Försöker sy ihop en jobbresa.
Varför kan inte alla människor bara vara tillgängliga den tid jag ger dom? Ska dom inte vara väldigt glada för att dom får vara med i Sundsvall Tillbaka (i allsvenskan)?
Hemma igen.
Har tillbringat ett par dygn på SAS Radison i Oslo. Sånär som på en promenad till Schibsted och en till Svenska ambassaden.
I måndags när vi flög in över Norge såg jag att de norska bönderna har buntat ihop sina ensilage i märkliga mönster i utkanten av fälten. Såg lite spännande ut från luften.
Sen fick jag ett blodigt ankbröst och en massa vin och sprit.
Jag och advokatsprätten var piggast och kvar i hotellbaren 21 våningar över marken till sist. Trettio män och två kvinnor var där. Spännande.
På tisdagen promenerades till Schibsted. Där fick vi en massa räkmackor. Goda som fan. Och så tre och en halv timmes korvstoppning om framgångssagan Schibstedt. Imponerande, intressant och lätt sekteristisk.
Sedan seminarium på hotellet som inte gav särskilt något. Och så middag på ambassaden. Där fick man massor av champagne och vin och annan alkohol. Till det ett lamm som smakade kofta och potatismos. Ackompanjerat av män som höll tal om unionsupplösningen och norsk politik.Inte sådär dödsskoj om ni frågar mig.
Sen hotellbar igen. Med en elsäljare från Storuman med ett stort hjärta.
Idag styrelsemöte på morgonen. Ganska intressant. Och för en gångs skull öppnade jag min stora trut mer än en gång och drog igång en diskussion utanför dagordningen. Men viktig.
Sen har jag väntat. På bussen. På flyget. På tåget. På väg till flygplatsen såg jag svarta ensilagesäckar. Det jag aldrig sett förut, har ni?
Jag erkänner rakt av.
Jag är helt såld.
Har sett honom på teve och skrattat och aldrig riktigt sett det manliga i honom. Inte fallit för hans charm genom rutan. Möjligen sett den skymta fram lite försiktigt i "Ett herrans liv" med Filip och Fredrik.
Men idag träffade jag honom lajv. Den över två meter långe mannen tog min lilla hand i sin jättestora i ett fast handslag, kommenterade mitt namn och såg mig rakt i ögonen med sina bruna varma hela tiden vi pratade.
Och plötsligt såg jag allt. Han är tamigfan ett charmproffs. Och jag är inte så himla lättcharmad, nej det är jag inte. Men man kan säga att han gjorde min dag. So far.
Detta trots att han faktiskt var som på teve. Han pratar faktiskt sådär. Och sen blev han nästan kär i min dotter också, så att han fick tårar i ögonen. Jag tror att dom var äkta.
Det här inlägget går lite från det ena till det andra...
Jag börjar här: Det är inte så ofta jag hamnar i situationer där jag är ensam kvinna.
Men ibland inträffar det, och då slås jag av hur mycket som ändå hänt, med tanke på hur mycket vanligare liknande situationer måste ha varit för inte så många år sen.
Idag skulle jag göra ett jobb. Någon (en manlig entreprenör) skulle ta emot pris från fyra politiker (män). Fyra journalister (varav tre män och så jag) var på plats. Någon hade en kompanjon med sig (en man).
Och där står jag och finner mig i en situation där dom börjar diskutera bilar och var man egentligen kan köpa en Alfa Romeo nu för tiden. Och slås av att det händer mig väldigt sällan. Att jag står som enda kvinna och känner mig liten och lite udda i jeans, converse och hästsvans bland de andra som står i kostymer och fotovästar och alla är ett huvud längre (minst) än jag.
Med detta ville jag inte ha något särskilt sagt. Men eftersom jag faktiskt själv reflekterade över situationen kanske den kan vara värd att nämnas. Kan också sägas att tydligast märks det på att det är väldigt mycket mindre besvär att få män att fastna på bild. Kvinnor håller alltid på och håller på, om dom ens vill vara med...
Osökt hamnade jag nu här: På min tidning räknar vi ibland män och kvinnor i tidningen. Hur många som är med på bild. Och påfallande ofta är det övervägande delen män. Mycket för att det ofta är män som har ledande positioner inom näringsliv och politik, men också för att kvinnor är så oändligt mycket svårare att få att vilja vara med. Eller våga uttala sig.
Varför kvinnor? Varför vill ni inte göra era röster hörda? Varför vill ni inte synas?
Nu börjar varslen likna nåt som kan ge resultat.
Strejk.
Men bara en dag.
Och bara i Skåne och i Gävle.
Alltid något.
Imorgon klockan 15.35 får man veta vad konflikten handlar om ifall man vill lyssna på P1.
Där debatterar Agneta Lindblom Hulthén, SJFs ordförande, med TUs dito Per Fagerström.
Varsel läggs på varsel och jag orkar knappt hålla reda på dem.
Nyss kom ett nytt varsel från TU om lockout.
Undantagen: Tidningen Bamse.
För att Bamse i en serie försvarar tryckfrihet och yttrandefrihet när Krösus Sork försöker inskränka på dem.
Detta är helt sant.
