i ett TV-program.  Så där sprack budgeten redan första dan, bara för det så skippar jag nog fotbollen i morgon fast jag bytt och jobbar dag i stället för kväll. Men vi får se.... håller på att planera en liten semestertripp på ett par dagar.

Här är en bild från Danmark i somras, den är tagen i Nyhavn. Jag beställde in kaffe med mjölk och fick en titen tillbringare med varm mjölk! Jag blev så paffa att det bara måste tas en bild. Här i Sverige är man ju van vid kall mjölk till kaffet, men men mycket ska man vara med om innan ögonen trillar av en.

Hej go vänner! Nu är jag tebaks i stan igen efter att ha firat midsommar på landet, ja jag åkte hem i går natt för att slippa den värsta trafiken. På väg hem såg jag tre grävlingar, ett rådjur och en hare. I dag åkte jag på en sommarförkylning, har mest snorat, nyst och känt mig däckad. Men det var ju fotboll på TV så det gjorde inte så mycket. Men visst är det skandal att det är domarna som avgör matcherna och inte spelarna! England hade ett klart reduceringsmål till 2-2 som blev bortdömt och Argentina fick ett gratismål efter en klar offside. Nej, inför kamerabevakning i dessa klara situationer, det skulle bara ta 10 sekunder extra. När det var några minuter kvar av sista matchen så ledde Argentina med 3-1, då försvann bilden på TV!

Men som sagt var jag på traditionellt midsommarfirande i Domarvik >, det var länge sen jag var där men vi brukade alltid vara där när jag var barn och det var sig likt. Här är några bilder därifrån.

Midsommar i Domarviks hembygdsgård

Dans kring midsommarstången

Allehanda aktiviteter fanns där såsom pilkastning, lotterier, tipspromenad mm. Här är det barnen som slår ner varandra med säckar, men det är inte så farligt som det ser ut. Marken under är madrasserad.

Ett par gamla ångmaskiner samt en gammal traktor som det eldades i fanns till beskådande. Här är en av maskinerna.

Och här syns den från andra hållet.

Naturligtvis gick jag naturstigen med tipspromenad. Det fanns frågor både för vuxna och för barn.

I de gamla byggnaderna fanns det museiföremål, på vinden av ett av husen fanns den här gamla skolsalen.

De här bänkarna hade säkert tillhört småskolan för jag försökte sätta mig där men fick inte plats.

I går när jag skulle sätta på morgonkaffet fick jag en smärre chock. Den hade slutat att fungera! Nu har jag tillfälligtvis lånat en gammal bryggare av en vän som hade en över. I alla fall så blev jag lite nyfiken på hur länge jag haft bryggaren och sökte därför på kaffebryggare här på bloggen. Och det visade sig - hör och häpna - att den höll på dagen i två år. Jag köpte den, den 20 juni 2008 >>

OBS! Blommorna på bilden har inget samband med kaffebryggaren.

I går kväll var jag till Norrköping och fotade matchen där ÖSK vann med 2-0 efter förlängning. I Örebro hade det regnat hela dagen och man hoppades på bättre väder i Peking, men icke det duggade hela matchen igenom. Detta väder är inget som varken kamera eller objektiv gillar men det blev en hel del bilder i alla fall.

Det var dåligt med publik, bara 1 900 stycken. Men glädjande nog var det många Örebroare på plats, jag skulle uppskatta att uppemot hälften av de närvarande var närkingar! Naturligtvis var kubanerna på plats och inledde med ett snyggt bengal-tifo som piffade upp stämningen lite i det gråtrista vädret. Roligt att ÖSK vann i alla fall, nu väntar Jönköping borta i nästa omgång

Mer info om matchen och massor av bilder där ifrån finns på ÖSK:s sida här >>> En del av bilderna har jag tagit.

ÖSK-supportrar på parken i Norrköping

Vart är bilden tagen?

På lördagen var vi upp till Åtvidaberg och handla lite i affärerna. Och så var vi och fikade hos min systerdotter Terese som bor där. Hon har två katter Sasse och Esa, de har som alla andra katter olika personligheter. Esa som har drag av norsk skogskatt är den lite försiktigare typen, jag kände igen stilen (har själv haft en Norsk skogskatt för länge sen). Hon höll sig undan i början men sen fick man både fota, klappa och kela med den, men med en viss reservation förståss som alla skogskatter.

När vi kom dit så satt Esa högt upp under taket på frysboxen. De Norska skogskatterna är otroliga på att hoppa högt, jag fick stå på en stol för att ta bilden.

Den andra katten Sasse är alla fotografers dröm, han älskade verkligen kameran och kom oftast för nära när jag ville ta en bild. Han poserade i alla möjliga och omöjliga ställningar och här är ett par av bliderna.

Sasse på sin klösstol

Sasse igen

Tre generationer i samma soffa

En porträttbild

Svenska

Jag hittade ett mycket bra program har nu suttit och testat att översätta sidor på internet. Det är bara att markera texten som man vill ha översatt och sedan högerklicka och markera 'Im translator' och genast så har man hela texten på svenska. Det fungerar på de flesta språk, även ryska, kinesiska och japanska om man nu vill in och läsa där.
Det är ju även bra om man vill skriva något mail på svenska och få det översatt till något annat språk!
Använder du Firefox så finns tillägget att hämta här: https://addons.mozilla.org/sv-SE/firefox/addon/2257
Och till Internet Explorer kan man hämta programmet här: http://imtranslator.net/plugin-tr.asp

Tyska

Ich habe ein sehr gutes Programm jetzt getestet und die Seiten im Internet zu übersetzen. Markieren Sie den gewünschten Text übersetzt und dann mit der rechten Maustaste und wählen Sie "Im Übersetzer" und sofort werden Sie den vollständigen Text in Schwedisch haben. Es funktioniert in den meisten Sprachen, darunter Russisch, Chinesisch und Japanisch, wenn Sie jetzt zu betreten und dort lesen wollen. Es ist auch gut, wenn Sie etwas auf Schwedisch mail wollen und müssen sie in eine andere Sprache übersetzt! Verwenden Sie Firefox gibt es Add -- finden Sie hier: https: / / addons.mozilla.org/sv-SE/firefox/addon/2257 Und Internet Explorer, können Sie ihn hier herunterladen: http://imtranslator.net/plugin-tr.asp

Engelska

I found a very good program has now been tested and to translate pages on the Internet. Simply highlight the text you want translated and then right click and select "Im translator" and immediately you will have the full text in Swedish. It works in most languages, including Russian, Chinese and Japanese if you now want to enter and read there. It's also good if you want to mail something in Swedish and have it translated into another language! Do you use Firefox there are add - available here: https: / / addons.mozilla.org/sv-SE/firefox/addon/2257 And Internet Explorer, you can download it here: http://imtranslator.net/plugin-tr.asp

Finska

Löysin erittäin hyvä ohjelma on nyt testattu ja kääntää sivuja Internetissä. Korosta vain haluamasi teksti käännetään ja sitten oikealla painikkeella ja valitse "Im Translator", ja heti sinulla koko teksti ruotsiksi. Se toimii useimmilla kielillä, muun muassa Venäjän, Kiinan ja Japanin jos nyt haluat kirjoittaa ja lukea siellä. On myös hyvä, jos haluat postia jotain ruotsiksi, ja on sen toiselle kielelle käännettynä! Do you use Firefox on lisätä -- löytyy täältä: https: / / addons.mozilla.org/sv-SE/firefox/addon/2257 ja Internet Explorerin, voit ladata sen täältä: http://imtranslator.net/plugin-tr.asp

