Det är snart två år sedan pappa dog.
Och ju längre tiden går desto mer gillar jag honom.
Den del av honom som jag aldrig lärde känna.
Satt igår och kollade på gamla bilder. Pappa som barn. Lille E är så lik honom, nästan läskigt.
Kanske är det därför jag börjar känna sympati för pappa. För att på den där bilden där han sitter med klossarna och ler ser det ut som om det är E som tittar på mig.
Just nu är jag i en sådan period i livet när jag önskar mig en pappa.
Inte min pappa, han den biologiske, som ändå är död.
Utan en pappa.
Några gånger förut har jag önskat mig en pappa. Verkligen velat ha en, att ringa, att åka hem till, att rådfråga, whatever.
Och jag är så grymt avundsjuk på alla som har pappor. Som pratar om sina pappor, skriver om dom, har en relation till dom.
...fick jag veta att min pappa är död.
http://blogg.passagen.se/mymlanthereal/20051011
Jag saknar honom inte.
Men jag saknar en pappa. Mer för varje år som går.
Kanske borde den rubriken satts till mitt förra inlägg... Men jag har mer att säga.
Pappa dog i oktober. Men jag har fan mer att göra med honom nu och har haft sen oktober än jag hade de tio åren innan dess... nästan.
Jag vill lämna honom bakom mig. Nu.
Jag önskade i flera år att han skulle dö. Tvärdö. Som han också gjorde till slut. Men om han hade gjort det lite tidigare kanske jag hade varit klar nu, med allt pappersarbete...
På arbetsförmedlingen jobbar en hel massa puckon.
Det har jag belägg för, efter att i en veckas tid försökt få ett intyg från dem.
Enligt SPV finns en grupplivförsäkring för min pappa. För att få ut pengarna behövde jag bara skicka in en försäkran och ett intyg från arbetsgivare/arbetsförmedling.
Intyget från arbetsförmedlingen skulle visa att han varit arbetssökande. Inte konstigt kan man tycka, och en rutingrej.
När jag äntligen lyckades komma fram i växeln (det var 125 före mig i kön) så sade killen som svarade att han aldrig fått frågan förr. Min fråga var alltså var jag skulle vända mig för att få intyget ifyllt.
Sedan efter resonemang med en kollega sade han att jag nog måste komma in personligen för att få intyget ifyllt.
Att komma i personligen går nog inte - på arbetsförmedlingen blev jag ombedd att uppsöka en arkivarie, via telefon.
Jag fick tag i arkivarien. Han visste ingenting. Han gav luren till en kvinna bredvid.
"Men vi kan inte lämna ut några uppgifter" sa hon snäsigt.
"Men alltså - jag har ett intyg från SPV här, som ni bara behöver fylla i och skicka till SPV"
"Nej det kan vi inte göra utan fullmakt"
"Vad för fullmakt?"
"En fullmakt från dödsboet"
"Men det är JAG som ÄR dödsboet."
"Det kan ju inte vi veta"
"Nehej, så hur ska jag göra då för att få intyget ifyllt?"
"Ordna en fullmakt:"
"men det finns ingen annan än jag som kan skriva en sån"
"Vi måste ju ha en riktig fullmakt från dödsboet fattar du väl"
Suck. Att hon var sur och grinig gjorde ju inte saken bättre.
Jag ringde till SPV. Herren där suckade också. Enligt honom har de anställda på AMS gått nån kurs i sekretess och fått en massa saker om bakfoten. Men han skulle ordna intyget åt mig.
Kan människor i det här landet inte ta några som helst egna initiativ? Finns ingen serviceanda alls? Jag får massor av frågor i mitt jobb varje dag som inte jag egentligen kan svara på, men nog fan försöker man vara tillmötesgående och hjälpa folk även om de råkat hamna fel? I det här fallet hade jag dessutom inte hamnat fel, det var dom som hade fel. Herre Jesus. Man tar sig för pannan. Vilken jäkla TUR att jag har jobb så jag slipper vara livegen under nån bitter tant på AMS.
Idag fick jag räkningen från begravningsbyrån.
Det intressanta med den är att vi inte ens hade någon begravning. Inte heller har någon bouppteckning gjorts, och dödsannonsen fick jag gratis av jobbet.
