Är det bara jag som funderar på om hela den här storyn var en setup av Anders Pihlblad?
Om inte har han gjort bort sig rejält, men varför betalar då hans arbetsgivare notan? "Brukar normalt inte betala men gör det på grund av de speciella omständigheterna". Ehh.
De borde ju egentligen ge honom en avhyvling, för att ha hånglat med någon han ska bevaka. Eller har han dragit nytta av läget, eftersom han gör sådana här skruvade saker? Sitta i egna kanalens morgonsoffa och hänga ut Schenström. Fortfarande inte ifrågasatt...
Uppdaterat: Men åh! Detta var ju alldeles fantastiskt underbart roligt. Men tänkvärt. Tackar deeped för tipset.
Jag bara undrar.
Är det inte bättre att pedofilerna lever ut sina lustar i en virtuell värld än att de utnyttjar verkliga barn?
I kommentarerna till mitt inlägg nedan om stalkern, är det många som kommenterar och säger polisanmäl!
Men what the fuck.
Ge mig en bra anledning till det?
Jag är inte en person som anmäler för anmälandets skull. Jag har inget intresse av att sätta dit någon, att hämnas, eller straffa.
Det enda jag vill är att få vara ifred.
Och med tanke på hur rättsapparaten i det här landet fungerar skulle en polisanmälan om ofredande/olaga hot som det rör sig om knappast rendera i någon vettig utredning på flera månader, inte leda till åtal på kanske ett år.
Jag vill vara ifred nu.
Framförallt vill jag att mina barn ska få vara ifred, och slippa höra en massa skitsnack om mig. De ska inte behöva framföra hotfulla hälsningar. Inte behöva vara oroliga.
Jag har legat lågt här i min blogg, när det gäller vad som verkligen händer, vad jag känner och hur mitt liv faktiskt ser ut. Jag har inte velat mata gamarna. Men gamarna tar ju för sig ändå, så jag tror jag ska skita i dom nu.
Jag har ingenting att dölja.
Ikväll har jag och bump varit i Härnösand.
Det är (var) poesifestival där.
Bland annat framträdde Marcus Birro. Det var bra. Så in i helvete faktiskt. Från skratt till gråt på några minuter.
Han hade så mycket för mig oväntad humor.
Och så läste han om när hans son Dante föddes och dog. Jag har läst om det. Så många gånger. Att höra honom själv berätta berörde mer.
Avslutet var så att ingen kunde applådera. Alla satt så tysta.
Sedan fick han oss att skratta igen innan han gick av scenen. Skickligt. Och modigt. Att bjuda på sin sorg, och sedan släppa den för att få oss i publiken att känna oss lite mer bekväma.
Det diskuteras ungdomar och våld.
Också i bloggarna.
Vems fel är det? Hur har det blivit så här?
Jag tänker inte vara så egotrippad och självfixerad att jag delger er mina egna åsikter i ämnet. Inte nu.
Däremot två andra bloggares.
Mamman skriver så här.
Lalanda så här.
Samma ämne. Kanske samma tanke. Men så olika världar.
Intressant.
Sånt här gör mig upprörd.
Skrev om det tidigare, här.
Och deeped resonerar kring det så bra att vidare kommentarer känns överflödiga.
Kan bara inte låta bli att engagera mig i varje människas rätt att vara unik. (sorry Sandra men jag tycker att det är ett bra ord)
Varje barn, tonårings rätt att söka och hitta sin identitet, utan att dumma vuxna ska förstöra.
Skrev om det för längesen, bland annat här.
Jag fick ett brev på posten idag. Eller rättare kanske en faktura.
Enligt brevet har jag beställt kreditvärdighetsinformation. Om mig själv. Ända fram till år 2017 kommer jag att få kreditvärdighetsinformation om mig själv skickat per sms. Sammanlagt 3650 gånger. Alltså en gång om dagen om jag inte räknar helt fel.
Nu vill dom att jag ska betala 500 spänn för denna tjänst.
Problemet är bara att jag aldrig beställt den.
Och att telefonnumret dit sms:en ska skickas inte är mitt, utan en person i min bekantskapskrets.
IP numret på datorn som beställningen gjorts ifrån är inte mitt heller.
På baksidan av fakturan står tydligt att "Det är inte tillåtet att söka kreditupplysning på andra personer än dig själv. Att ange någon annans personnummer är falskt intygande och kan polisanmälas."
Tror fan det.
Hur i helvete tänkte h*n?
Kanske det är lite att underskatta deepedition att kalla detta för underhållning.
Det är genialiskt. Välskrivet. Pedagogiskt och initierat. Apropå Vilks och rondellmuhammedar, om religiösa dogmer.
Underhållningen finns i kommentarerna.
Sen kan gärna läsa den här fina berättelsen också, om man händelsevis inte skulle förstå poängen.
Tänker killar/män bara på sex?
Jag vill verkligen veta. Har indikationer på att det är så. Har aldrig riktigt trott det men plötsligt känns det solklart.
Säg att det inte är så. Säg det. Snälla. Eller bekräfta att det är så, lättare att gilla läget då, om det liksom inte är nåt att göra nåt åt.
Jag börjar bli värsta feministbloggaren...
Hmm. Tro inget bara.
Jag tänker inte bli nån feministbloggare på riktigt.
Råkade bara se detta.
Och tyckte att det på något sätt passade ihop med mitt förra inlägg.
Kvinnor ska vara väna och snälla och perfekta alltid. Inte visa för starka känslor i form av till exempel ilska.
Tydligen.
... i Aftonbladet. Terri Herrera Eriksson skriver om skillnaden mellan mammor och pappor.
Eller rättare sagt - skillnaden på vad som anses vara okej för en pappa och vad som anses vara okej för en mamma.
Och visst är det väl så det är?
Det är fortfarande så att om en nybliven mamma är ute på krogen ses hon som lite suspekt, och får frågan om pappan är "barnvakt". Som om man kan barnvakta sitt eget barn.
En pappa däremot får oftare gliringar av sina polare om han väljer att stanna hemma och ta hand om sin familj. Det antyds att hans fru/flickvän/sambo är en bitch som håller honom hårt, ungefär som om han inte själv skulle kunna göra valet att prioritera sin familj.
Jag minns när jag fick mitt första barn. Jag var arton år. Det viskades och tisslades och självklart sades det att jag inte skulle klara av det.
Och - precis som Terri skriver - jag var tvungen att bevisa att jag klarade det. Det räckte inte att vara vanlig. Jag var tvungen att vara bäst. Leva med mitt barn dygnet runt. Hade inte barnvakt under det hela första året. Var klok och duktig och städade och lärde mig baka bullar i ett nafs. Lade all min tid och alla mina pengar och hela min energi på detta lilla barn.
Det var bra så. Jag klagar inte. Men det är ändå lite konstigt. Att det ska behöva vara så. Att mammor måste bevisa att dom duger, medan pappor kan vara lite hur som helst och ändå bli klappade på axeln.
Och jag måste säga att ibland häpnar man över föräldrars okunskaper om nätet.
Inte bara om vad som finns där, utan okunskapen om vilken betydelse nätet har för barnen.
Jag blir trött på dem som säger att Internet är en låtsasvärld, som inte är på riktigt. Det är bara okunskap.
Internet är fan räddningen för så många.
Visst - somliga råkar illa ut på nätet. Precis som ute på gatan.
Men betydligt fler får ut glädje, vänskap, kunskap och annat på nätet.