Danska

Jeg fandt et meget godt program er nu blevet testet, og at oversætte sider på internettet. Du skal blot markere den tekst, du ønsker oversat, og derefter højreklikke og vælge "Im oversætter" og straks du vil have den fulde tekst på svensk. Det virker på de fleste sprog, herunder russisk, kinesisk og japansk, hvis du nu ønsker at komme ind og læse der. Det er også godt, hvis du vil sende noget i den svenske og få det oversat til et andet sprog! Vil du bruger Firefox er der tilføjer -- findes her: https: / / addons.mozilla.org/sv-SE/firefox/addon/2257 og Internet Explorer, kan du hente den her: http://imtranslator.net/plugin-tr.asp

Min fars ungdom.  Del:10       (fortsättning från del:9)

Skolorna i min hemkommun var uppdelade i tre sockendelar, Hannäs, Rumma och Holmbo. I Hannäs kyrkby där jag gick fanns en småskola med klasserna ett och två. Den var i samma hus som sockenhuset där sockenstämmorna hölls, ett stort rött tvåvåningshus med många fönster. Där bodde även lärarinnan, en ung dam som för mig nästan blev som en symbol och som man hade stor respekt för. Här fick jag mina första lärospån, även om jag kunde läsa och skriva drägligt redan innan jag började. Den andra skolan låg på en höjd, den var reveterad och vit till färgen. Den hette Fredriksberg och inhyste inte mindre än fyra klasser i ett enda klassrum och med endast en lärare. Det var nog jobbigt med så stora klasser och det är nog förlåtligt om läraren om han någon gång kunde känna sig pressad. Det var säkert det som ibland gick ut över mig och mitt slarv med hemläxorna. I stort sett var han nog ganska snäll och hans fru som tillsammans med honom bodde i lägenheten intill skolan var säkert ännu snällare. För jag minns en del gånger när kantorn kunde brusa upp mot någon vanartig elev, att hans fru öppnade dörren och sa “Hjalmar”, han hette så, och snart återgick ordningen till det normala. Denna ordning med flera klasser för samma lärare var nog på min tid och åtskilliga år senare ganska vanlig, särkilt i glesbygden med inte så stort befolkningsunderlag. Och jag tror det var en skolform som i de flesta fall fungerade utomordentligt. En del fick idka självstudier medan de andra hade den muntliga undervisningen. Jag tror att samtliga elever lärde sig multiplikationstabellen utantill, något som jag inte tror förekommer nu. Kanske de flesta av mina barn kan den men med barnbarnen är det nog ganska tveksamt.

Det är även slut på läsningen och konfirmationen står för dörren. Då har jag fyllt fjorton år, jag började skolan ett år senare än mina jämnåriga på grund av den omnämnda sjukhusvistelsen i sjuårsåldern. Någon vecka före min konfirmation hade min fem år äldre bror köpt en bil, en gammal tjugonio års ford med sufflett, alltså nerfällbart tak. Det fanns inte så många bilägare i socknen på den tiden. Jag tror nästan man kunde räkna dem på båda händernas fingrar. Det var på den tiden man signalerade i alla krökar och gärna tog upp liftare på vägen. Tillsammans med familjen färdades vi nu till kyrkan, och det var inte utan att man kände sig lite märkvärdig. Sedan skulle det bli många resor i den bilen, både till nöjen och i arbete. En ny epok hade börjat och flera uppfinningar och nyheter hade kommit, och ännu fler och mer ofattbart skulle det bli. En av nyheterna var kristallmottagare, en liten apparat med hörlurar som drogs med ett litet syrabatteri. Olika program, det var nog inte så många att välja på, tog man in genom att vrida en knapp med nål mot en liten kristall som man kunde se genom. Genomskinligt material, ja det var en makalös makapär.

Jag minns en tid, jag var nog i förskoleåldern. Vi hade en granngård några kilometer från oss, det gick en gångstig genom skogen, samma väg som vi ofta vandrade till skolan. Där bodde en verkligt snäll tant med sin gubbe och sina två barn, en pojke och en flicka, några år äldre än mina äldsta syskon. Mina föräldrar umgicks med dom och ibland fick jag följa med min mor på besök. Till varje jul bjöd oss denna väldigt snälla, glada och gästvänliga tant, hela vår familj på en verklig julfest. De hade bondgård och var väl ganska välbeställda. Det märktes även på julbordet där det dignade av allehanda maträtter och sovelsorter (påläggsorter), en del som vi knappast ätit förut. Det var en dag på året som var väldigt efterlängtad, och kanske det året det mest efterlängtade av allt. De hade en kristallmottagare, de hade bara två hörlurar, men den gick turligt nog att dela på så att fyra kunde lyssna samtidigt. Ja, det var verkligen makalöst att det kom prat och musik i dessa lurar. Varifrån egentligen visste ingen. Särkilt spännande var det att lyssna på farbrors Svens program Efraim och Alexander. En sådan måste vi förstås skaffas oss själva någon gång när vi blev rika. Dessa efterlängtade julkalas blev en tradition och jag minns när vi på natten vandrade hem genom den mörka skogen. Stigen gick knappast att se något av där den slingrade fram allt mellan stenar och rötter. Far tog sikte på trädtopparna och natthimlen. Vi liknade säkert i mörkret som en lång rad troll som vandrade i trollskogen. Men vi kom sent om sider hem, trötta och sömniga men långt ifrån hungriga.

Kanske skulle jag även berätta lite om vårt övriga nöjesliv i vår tidiga barndom. En av dem var kantornfesten, en fest efter jul i vår skola där vår lärare var arrangör. Det var en upplevelse med kaffe eller saft och påsar med bl a pepparkaksgrisar. Sen var det väl lite av underhållning med tal, sång och musik och någon som deklamerade Tomten av Viktor Rydberg. En annan efterlängtad tillställning var missionsauktion, då hölls auktion med många syalster, strumpor och diverse alster som kyrkans syförening och vänner tillverkat. Något man kallade kompott hörde också till, något gott av ostkaka och vispgrädde som man fick ropa in. Det var väldigt högtidligt på den tiden, även under samkvämet efter auktion, predikan och försäljningen. Och jag minns hur min syster som alltid haft lätt för att skratta av ortens fjärdingsman blev åthutad för att hon vid något tillfälle råkade fnittra lite för högt. Skola och konfirmation var avslutad.

Nu var man vuxen, hade långbyxor och kunde börja livet. Det fanns en del festplatser ute på vischan, kanske då mer än nu. En sådan lät sjukkassan i vår kommun bygga i en vacker björkkulle inte så långt från mitt hem. Där hade man dansbana och sedvanliga anordningar som det brukade heta. Där hade man även ordnat en s.k. fiskdamm, en liten inbyggd fyrkant där någon fick stå gömd innanför och hänga på olika små grejer åt de fiskande småpojkarna. Jag minns att även jag och mina yngre syskon fick hjälpa till att hänga på grejer som kunde bestå av rivjärn och andra prylar. Vi hade väl även några ören med att själva fiska för antar jag. Allt var stämningsfullt, dragspelsmusiken ljöd ut över nejden. På dansbanan trängdes man. Pojkarna höll sina kära hårt i fanm och svävade fram som på vingar i sommarnatten. Tänk när man kunde nå det stadiet själv. En och annan som fatt lite för mycket ur flaskan stojade kanske lite högljutt men i stort sett gick nog allt rätt lugnt till. Även jag som för övrigt redan läst fram mig blev av en okänd karl lite i utkanten bjuden ur en flaska. Jag tog en svälj för jag var ju vuxen. Det smakade illa och som väl var blev det aldrig någon stor vana. Jag fick även lite tur med en av läsarflickorna, hon tyckte att de andra pojkarna var så dumma så hon tydde sig till mig. Det gjorde hon rätt i för jag var nog den blygaste och mest oerfarna av alla, jag som knappast kunde göra en fluga förnär.

