Datorer är bra när dom fungerar. När de inte fungerar får man ett helvete.
Har fortfarande inte fått någon sladd till min.
Den är restnoterad, fast garantin säger att det ska högst två veckor att fixa hårdvarufel. Jag betalar nästan en tusenlapp i månaden för att ha en fungerande dator hemma, och ingen vill ta på sig ansvaret.
Förra gången var jag utan i två månader. Som kompensation fick jag ett nytt batteri?!?! Jag vill inte ha nåt jävla batteri, jag vill ha pengarna tillbaka.
Hade tänkt blogga en del igår, om vad jag haft för mig under mina bloggfria dagar.
Men jobbet satte stopp för det. Inget problem, det var en intensiv dag. Först operationen - sedan branden.
Kom till en brand i ett hyreshus, som var verkligen en JÄTTEBRASA.
Tjock svart rök steg mot himlen, och mot oss. Hettan kändes på långt håll. Ingen skadades allvarligt, men en hel del människor blev hemlösa, för en tid i varje fall.
Sonen var med mig. Han har prao den här veckan och hade bra flyt som fick vara med om en sån sak. Det är inte så väldigt ofta det händer såna stora saker. Men när det händer händer allt på en gång. Igår hade vi FYRA bränder. Och ett barn som blev påkört av tåget. Och klarade sig. Det var en hiskelig tur, för känslan i magen innan man visste det, när man bara visste att det krypit ett litet barn på spåret och att det fanns blodspår, den känslan var tamigfan varken nerv eller adrenalin, den vara barafruktansvärd. Men ändå. Hur kan en tvååring överleva att bli påkörd av ett X2000? Det måste vara någon mening med den ungens liv...
Igår blev jag opererad. Nästan i varje fall.
Skulle till doktorn för att titta på ett födelsemärke, som oroat min son under en tid. Jag lovade honom att kolla upp det.
Det gick snabbt som satan.
"Du hade något du ville visa". Visade märket. "Oj, det är svart. Kliar det?" "Ja". "Det tycker jag vi ska ta bort på en gång".
In i nåt slags operationsrum, av med tröjan, ner på en brits. Stora stora onda sprutan, grönt skynke på. Och så började hon karva. Det kändes. Inte så att det gjorde ont, men jag kände att hon pillade där. Sen SYDDE hon tre stygn. Jag är verkligen livrädd för stygn. Glömmer inte när jag blev sydd i UNDERLIVET efter min första förlossning, utan bedövning... Sedan dess klarar jag inte av att känna tråden dras genom huden. Jag kände det. Tydligt. Och nu skaver stygnen.
Det var förmodligen inte cancer i varje fall. Utan en ÅLDERSFLÄCK! Så jävla gammal är jag väl ändå inte...