Konstig dag på jobbet.
Mycket prat om konflikten, och diskussioner om hur varslen ska tolkas.
Nya varsel läggs i rasande fart.
Och så en märklig blandning av jobb.
Nu ska jag bli nyhetsuppläsare i radio. Om tio minuter. Jag är fantastiskt ringrostig, men jag litar på min professionalitet... *host host*
Det är med en liten sorg i bröstet jag kommenterar konflikten som brutit ut mellan Journalistförbundet och Tidningsutgivarna.
Jag skulle egentligen ha suttit med i förhandlingsdelegationen, men en del oväntade händelser i början av året gjorde att jag fick överlämna uppdraget åt min suppleant.
Och nu är det konflikt. Den konflikt som jag kanske helst sett att vi tagit redan förra omgången för tre år sedan, men som ändå äntligen kommer. Jag är inte glad åt konflikten i sig, men åt att mitt förbund inte lägger sig platt.
Det märkliga, det som jag tänker kommentera, är Tidningsutgivarnas påstående att de varsel som SJF har lagt hotar yttrandefriheten. Vad menar dom? På vilket sätt skulle vi kunna vidta konfliktåtgärder utan att det drabbar våra tidningar? Är inte själva tanken med en arbetsmarknadskonflikt att den drabbar tredje person så att det sätts press på parterna?
TU har svarat med att varsla oss om lockout på VÅRA LEDIGA DAGAR. Och slår sig själva för bröstet och säger att det inte på något sätt påverkar läsarna.
Nähä. Så vilken typ av motsvarande åtgärd skulle vi ta? Att strejka på våra lediga dagar? Har jag missat nåt väsentligt här?
Just nu en bristvara.
Idag skriver jag om PRO:s prisundersökning.
Den där matkassen ni vet.
Som innehåller morötter, potatis och rödbetor. Samt bitsocker och ärtsoppa.
Min butik är den billigaste i stan får jag veta. Det känns ju bra.
Men jag har grus i ögonen och vet inte riktigt vad annat jag ska kunna skriva om den där matkassen och priserna.
Jag vill vara ute och lukta på blommorna.
Har jag en hemlig beundrare?
Jag var ute och sprang, i kanske fem minuter.
Tillbaks på mitt rum hittar jag en bukett blommor på skrivbordet.
Hemplockade ser dom ut. I en vas, med vatten.
Inget kort.
Ingen har sett nåt. (och jag sitter i öppet kontorslandskap. mitt "rum" är en liten glasbur...)
Mysko.
Jag har levt med Kalle i några dagar nu.
Han och hans familj och deras öde har uppfyllt mig fullständigt.
Jag är journalist. Jag ska vara objektiv och saklig, och inte blanda in eget tyckande. Det är bra.
Men det finns situationer, när det vore direkt fel av mig att försöka förhålla mig "objektiv". När en vanlig medborgare drabbas av en svår tragedi och dessutom får ett taskigt bemötande av samhället. Då måste jag stå på "den lilla människans" sida.
Jag är stolt över mitt jobb. Jag är stolt över att få tillhöra den tredje statsmakten, den som har till uppgift att upprätthålla demokratin, granska myndigheter och se till att de fullföljer sina uppdrag.
Jag blir glad när jag lyckas göra skillnad.
Kalle får en hiss nästa vecka.
Inte tack vare några myndigheter.
Inte tack vare mig.
Utan tack vare alla underbara människor som finns, människor som reagerar med hjärtat, som inte ställer en massa ovidkommande frågor, utan tänker på Kalle och hans föräldrar.
Socialchefen är arg och upprörd. Han sprider budskapet att jag har behandlat honom väldigt orättvist och fel. När han får kritik för sitt agerande i fallet Kalle svarar han med att beklaga det faktum att reportern (dvs jag) citerat fel saker av det han sagt, och att vi hade en gammal bild (!) på honom i tidningen. Observera att han inte säger sig vara felciterad, jag valde bara fel citat...
Socialchefen verkar inte förstå att det här inte handlar om honom. Det handlar inte om mig.
Det handlar om Kalle som är tretton år och snart ska dö. Han vill vara i sommarstugan på sitt sommarlov. Men så bör man inte säga, enligt socialchefen, för då "skapar man en känslostämning".
Socialchefens jobb är att ta hand om människor som har det svårt.
Mitt jobb är att se till att han sköter sig.
Jag är inte ute efter känslostämningar, jag försöker hålla mig till fakta. Men ibland kan jag inte låta bli att känna. Jag har skrattat och gråtit om vartannat när jag skrivit om Kalle.
Socialchefen borde kanske känna efter lite mer...
Kan man ha ett jobb som går ut på att ha ansvar för de värst drabbade om man resonerar så?
"vi pratar inte om Kalle, för då blir det känslosamt, istället pratar vi om varför du som reporter ställer så elaka frågor till stackars mig, och sätter in fula bilder på mig i tidningen..."
Dessutom babblade han på ganska friskt om sin egen personliga uppfattning om familjen, utan att svara på konkreta frågor och fakta, och hänvisade till "sekretessen".
Usch.
Jag behövde skriva av mig lite i ett friare forum än tidningen...
Tack för ordet.