Det anordnades bara en fest om året på denna festplats, jag tror sjukkassorna på den tiden var enskilda och ej fick några statliga bidrag. Jag tror det var för att ekonomisera rörelsen de byggde festplatsen. Men vi syskon som fortfarande var hemmakring hade fått mersmak och ordnade våra egna sommarfester. Vi hade en liten grön plätt i den tidigare omnämnda hagen. Vi hade ett luftgevär och byggde givetvis upp en skjutbana, även pilkastning grejades. Även förfriskningar måste givetvis förekomma. Vi serverade något som hette tomtebrus, en kolsyredryck som fanns på den tiden och bestod av pulver i en burk som skulle utblandas med vatten. Festerna hade liten ekonomisk omfattning, då oftast arrangörerna och festdeltagarna var samma personer, utom de gånger vi kunde övertala vår far eller mor att lösa inträde. Vi hade förstås prisutdelningar i såväl skytte som pilkastning, det gjorde allt mer spännande. Faktum är att vi hade en liten egen föreningskassa, den hette sportklubb och hade inträdesavgifter. Jag tror vi hade både ordförande och kassör och pengarna som blev över skulle gå till inlöp av gemensamma sportgrejer. Det blev med tiden både fotboll och trapetser. Vi liksom sjukkassan hade heller inga statsbidrag, men vi tog av de slantar vi under sommarlovet tjänat ihop genom att gallra rovor hos bönderna.

Vi brukade få en krona om dan och maten, det blev pengar det. Vi plockade även smultron som vi också fick en krona per liter för. Sedan hade vi ju tidningsförsäljningen som mina yngre bröder tog över när jag tröttnade. Senare bildade vi även biblioteksförening, det kostade också medlemsavgifter. Vår mor som ofta läste högt för oss hade nog skapat den första läslusten. Bland våra första böcker tror jag var Den siste vikingen av Johan Bojer. Den gav oss mersmak och jag tror vi abonnerade hela hans utgåva. Jag minns inte namnet på alla men en hette Folket vid Fjorden och de flesta motiven rörde sig om folket vid Lofoten. Det blev många volymer och där kunde man få reda på nästan allt. Det var glessått med kulturen på landsbygden och därför fick vi skapa den själva.

Fortsättning följer.........

Min fars ungdom Del: 9     (fortsättning från del:8)

Fisken blev ändå en viktig del i vår kost, trots att fisk oftast fanns på matsedeln i vårt hem minns jag inte att någon av oss åt sig led. Särskilt lite lagom stora abborrar var ju en delikatess, även gäddan gick an och av braxen tillredde min mor någon geléliknande rätt som vi tyckte mycket om. För att inte omnämna ålen som far tog på långrev, det var tiden kräftorna kom till sjön, sedan försvann ålen. Ålen var den verkliga delikatessen, den liksom smälte i munnen vare sig den serverades kokt eller stekt. Men den var svår att avliva och äcklig att flå. Ibland fick man till och med för sig att ålbitarna levde i stekpannan. Storsjön kunde vi även nå från flera håll från vårt hem, en väg gick genom en vacker björkhage, den var lite längre. Den tillhörde en bonde några kilometer från vårt hem och där hade man sina kor på sommaren. Där fanns ingen sly som man möter överallt nu för tiden. Varje morgon och kväll kom flickorna från gården för att mjölka, de drog mjölksån på en cykelkärra. Tänk vilket jobb man fick göra, vilken tid det tog för dessa fattiga mjölkdroppar som på den tiden kostade femton öre. Men markerna hölls öppna och vackra och det är ju också ett värde. Man levde även då och kanske lika lyckliga som dagens folk. Kanske något torftigare men långt ifrån dagens jäkt. Sedan bonden på eftersommaren tagit hem sina kor, och det mesta gräset var avätet, fick vi lov att ha vår ko i hagen. Då slapp vi ha henne jämns vägrenarna och skogsgläntorna.

Fortsatte vi i hagen bort mot sjön hade vi en härligt slät berghäll en kort bit från land. Dit kunde man nästan vada även med kortbyxorna på. Hällen påminde på något sätt om en stor val som låg och gassade i solljuset. När solen sken från molnfri himmel på somrarna blev berget så varmt att det nästan brände våra fötter. Jag minns att vi ibland undrade om det skulle gå att steka ägg på ytan. Ofta på sommaren satt vi därute och metade på mask, badade, eller bara låg och njöt. I en annan vik i närheten brukade laken gå till, far satte ut lakstrutar och lyckades då och då fånga någon av de läckra skinnfiskarna. Ofta hade vi ekan i denna vik, då var det däromkring runt stränderna far lade ut sina fisknät. Jag minns särkilt en gång då far var ensam i ekan. Sedan han varit borta en stund kom han hem nästan springande. Han fick fram att det stod en stor gädda i bredviken, den stod alldeles still och han skulle hämta bössan och skjuta den. Vi skrattade åt honom för det var en bra bit ner till stranden. Inte skulle gäddan stå still tills han kom tillbaka. Men tänk, det gjorde hon, och efter någon timma kom han hem med en kraftig gädda på en fyra, fem kilo. Vi blev faktiskt både glada och förvånade.

Min far fiskade inte enbart gäddor, ofta hade han en s k båtshake med i ekan. Ett järnverktyg som hade en vass spets samt en järnten böjd som i en krok, smitt i ett stycke. Verktyget var även försett med ett ca tre meter långt träskaft. Jag tror det var något slags redskap som man använde vid timmerflottning, något att sära brötarna med och lösgöra fastnat timmer. Far hade ett annat användningssätt för den, det var så att en gång i tiden var det nästan lättast att forsla timmer från en plats till en annan, att bunta ihop dem och flotta den dit de skulle, kanske för vidare frakt på annat färdsätt. Under den hanteringen kunde det inte undvikas än att en och annan stock slet sig loss, blev vattentung och sjönk till botten. Det var dessa som far fiskade upp med sin båtshake. De hade i många år legat luftfria i vattnet och behållit sin kvalitet. Stockarna kallades dykare och det tog lång tid att få ihop en bunt dykare. Men far var envis och hötte och till sist hade han fatt så många stocknapp att de skulle räcka att brädfodra huset med, bara han fick det sågat, hemkört och torrt, och det fick han efter en tid. Reveteringen, eller murbruket som det även kallas, hade till stor del ramlat bort och de kala timmerstockarna lyste och såg tråkigt ut. Jag tror att jag jobbade på annan ort när omklädningen av huset skulle ske. Men min äldre bror, som just då var hemma, och min far spikade, hamrade och sågade, och efter en tid hade allt gammalt bruk rivits bort och väggarna försetts med svart papp och nya trävita bräder. Även fönstren byttes ut i samma veva och Breviksnäs fick för första gången nya kopplade fönster. Huset rödmålades med falu rödfärg och mitt barndomshem blev en riktig liten idyll.

