Jag har tidigare nämnt att jag tappar vikt. Och det kunde ju å ena sidan vara något positivt, eftersom jag gärna blir lite mindre.

Men nej nej. Jag tappar på fel ställen.

Jag vill bli av med överarmar, mage och vader. Istället försvinner ansiktet, brösten och rumpan.

Och sen, när jag går upp igen, inte fan kommer det först till ansiktet, brösten och rumpan. Nej först syns det på magen.

Jag behöver en personlig tränare.

Jag har funderat på det här ett tag och kan inte låta bli att skriva om det.

Även om det inte hör till vanligheterna att jag bloggar kläder och sånt...

Till saken: Såna babydollklänningar. Eller vad det heter. Med en söm, ofta lite rynkad, som går precis under brösten. Ja just såna. Som man ser gravid ut i hur slank man än är.

Hur som helst. Sömmen går under brösten skrev jag. Sure. Möjligen för de som har A-kupa. Men inte för oss andra! Och det är inte lätt, när så många klänningar är av den modellen nu.

Antingen hamnar sömmen mitt på brösten. Ser inge vidare ut. Med lite mer otur hamnar den ovanför, och då lyckas de också trycka ner och platta till brösten lite. Inte så smickrande. Nej.

Alternativt kan man ju trycka upp brösten så att de kommer ovanför sömmen, men då kommer de inte bara ovanför sömmen, utan också ovanför halskanten, dvs utanför klänningen. Inte heller så smickrande.

Hur fan tänker dom? Dom som gör kläder? Det kan väl inte vara så himla svårt att göra en klänning i den modellen med tillräckligt mycket tyg ovanför sömmen för att ett par normalstora (eller väldigt stora) bröst kan få plats? Eller är meningen att alla som inte har storlek 32 naturligt ska känna sig feta och överdimensionerade?

Och nej, det hjälper inte att köpa en större storlek.

Anna skriver om komplextiden. (bra ord)

Fast jag har komplex året runt.

Tänkte på det, inte minst med anledning av Karins kommentarer till mitt inlägg nedanför. Varför är man aldrig nöjd?

Jag har breda vader. Hatar det. Vill ha slanka långa ben. De som inte har breda vader vill uppenbarligen gärna ha det?

Jag har spikrakt hår. Är grön av avund på alla som har allt från minsta självfall till krull. Och alla jag känner som har lockligt hår önskar sig rakt.

Jag hade när jag var yngre väldigt stora bröst. De är mer lagom nu. Men - jag önskade mig små. Drömmer fortfarande om A eller B-kupor. Och de jag känner som har små snygga bröst vill oftast ha större.

Jag har stora tänder. Vill ha mindre. Jag får ofta höra att jag har snygga tänder, märkligt nog.

Överhuvudtaget - varför är det så jävla svårt att vara nöjd med det man har istället för att tråna efter allt man saknar?

Det finns alltid nån annan som är avundsjuk på en för just det där man inte själv gillar.

(jo jag har saker som jag är nöjd med också, men det var inte dem det här inlägget handlade om...)

Modeblogg igen:

Jag har leggings på mig idag.

Skammens röda lampa lyser starkt här nu.

Men jag kan förklara.

Kanske inte en bra förklaring, men en förklaring.

Jag har klänning. Och tänkte att jag skulle hitta knästrumpor att ha till. Men hittade inga. Däremot så hittade jag ett par leggings i min låda. (det är inte jag som köpt dem, jag lovar)

Ville inte ha strumpbyxor, men inte heller vara helt barbent. Så jag tog på mig dom.

Idag har jag extra breda vader.

Hu.