Ändå var den på drygt 7500 kronor. Snacka om lukrativ bransch, och ingen risk att det går dåligt heller...
Jag har alltid tyckt om musik. Hemma fanns inte så mycket, trots att pappa var musiklärare.
Det fanns klassisk musik och religiös. All annan musik ansågs inte rumsren.
Minns att jag köpte en reaggeskiva, Bob Marley. Pappa hittade den och bröt den mitt itu.
Minns också att jag förbjöds att läsa tidningen Okej. Gömde den under madrassen.
På kvällarna sent låg jag med radion på låg volym och bandade låtar från Radio M. Band som jag sen lyssnade på när pappa inte var hemma. Eller också såg han mellan fingrarna på den musik jag spelat in från radion.
För ett par veckor sedan gick jag igenom pappas skivsamling. Där fanns massor av bra musik. Inte rumsren sådan. Blondie, Beatles, Abba, Jimi Hendrix. Sånt jag inte fick lyssna på. Sånt jag aldrig hörde pappa lyssna på heller. Men skivorna drog han med sig, och sparade... Jag slängde allihop, utom en som faktiskt var en riktig raritet. Det var ett fullängdsalbum med Gullan Bornemark. Jag samlar på originalvinyler av henne. Har ett gäng singlar sen förut.
Den skivan fick jag faktiskt lyssna på når jag var liten också...
Jag kan ha varit sexton år. Eller kanske bara femton. Hur som helst skulle jag hälsa på pappa en kväll. Mamma och pappa var skilda och jag bodde inne i stan. Tog bussen till pappa. Han var inte riktigt nykter. Det var han väl aldrig, aldrig när han ringde eller träffade mig i varje fall, inte de senaste femton åren.
Pappa var rastlös. Och jag var uttråkad. Ville åka hem. Pappa envisades med att bjuda på en taxi. Och följa med i den. Drack lite till innan vi kom iväg.
Kom till stan. Han bad taxin köra till ett hotell, typ danshotell landsort. Ville att jag skulle hänga med. Bara en sån sak. En pappa ska inte ta med sin sextonåriga dotter till ett fylledanshak en lördagkväll. Min pappa gjorde det. Bjöd mig på en öl och presenterade mig för ett antal sluskar som tafsade och pappa satt liksom och myste och var stolt över sin fina flicka. Jag vet inte hur jag tänkte eller fungerade då, men jag vet att pappa var fullare och fullare och jag kände något slags ansvar, hade i något svagt ögonblick lovat se till att han tog sig hem. Så jag höll masken. Vallade pappa på krogen, för inte ville han åka hem när jag tyckte att det var dags. Sent på natten fick jag in honom i en taxi. Då kunde han inte sin egen adress, jag var tvungen att förklara för chauffören. Sedan gick jag hem till mamma. Efter det åkte jag inte till pappa mer på helgerna.
Sista gången jag såg min pappa, var precis en vecka innan jag fick samtalet om hans död.
Han hade ringt mig under helgen, och pratat på min telefonsvarare. Han sa att han skulle ge mig tolvtusen. Från arvet. Jag ringde tillbaks. Nu kanske någon tror att jag ringde tillbaks bara för att det handlade om pengar, men faktum är att jag alltid brukade ringa upp honom när han ringt.
Helt plötsligt hade de tolvtusen krympt till tvåtusen. Nästan ett hån. Han har aldrig gett mig en spänn. När jag var liten och bodde hemma fick jag jobba för pengar, men sedan mamma och pappa skildes har jag inte fått nåt. Inte ens det underhåll han skulle ha betalat till mamma. Dessutom försatte han firman i konkurs mer eller mindre med flit och min mamma som gått i borgen fick ett miljonlån på halsen, utan möjlighet att kunna betala.
Pappa skulle ta ut hela arvet från banken. Han var rädd att fogden skulle ta allt annars. Jag föreslog att han skulle föra över en del till mitt konto istället, och tänkte på de tolvtusen han snackat om. Han tyckte att det var en bra idé och vi bestämde att vi skulle ses vid banken dagen därpå. En tisdag.