Hur många minns nu vår barndoms fotogenlampor, till oss kom strömmen sent för vi bodde ganska långt från transformatorn. Ändå ville vi försöka vara med vår tid och skaffade ett eget vindkraftverk. Jag har tidigare nämnt att vårt hem låg liksom i en gryta omgiven av ett kalt berg mot norr och skogbeklädda berg och åsar åt alla håll utom åt väster där det låg en hage lite lägre än markerna för övrigt, där man även kunde skymta en del öppna åkrar. Vindsnurran måste vi därför placera högst upp på det snålt bevuxna kalberget för att få vinden att röra på vingarna. Generatorströmmen skulle vi ta emot i några ihopkopplade batterier, och därifrån skulle de via en ledning ledas in i husen där en del lampor uppmonterats. Iden var god men inte särkilt lyckad. Vinden var oftast frånvarande, ledningarna tog kanske bort en del och iden var nog då mest i sin linda. Ville det sig väl kunde vi kanske utnyttja ljuset några timmar under helgerna. Nej, då var fotogenlamporna mycket trevligare, även om de inte på långa håll kunde konkurrera med elljuset. Lite rök och fotogenos hörde kanske inte till ovanligheterna. Men det var ändå något mysigt. Man kunde göra många roliga skuggbilder på väggarna. Det gav en bra miljö för att berätta mer eller mindre hemska spökhistorier. Ibland höll man skymningstimma under tiden mellan natt och dag, då kunde man sitta i lugn och ro och bara prata.

Kanske en av de större nackdelarna i dåtiden var när man måste göra sina dassbehov och utedasset låg bakom knuten till fähuset dit inte skenet från något husfönster räckte fram. Dasset hade två fjölar och oftast var det något syskon som uppoffrade sig och följde med. Man kunde själv ha nytta av det en annan gång när man själv kom i samma belägenhet. När vi på de mörka höst och vinterkvällarna skulle utfodra och mjölka kon hade vi en stallykta också med fotogen som energikälla. Det var oftast mor som mjölkade och vi barn som var viga fick klättra halvvägs upp i den lilla gluggen över kons huvud och efter bästa förmåga försöka riva ner några hötussar som kvällsfoder. Usch, vad mörkt det var däruppe, och vi sinkade oss aldrig mer än nödvändigt. Det luktade gott om den söta varma mjölken som i strålar letade sig ner i bläckhinken mellan mors knän. Grisen fick också sin kvällsmat och grymtade belåtet i sin mörka kätte. Katten satt lite på lur bakom mors rygg och väntade på sin tilldelning av söt ljuvervarm mjölk. Endast hönsen hade gått till vila och där satt tuppen tryckt med sitt harem och sov på sina pinnar, en del med huvudet under vingen. Nu var det dags för alla att gå till vila och vi lämnade den ljumma ladugårdsvärmen.

Som bränsle i spis och kakelugnar använde vi förstås vanlig ved, i skogarna i närheten fanns en hel del torrträd som vi fick ta. Vi bar stockarna hem på våra axlar. Det var också vanligt att när jag högg tillsammans med min far i skogen, att vi skulle ha en stock av torrtall med från skogen. Jag minns också att jag fick hjälpa min far att hålla i sågens ena ände när vi sågade över sågbocken. Sågen gick nästan upp och ner för han var ju så stor emot lille pojkvaskern. Det var när jag var i fem-sexårsåldern. Mina minnen från skoltiden vill jag inte beteckna som varken ovanligt mörka eller ljusa. Jag hade nog ganska lätt för mig, men jag tror inte att jag direkt var någon plugghäst. Detta kanske ni förstår om jag talar om att jag nästan varje gång vi skulle lära oss en psalm utantill fick en hurril och omläxa. Detta med att läraren en i övrigt rätt hygglig karl alltid skulle ha mig att läsa upp psalmversen, jag som var den enda som inte räckte upp handen. Nu efteråt tycker jag att jag var lite dum som inte lärde mig utantilläxan, det hade sparat mig en örfil eller ett öronnyp. Nu måste jag ändå lära mig den till nästa dag. Ja sannerligen, underliga äro herrans vägar. På tal om psalmverser så kunde jag en redan innan jag börjat skolan. Psalmen hette Upp min tunga att lovsjunga, Hjälten som på korset stam. Den lärde jag mig på så vis att jag brukade springa med mina äldre syskon när de bar vatten från skogskällan, då tragglade de på denna psalmvers som de hade i hemläxa och på så sätt lärde jag mig den gratis. I den tidens psalmbok tror jag den hade nr 16. Geografi och kristendom och räkning var ämnen jag gillade skapligt och bäst av allt var väl skrivning, särkilt uppsatsskrivning. Historia var ett av de tråkigaste ämnena och jag tror att det främst berodde på den urtråkiga Sveriges historia. Jag tror jag minns att det var ett lejon på pärmen. Alla dessa kungar som endast tänkte på krig och alla dessa evinnerliga årtal som var minst av allt ointressant. Det enda jag lärde mig var när vår krigarkonung Gustav II Adolf en novemberdag den sjätte i månaden anno sextonhundratrettiotvå dog på slagfältet i Lutzen. Dess bättre har intresset för vår svenska folkets historia blivit bättre, och att höra Herman Lindqvist i våra dagar göra sina spännande och intressanta TV-program i historiska ämnen kan vara stimulerande.

Fortsättning följer....

Min fars ungdom Del: 8     (fortsättning från del:7)

Bortsett förstås för de riktigt tråkiga händelserna men det kanske är meningen att även de ska ha en uppgift bland de övriga ingredienserna. Men för att återkomma till min mor och hennes läslust, mor läste ofta högt för oss barn. Jag minns att hon läste följetonger i en del veckotidningar. För oss pojkar som var intresserade av äventyr läste hon bl.a Bufallo Bill, Pojkarnas Julbok, Jules Vernes böcker. Lite mer flickbetonat var väl däremot Ulla-Bella av Marika Stjärnstedt som gick som följetong i någon av de tidningar jag sålde. Vinterkvällarna satt vi oftast andaktsfulla framför brasan och hörde mor läsa, det var en trygg stämning vid den sköna brasan. Min far var en snäll karl men han liksom jag och en del av oss andra, när det är fattigt och pengarna ogärna vill räcka till, när huset är fullt av livliga, ofta bråkiga särkilt pojkarna, är det inte alltid så lätt att hålla koll på humöret. Vi var väl som ungar är mest men vi gjorde säkert en hel del hyss där vi levde i ett eget kollektiv utan insyn av opartiska. När det kom främmande satt vi givetvis vackert uppradade på kökssoffan, och gästerna tyckte att Ernst och Selma hade väldigt väluppfostrade pojkar. För egen del ansåg jag mig nog som ganska snäll och hjälpsam, precis som Emil i Lönneberga. Jag, liksom Emil, hade oftast goda uppsåt men allt blev aldrig riktigt som man tänkt sig. Som t. ex den där gången när pappa lämnat rökpipan hemma. När jag undersökte den upptäckte jag att den var väldigt tilltäppt med något äckligt illaluktande, något som till råge på allt tycktes ha torkat fast i piphuvudet. Jag såg genast som min heliga uppgift att hjälpa pappa med rengöringen. Själv hade han säkert aldrig tid. Min lilla fällkniv kom väl till pass och efter en stunds ivrigt karvande och skrapande var pipan plötsligt som ny. Nu var det bara att vänta på pappas hemkomst och berömmet. Något beröm blev det aldrig och jag förstod orsaken när jag själv blev inbiten piprökare.

Mina yngsta barn var nog mycket klokare än jag. Sedan jag rökt pipa i snart femtio år och förpestat luften i såväl hemmet som bilen och alla mina arbetsplatser, lyckades jag äntligen sluta. Det hände sig så att mina två yngsta barn högt ogillade rökningen i hemmet och vid flera tillfällen stoppade in pipa och tobak i köksspisen. Visserligen när det ej var eld i den, det vågade de nog inte för sin stränge far. Men de gav mig då en tankeställare, och därför en dag efter mina kloka barns rådighet och min frus eviga tjat, hade jag fattat mitt beslut, från och med idag lämnar jag pipan hemma och nu är det slut med rökandet. Det är över femton år sedan dess nu och jag har inte haft ett enda återfall. Och tänk, jag tyckte inte att det var så svårt. Första veckorna efter avvänjandet köpte jag en dosa snus, då jag inte heller ville bli vanesnusare köpte jag ett par askar tulo (halstabletter), och tänk, nu behöver jag varken tobak, snus eller tulo. Tänk ändå vad ungar, och även vissa hustrur kan vara kloka. Kanske jag tack vare dem sluppit ifrån en massa otäcka och dödliga sjukdomar, som t. ex cancer. Nu när jag börjat på dessa mina skriverier som förresten min kloka yngsta dotter uppmanat mig till därför att hon vill veta lite hur det var när jag var liten och om händelserna före hennes tid som människa på jorden. Jag har nu nått den aktningsvärda åldern av sjuttiosex år och man vet aldrig hur gammal jag är när skrivandet är slut. Det har hänt mycket på dessa decennier och jag ångrar mig mycket att jag inte frågade ut mina föräldrar om hur det var när de växte upp. Visserligen finns det ju släktforskning att tillgå, men jag tror att det många gånger är de små detaljerna och tankarna som kan vara mest intressant.

Jag nämnde något tidigare om att min far kunde ha ett häftigt humör. Jag minns ibland när vi gjort något riktigt busstreck medvetet eller omedvetet, att han brukade gorma i “jag borde slå benen av er ungdjävlar”. Så blev det som väl var aldrig och jag minns aldrig att det blev ens en liten smäll på axeln med fingertopparna. Inte så långt från vårt hem fanns en sjö som hette Storsjön, ej att förväxla med Storsjön i Jämtland. Där hade vi ofta vårt tillhåll både somrar och vintrar. Sjön låg mycket lågt i förhållande till där vi bodde. Det var en mycket brant stig ner till den vik vi kallade mörkviken. Den kallades så därför att den låg motsols och saknade eftermiddagssol. Stora mäktiga granar växte runt kring viken eller rättare sagt på tre sidor. Vid stranden växte fräken som vi på hösten slog och bärgade hem till vinterfoder åt vår enda ko. Det blev mycket bärande uppför den branta backen men det måste gå. Viken var ganska långgrund och bottnen bestod av blålera. Ändå var det där vi som barn ofta badade och även lärde oss simma. Det var lite obehagligt i början när man vandrade ut i gyttjan men ju längre ut vi kom desto lättare blev vi och fötterna sjönk inte ner så djupt i gyttjan. Trots att vi oftast var ensamma vid badningen fick de stora se efter de minsta och jag minns aldrig att det blev något olyckstillbud. Här vid stranden hade vi också våra metplatser och en hel del små abborrar och mörtar drog vi upp.

Bykning förr i tiden

Här nere samlades också vår mor och storasystrar när det var dags för storbyk. Det fanns inte då som i våra dagar elektriska tvättmaskiner eller torktumlare, och inte heller rinnande vatten, i alla fall inte hos oss. Därför måste det alltid finnas ett ganska stort linneförråd. Storbyken vid sjön gjordes inte varje vecka utan endast en del gånger om året. Att värma vatten i hade vi en stor kopparkittel och jag tror också någon järngryta. Jag minns inte riktigt hur kittlarna var upphängda men det måste givetvis finnas plats under dem med veden. Det blev vi pojkar som fick ordna bränslet av grangrenar och allt torrt brännbart vi kunde hitta. Töre och lite torr ved hade vi med oss hemifrån så vi skulle få snabb fyr. Snart virviade röken hurtigt omkring och letade sig upp mot det höga berget mellan stugan och mörkviken. Det var spännande och roligt och snart hördes klappande bykträn som skulle piska smutsen ur lakan, underkläder, gångkläder och alla ihopsparade plagg som behövde rengöring. Säkert var man glad att man slapp vara i klädernas ställe för så mycket dask hade vi nog trots allt inte gjort oss förtjänta av. Stukbräden, några plattor av trä överklädda av skovig plåt använde man för att skrubba plaggen över. Med varmt vatten, såpa och även skurborste lyckades nog inte många smutspartiklar hålla sig kvar i tygen. Efter nämnda behandling av plaggen var det dags att gå ut på bryggan och skölja, till slut hängdes de upp på tork. Så var det bara att hoppas på varma vindar och vackert väder. Torkade skulle de, liksom kossans vintermat, bäras upp för den branta stigen. Detta, att byka, var nog ett hårt arbete för kvinnofolket. Att det var en viss omväxling, det medhavda kaffet, bidrog nog till den glada stämningen. Och tanken på att fylla linneförrådet med såpdoftande rent linne och klädskåpen med rena fräscha kläder kändes nog gott. Visserligen återstod det både mangling och strykning innan man kom så långt.

Min far, som jag tidigare nämnt, kom ifrån kusten och hade båtmansblod i ådrorna. Han hade givetvis eka och i den tillbringade han nog sin mesta fritid med fiske, ja han var så begeistrad i sin sjö och sitt fiske så jag tror om han haft möjligheter därtill skulle tillbringa halva dygnet på vattnet. Han hade abborrenät, flera stycken, som han band ihop med varandra och ifäste vid någon algren vid stranden. Nästan alltid skulle han ha med någon av oss barn som roddare när han lade ut näten. Värst var det när det kom mer eller mindre höga vågor, stundom skulle man ro och stundom skulle man sväva. Som ni säkert vet så betydde ro framåt och sväva bakåt. Inte fick det gå för fort och inte för sakta och aldrig blev det riktigt bra. Värst var det vid vittringen av näten för då måste ekan i alla väder hållas någorlunda på plats medan han lösgjorde den sprattlande fångsten. Herregud, så många gånger man fick veta hur oduglig man var som medhjälpare vid fisket, och alltid lät det “Du är ju precis oduglig, nej tacka vet jag. . ."  och så nämnde han namnet på någon av mina syskon. Han kunde verkligen konsten. Nästa gång när någon av mina bröder var årförare var det han som var oduglig och jag som prisades till skyarna. Detta var vi så vana vid så det bekom oss inte så mycket, ändå hade vi nog hellre gjort något annat än att vara med ute på sjön. Ofta när vi hade lagt ut näten fick gubben för sig att en annan fångstplats säkert hade varit bättre för fiskafänget, och kunde vi inte övertyga honom om att han hade fel var det bara att ta in och plocka upp de tre näten och förflytta dom till något annat ställe. Säkert berodde det mycket på dessa idéer som gjorde att vi aldrig fick samma fiskeintresse som vår far.

Fortsättning följer.....