Han kom gående och jag såg honom på långt håll. Det tog honom kanske en kvart att gå en sträcka som en normal frisk person går på tre minuter. Han var böjd och gick med tunga värkande steg. Han tittade rakt ner i marken hela tiden, ett under att han inte lyckades krocka med någon eller något. Så kom han fram och sa hej. Han såg förjävlig ut. En fläckig jacka, skitiga jeans, gylfen öppen, okammad, otvättad. Och någon överföring ville han inte göra heller. Lika bra tänkte jag, som inte ville följa med honom in på banken, så som han såg ut...
Jag väntade utanför. Han kom ut och visade upp bunten med tusenlappar. Gav mig två stycken. Och kuvert till mina barn. Pojkarna fick hundra spänn var, dottern fick mer. Hon var bättre på att säga tack eller nåt. Sen blev han rastlös och verkade vilja gå därifrån. Vi hade sagt att vi skulle ta en fika, men han började komma med undanflykter. "Du har väl bråttom till bolaget förstår jag?", sa jag. Han erkände rakt av. Sen började han gråta för att han var en dålig pappa som svikit, för att i nästa stund säga att han tyckte jag tiggde, när jag sa att tvåtusen var mindre än tolv. Och så gick han. Lunkade iväg, tung som en stor säck potatis, till Bolaget.
Det var sista gången jag såg honom. Han ringde mig på kvällen igen, han var upprörd. Upprörd för att min syster inte var tacksam över det generösa bidraget på tvåtusen kronor. Men han var lite stressad och hade inte tid att prata länge, så det blev inget tjafs. Jag hörde inte av honom mer. Exakt en vecka efter mitt senaste samtal med honom ringde hans före detta fru och sa att hon hittat honom död.
En a-lagare till som supit ihjäl sig. Det är skillnad på a-lagare och alkoholister. Det ska jag skriva om en annan gång.
Tror att jag behöver skriva av mig. Skriva om honom för att kunna lämna det hela bakom mig. Och då kan jag lika gärna göra det i bloggen, för jag har inget att dölja.
Måste nog dela in det i stycken - utan kronologi.
Har funderat på när jag senast träffade honom. Jag ljög förut. Nästan. En vit lögn. Jag skrev när han dog att jag inte träffat hoom på ett och ett halvt år. Inte sant. I somras träffade jag honom, om det kan kallas träff.
Jag var på ett jobb. Tältmöte. Han var där. Jag gjorde mig så osynlig jag kunde, och gudskelov lade han inte märke till mig förrän mötet var slut. Intressant med tanke på att pastorn kommunicerade med mig under mötets gång. Säger en del om pappas sjukdom, hur väck i huvudet han var.
Efter mötet så stod jag utanför och pratade med pastorn, och diverse tältmötesbesökare. Min fotograf stod och trampade och ville gå. Pappa kom fram och ville prata. Eller ville han det? Han sa "Hej". Sedan vände han sig till pastorn och sade med stolthet i rösten att "Det här är min dotter". Jag bara tittade på honom, och fortsatte prata med pastorn. Han stod kvar.
Sedan sa jag att jag måste dra. Det var sant. Min fotograf hade bråttom till nästa jobb. Pappa lunkade iväg. Jag tände en cig och försökte skaka honom av mig, som alltid de gånger jag råkat på hoom de senaste åren. För det har ofta varit oplanerade möten, där man mist av allt önskat springa på honom.
Några veckor senare dog min farmor. Pappa ringde inte. Men han ringde till min mamma och var arg och upprörd för att varken jag eller syrran ringt till honom och beklagat.
Det gick ett par månader. Sedan fick han sitt arv. Och ringde mig. Upptakten till vårt allra sista möte. Och hans död. Vi visste att han skulle supa ihjäl sig när han fick arvet. Men ingen trodde att det skulle gå så fort. En vecka efter att han hämtade ut pengarna på banken var han död.
...hade jag tänkt att skriva nåt efter pappas bisättning. Har massor av tankar men kan inte riktigt formulera dom. Det kommer senare, kanske.
Vad jag kan säga är i varje fall att jag inte kände igen honom. Det var rätt skönt. Jag kunde ge honom brevet från minimymlan och hans gamla Bibel, och jag kunde ge honom en liten smekning över handen. Nu när han är död kan jag slappna av. Jag kan försonas på riktigt. Jag kan sörja hans person, även om den personen inte var nån vidare pappa.