Min fars ungdom del:7     (fortsättning från del:6)

Vi gjorde inte korgar jämt, det räckte nog inte den begränsade marknaden till för. Vi hade kronskogen inpå knutarna och ofta hände det att far hade något hugge på gång. Mina äldre syskon hade slutat skolan och hade platser som drängar och pigor i grannskapet, eller ibland lite längre bort, det gällde särkilt mina systrar. Jag var så stor nu att jag kunde följa med far till skogen. Det blev en ny lärdom och något jag skulle syssla med åtskilliga år framåt i olika omgångar. Det var ett fritt, friskt men hårt arbete som jag trivdes ganska bra med. Man fick lära sig att sköta yxa, såg och barkskyffel. Min far som själv var en duktig arbetare, lärde mig också en hel del nyttiga saker. Han lärde mig att jag inte skulle stå som ett fån och glo när skogsbasen kom till oss och skulle inspektera arbetet. Jag skulle fortsätta och jobba som vanligt, helst lite hårdare, då gjorde jag ett gott intryck på överheten och kunde räkna med att lättare få jobb. Man behövde väl inte bli någon ögontjänare för det, men man skulle heller inte se handfallen och dum ut, och jag tror att han hade rätt i mycket han sa, för jag har alltid haft lätt för mig i mina olika jobb.

Så här när jag tänker tillbaka till för länge sedan svunna minnen är det några episoder man särkilt kommer ihåg. Det handlar om små tabbar man kan göra vare sig man är stor eller liten. En historia har jag från den tid innan jag ens var påtänkt, min äldsta bror och syster var då små. De bodde i ett hus, även det en bit från allfartsvägen. Min mor var borta i ett ärende och mina äldre syskon blev under en liten tid lämnade ensamma. Givetvis blev de nyfikna och skulle passa på att undersöka mammas skafferi, och där hittade de tursamt nog ett skrin med småkakor, något som naturligtvis måste provsmakas. Egentligen skulle det väl inte vara tillåtet att göra så olovandes, när mamma kom hem tyckte min äldre bror att han skulle förklara tilltaget på något sätt. Han tog in mamma i enrum och sa: “Mamma, Erna har tagit en kaka i kakskrinet men säj inte att jag sagt något, för då talar hon om att jag tagit en med.” Tänk på det, det går aldrig att undvika att sanningen kommer fram.

Mina yngre bröder var nog i motsats till min äldre bror en aning klyftigare, eller hur? Som jag väl tidigare nämnt blev vi med tiden åtta stycken. I den här episoden var den sistfödde lille brodern ännu inte döpt. Vi hade en landsvägsgrind på vägen en bit från vårt hem, den turades vi om att öppna för trafikanter och det blev oftast en kopparslant för besväret. Det syntes en hästskjuts bortifrån vägen. Uno som stod närmast efter mig i åldersordningen befann sig närmast grinden, såg nu sin chans att förbättra kassan. Fort till grinden och mössan i handen för att fånga grindslanten. Nu bar det sig så att den här körsvennen hade en mustasch och ett prydligt hakskägg, något som även Uno visste att vår sockens präst hade. Uno, som alltid varit smart, tänkte “Här är bäst att slå två flugor i en smäll”, så han sa med tydlig röst: “Hördu, vi har en unge därinne som du ska komma in och döpa”. Kusken, som väl också far betecknas som smart, fann sig genast och svarade, “Ja du, det skulle jag nog göra, men jag hinner inte idag, vi far ta det en annan gång”. Vad jag minns blev nog lillpojken ändå döpt av den riktiga prästen.

Ibland när jag tänker tillbaka på min barndom tycker jag mig minnas mig själv som lite av en sömngångare. Jag fantiserade om så mycket, jag har nämnt en del tidigare, som mina planer att bli affärsman, skomakare och skollärare. Och jag tror även jag tänkte mig som präst, men det var ett yrkesval som jag tidigt slog ur hågen för jag svor alldeles för mycket. Jag tror jag lärde mig en hel del av dessa ramsor när jag som sexåring låg på lasarettet i Västervik. Jag hade lunginflammation och vatten i lungsäcken, och där fick jag i slutskedet och på bättringsvägen, kompisar som kunde åkalla den lede själv. Jag hade lätt att lära mig redan då, och jag tror att jag som präst i predikstolen vid något litet missöde skulle börja läsa okristliga ramsor. Jag minns att när jag kom hem från lasarettet så bleknade mina syskon vid mina fula ord. Vi fick aldrig svära högt hemma så att mor hörde det, då blev det bannor, och även jag undvek att bruka fula ord inom hörhåll för min mor. Mina syskon var nog mer kristliga än jag. De starkaste ord jag hört min äldsta bror sagt tror jag är Hundrade jädrar, och det var på den tiden han söp och var i farten, sedermera blev han, och är fortfarande, religiös, jag tror det var det allra bästa för honom. Han träffade en religiös flicka. Det blev också lättare för honom att sluta svära, som inte hade några fula ord på sin repertoar.

Hundrade jädrar är väl knappast någon svordom trots att min näst äldste bror en gång fick sitta kvar i skolan för att han sagt det. Jag minns att vi även som lite äldre, och även ut i senare tonåren, undvek att svära i mors närhet. Det var bara far som vågade och han liksom jag, kunde läsa långa ramsor när det gick honom emot. Jag har nog alltid varit lite fåfäng och velat imponera med min duktighet. Jag minns när jag med oket över axlarna och två nästan rågade hinkar vatten från vår avlägsna skogskälla, ville stoltsera över hur fulla hinkar vatten jag kunde forsla hem. Nästan hemkommen råkade jag halka omkull och spilla ut guds våta nådegåvor. Tror ni då inte att även en dömande gud kan ha förståelse och förlåta ens fula eder. Min broder, som nu var i sjuttonårsåldern hade skaffat sig en motorcykel, av nu glömt märke. Han hade varit i en grannby på en provtur, efter diverse renoveringar. Antagligen tyckte han sig ha fatt hojen i fullgott skick, för strax innanför dörren frågade han mig med upphetsad röst: “Du, är morsan inne?” Av någon anledning sa jag nej trots att hon befann sig i rummet innanför köket. För att vara riktigt säker upprepade han frågan och av okänd anledning ljög jag även denna gång. Med största eftertryck i rösten fick han nu fram: “Nu kan du ge dig helvete på att motorcykeln går bra!”. Med tanke på åldern blev det inget tal om övertrampet, jag tror även att min mor hade roligt. Hon kunde inte låta bli att dra på munnen och jag tror även att gud förlåter ett sånt här tillfiille.

Trots det stora hushållet och maskinstickningen, ägnade sig min mor varje matrast eller tillfälle av vila åt att läsa böcker eller tidningar. Hon var en sån där avundsvärd snabbläsare som avverkar en bok på inte alls lång tid, en egenskap som aldrig jag kunnat lära mig. Det tar massor av dyrbar tid och jag tror faktiskt att jag skriver fortare än jag läser. Det är faktiskt synd för jag skulle ha velat läsa många spännande böcker, helst verklighets skildringar och memoarer. Tänk vad jag då samtidigt skulle ha lärt mig formulera och mixtra fram bevingade ord. Man får väl ändå vara tacksam för att jag fått en stor skrivklåda. Jag tror mig ha upplevt väldigt mycket, jag tycker att hela mitt liv letts av ödet, det har mestadels varit lyckligt och jag tycker mig känna att jag nästan om det gått skulle kunna leva om det.

Fortsättning följer....

Min fars ungdom Del: 6      (fortsättning från del.5)

Kristiden låg ännu som ett grått skynke över bygderna, det var nästan omöjligt att få ett jobb trots bugningar och mössan i hand. Nu gjorde min far och, vi kallar honom skomakaren, en överenskommelse. Skomakaren, eller Gustafsson, som han hette, skulle tillverka korgar. Min far skulle cykla omkring och sälja produkterna och så skulle de dela på förtjänsten. Jag tror att det gick rätt hyfsat för båda två, även om folk hade ont om pengar. Korgpriserna var ju inte heller så höga och det fanns också ett visst behov. Korgarna var av en och hassel med tallsprötar som inslag i en del hasselkorgar. Efterhand lärde sig far min även att fläta korgar. Även vi barn fick hjälpa till med spröttäljning och flätning av korgsäng och vedkorgsgavlar, vi fick tjugofem öre för en gavel, och det var också pengar. Gustafsson som var en skicklig hantverkare i läder skaffade sig full sysselsättning i den branschen och far övertog korgmakeriet och även försäljningen. Vi barn var unga och hade ganska lätt att lära oss, även om det är en viss konst att göra sprötor och fläta korgar. Något som nu kallas hantverk och vars konst i denna gren nu behärskas av ett endast ett fåtal i landet. Jag var en av de få, som efter ett långt liv med många yrken, återupptog tillverkningen. Det var efter pensioneringen, och jag har under senare år hållit åtskilliga kurser i korgflätning. Intresset har varit stort och jag hoppas att det nästan utdöda yrket ska kunna hållas vid liv. En sak som kanske också är värt att veta är att det blir väldigt skräpigt där en korgmakare sitter och slöjdar. Som verkstad använde vi av rummen på den övre våningen.

Som råmaterial till hasselkorgarna hade vi förstås, som hörs av namnet, vanliga raka, hela, kvistrena hasselpåkar. Av dessa gjorde vi sprötor med vilka korgarna skulle flätas. Och det gick till så att man i lilländan av påken skar upp ett litet jack, varefter man böjde påken över knäet bit efter bit av hasselpåken. På så sätt fick man ut långa spröt som följde efter årsringen. Efter första spröten fick man börja om i lilländan med ett nytt hak och fortsätta böjningen tills man fullbordat ett varv runt påken. Var det en bra påk kunde man fortsätta att ta ut sprötor ytterligare något varv. Hasselsprötorna skulle sedan täljas släta och fina med lagom vassa knivar tills de var mjuka och följsamma och kunde användas vid korgflätningen. För länge sedan användes även hassel till bottnarna, men vi övergick tidigt till att bruka rural(*), som helst skulle vara tätvuxen och kvistfri. Det var en konst att få tag i bra tallvirke, sprötarna av tallen togs ut på så sätt att man tar en tallbit i lagom längd, ca 80 cm, och med en diameter av 20 cm. Denna kubb klyves i två hälfter med hjälp av en kil och en liten slägga, s k bilhammare. Sedan fortsatte man delningen genom att klyva halvorna till fjärdedelar och så vidare till åttondelar liksom man skär upp en tårta. För vår del delade vi nog vanligtvis trädet i riktning mot årsringarna, men det förekom även att den delades längs årsringarna. När bitarna blev smalare fullföljde man delningen med täljkniv tills sprötarna blev millimetertjocka. De jämnades sedan till med kniven, och som var och en förstår så blev det ansenligt med spån och annat träda avfall.

Med tanke på att minst två av oss satt i samma rum blev det städning varje kväll före sängdags och avfallet brände vi upp i en stor järnkamin som vi hade inmonterat i rummet, alltså extremt nära till arbetsplatsen. Jag minns att vi ibland väntade att vår mamma skulle bulta i taket från köket därunder, då var det mat eller kaffedags, och då blev vi snabba att springa ner för trappan. Första tiden åt även skomakaren av maten, senare hade han eget kosthåll. Jag tror den mest bestod av kaffe, bröd och fläsk, men han köpte varje dag ett par liter mjölk av mor. Oftast tog han spillkummen med mjölk och svepte i sig innehållet i ett drag, “Ja, har magen fått det så har han” brukade han säja efteråt. Ofta när vi åt eller drack något nere i köket brukade han sticka in näsan och yttra: “ropa ni, eller?”. Då var det ju inte annat än att bjuda honom till bords. Ja, en mun mer eller mindre, som man brukade säja, betyder väl inget, även om skomakaren hade ganska god aptit. Det fanns original på den tiden, vår skomakare var en av dem. Som jag sagt var han en glad och livad typ, han tog livet med en klackspark.

Utom att han var en god yrkesman på flera områden, var han en bohem som kunde både spela och sjunga. Han var en mästare att hantera munspel, och jag minns en gång han gjorde sig ett litet stränginstrument av en gammal tom cigarrlåda. Han sjöng också gärna och jag minns särkilt en låt som började med “Niklasson ifrån Skållaby”. Han var också mycket barnkär. Han var inte alltid så noga med sanningen och oftast fick man ta hans skrönor med en nypa salt, men säkert hade han upplevt en hel del av livet. En gammal vevgrammofon tillhörde hans inventarier och han skickade efter mycket stenkakor på postorder, pratskivor med bl a Fridolf Rhudin tillhörde hans favoriter, men även schlager och dragspelsmusik var populära. Några gånger en hemkommen skiva inte föll honom i smaken slog han den över knät så den blev två halvor och med uttrycket “Det här var ju bara skit”. Hans postorderaffärer kunde också ha sina poäng. Det hände ibland att han skickade efter mer eller mindre nödvändiga varor på avbetalning. När han fick upprepade kravbrev från leverantörerna kunde han svara som jag minns särkilt i ett fall “Ett skrämselskott från Göteborg skrattar offret åt”. Jag tror inte han var dum, skomakaren, men jag tror att han ibland spelade dum för att sätta lite kryddor på det hela. Jag minns att det gick en historia om honom om en händelse som skett före den tid han bodde hos oss. Det skulle röra sig om en klocka som han anklagades för att ha stulit. Han blev ställd inför rätten, men då han nekade och inget trovärdigt bevis kunde fa honom fälld så blev han frikänd av rätten. Då reste han sig mot domaren och frågade på sitt västgötska tungomål “Betyder det att jag far behålla klockan?”. Hur utgången slutligen blev förtäljer inte historien.

Hur som helst, min ungdoms dagar rann iväg. Minnena från korgkammaren har jag kvar. Vi fick tidigt lära oss hjälpa till , vi uppmuntrades alltid med några tolvskillingar när vi hjälpte till med korgarna, och vi lärde oss också ett hantverk som kunde vara bra att ta till när det allt som ofta blev bistert på arbetsmarknaden. Min far cyklade omkring när lagret blev tillräckligt stort, korgarna var lätta och jag minns att han själv ibland knappt syntes på cykeln omgiven av alla korgar. En gång, jag var då så liten att jag inte räckte över stången på den stora korgcykeln, fick jag följa med far på en försäljningsturné. Vi åkte ganska långt, det var nog lite jobbigt men också intressant. Affärerna gick väl ganska bra och jag minns att vi på hemvägen stannade till vid vår närmaste affär och handlade en stor sockerlåda med bitsocker, det blev ett tillskott till kosthållet och jag kan nämna att både far och jag gillade sötsaker.

(* ) Rättelse: Ska troligtvis vara tall.

Fortsättning följer... till Del: 7

Min fars ungdom Del: 5         (forts. från del:4)

På den tiden fanns inte de stora maskiner som nu sköter arbetena utan särskild hjälp av handkraft. Där bergen skulle bort för att ge plats för den nya vägen borrade man manuellt, det vill säga, en höll borret och en eller två, och kanske t o m fyra man slog växelvis på borret som sakta men envist matade sig ner i det hårda berget, det hål som skulle ge plats för en dynamitplugg, tändhatt och stubintråd. Sen gick gubbarna åt varsitt håll för att hindra obehöriga att komma inom skotthåll. Tänt vare här eller Eld i berget, lät varningsropen som följdes av en kraftig knall och en kaskad av sprängsten. Sen var det att fylla kärrorna med sprängsten och fylla de fördjupningar där vägen skulle gå. Som ni nog förstår gick det åt många kraftiga karlar för att förflytta vägbygget meter för meter. Men det blev vägar, nya rakare vägar över stubbar och sten, berg och skogar, ängar och moar. När man efteråt tänker på det känns det nästan som det är maskinernas fel att så många i våra dagar inte kan beredas arbete.

Jag tror att många både andligt och kroppsligt bara mådde bra med lite fysiska ansträngningar. Då behövde man inte gå på gym eller lyfta skrot för att få motion. Men hur som helst, för mig var det en lycka med dessa nödhjälpsarbeten. Lite överallt i trakten, i kojor och tomma stugor var folk från hela landet inhysta, det var vägarbetare som för ett par kronor om dagen skulle rädda sitt och sina hemmavarande familj ers möjligheter att överleva en svår kristid. Dessa AK-arbetare var en frisk fläkt för bygden och något i stil med rallarna i början av seklet. Visst föranledde det väl en del bråk och slagsmål om flickor med bygdens mansfolk men i stort sett gick det väl ändå ganska lugnt till, även om det fanns de som inte ryggade för vare sig rödsprit eller skokräm för att droga sig, kanske någon motsvarighet till dagens knarkdroger, men säkert inte så vanfrämjande. För mig var barackfolken som sagt en stor tillgång, försäljningen av veckotidningar steg i höjden. Av vägbyggarna fick jag förslag på flera sorts veckotidningar jag borde sälja. Det innebar att sortimentet utökades med Smålänningens tidsfördriv eller En rolig halvtimma.

Tidningsportföljen blev med andra ord proppfull. Förtjänsten blev trots omsättningen på drygt ett hundratal tidningar i veckan inte så speciellt stor eller cirka fem kronor. Räknar man bort en del utgifter, bl a till godis, slitning av cykel och byxbakar och en del andra oförutsedda utgifter kan man kanske kalla förtjänsten minimal. Men man fick ju njuta av den välkända trycksvärtan när tidningspackarna anlände, läsa en och annan novell i Levande Livet, skratta åt Kronblom, Nittiettan, Påhittiga Johanson, Jocke Nicke och Majken och Rulle Rustibuss. Man fick ju även bra kondition i såväl armar som ben, man fick lära sig räkna, handskas med pengar och sköta redovisningarna med sina olika tidningsförlag. Även om det positiva överväger, kändes det nog även många gånger olustigt då man var tvungen att ge sig ut i alla väder, regniga gråkalla dagar, snöiga dagar då det var oframkomligt med cykel. Under de olika årstiderna kunde jag kombinera tidningsförsäljningen med andra inkomster.

Till julen gällde det jultidningar och julkort, till påsken sålde jag påskkort och det mest lönande var frösäsongen där provisionen var bra tilltagen, jag tror jag minns att det rörde sig om sextio procent. Min far som en tid var sysselsatt med AK-jobb på vägbygget tjänade sina dryga två kronor om dagen, själv blev en bra dag min förtjänst på fröförsäljning nästan fyrtio kronor, nästan en förmögenhet på den tiden. Min mor var en stickerska som stickade åt de rika skulle jag kunna instämma med Dan Andersson. Hon ägde en riktigt stor väggfast maskin som gick att sticka nästan alla plagg med. Hon stickade på beställning, folk lämnade garn och hon stack strumpor för en liten penning. Hur hon orkade undrade jag många gånger över, med ett stort hushåll med åtta ungar. Men hon stickade mestadels på nätterna sedan vi ungar krupit till kojs. Utan hennes inkomster hade det nog varit svårt för våra föräldrar att komma över krisen. Den enda hjälp i nöden på den tiden var fattigvården, en hjälp som säkert de flesta trots svält och armod, försökte undvika. Min far sökte en gång hjälp när ingen annan råd fanns, men fick som svar av den myndige fattigvårdsordföranden, att inte skaffa så mycket ungar, det var enda och sista gången han gick dit.

Jag minns att även jag bidrog något till försörjningen då jag en del gånger hade med av mors strumpor och sålde till vägarbetarna, det var härligt starka, varma och omtyckta strumpor av kraftigt stickgarn. Trots att vi var en stor familj bodde vi i motsats till många andra stora barnfamiljer på den tiden ganska rymligt. Vi hade två rum och kök nere och likadant uppe fast i något mindre format. Från min tidigaste barndom minns jag att vi hade en gammal gumma inhyst, hon blev med tiden ganska senil och glömsk, hon lade bort saker och fick för sig att någon bestulit henne. Hon bodde i ett rum och kök på övre våningen och hon hade fatt för sig att hon fött ett barn. “Hon är kall och död” sade hon beklagande, det var väl en dröm hon förväxlat med verklighet. De förlagda sakerna hittades alltid på något konstigt gömställe. Till slut, när hon blev mer senil, kunde vi inte ha henne längre, hon fick flytta hem till en dotter. Var hon hamnade sedan har jag inget minne av. Det bodde flera olika familjer hos oss i olika tidsrymder, då hade de hela övre våningen. Vi fick en del nya lekkamrater, jag var inte så många år då så jag minns inte så mycket om dem. Men jag minns att en familj hade en flicka som var något år yngre än jag. Genom vår nyfikenhet gjorde vi upptäckten att vi kroppsligt var olika, och det var ju intressant och spännande.

När jag var i sexårsåldern fick vi besök av en robust bohem med kraftig näsa och stor svart mustasch, han var för oss unik i både utseende och talesätt. Han pratade en underlig dialekt som vi inte var vana vid i vår gränstrakt mellan Småland och Östergötland. Vår dialekt var väl mest lik östgötska, där “på andra sidan vägen” kunde heta “på ar sia vejen”, för att ta ett litet exempel. Då vår socken låg längst upp i Småland hade vi förstås ett arv från den småländska dialekten med sina tjocka r. Men i motsats till ettersmålänningarna använde vi det tjocka r-et bara i början på ord som började med r, så var det med den saken. 

Han var västgöte och härstammade från Skövde-trakten. Likt de flesta västgötar var han en glad och livlig person, alltid med ett skratt till hands och en rolig historia på läpparna. Vad han ville med sitt besök, jo han ville ha en bostad. Han hade kommit till våra trakter som en vandringsman, han var en yrkeskunnig karl som behärskade skomakeri, sadelmakeri och korgbindning. På så sätt hade han antagligen förflyttat sig från sin hemtrakt, genom att gästa bönderna, lagat deras trasiga seldon eller trasiga skor, kanske hade han även lagat eller nytillverkat någon trasig potatiskorg. Hur som helst hade han nu nått våra trakter och han skulle nu bo hos oss i ett rum på övre våningen för en tid framåt. Kanske var det med tanke på några välkomna hyreskronor som gjorde att han fick att han fick bo hos oss.

Min far till vänster och en yngre broder till höger.

Fortsättning följer...... till Del: 6