Dagen har gått.
Det har varit lugnt och nästan skönt.
Barnen har skrattat. Aldrig har jag älskat mina barns skratt som idag.
Dom har gråtit också.
Och skällt och varit arga och sura och så. Såklart.
Och ställt frågor.
Den stora frågan som jag är rädd att dom aldrig kommer att få svar på.
VARFÖR?
Jag har många vänner. Dom drar sig inte undan. Dom finns här. Dom har lyssnat på mig. Ställt upp, hjälpt mig. Skickat varma tankar och kramar och helt enkelt låtit mig känna att jag inte är ensam i världen.
Jag fixar det här.
Jag klarade den här dagen.
Jag kommer att klara imorgon också. Det kommer mina fantastiska barn att göra också. Dom som aldrig bad om detta. Dom som tvingats utstå så jävla mycket skit. Men vi grejar till tillsammans. Jag och dom. Och våra vänner. Tack för att ni finns!
När man tror att man har koll på läget. Att man är överens. Att allt ska ordna sig. Att det äntligen håller på att ta slut på allt det där jobbiga, det vi inte ville ha, inte utsätta våra barn för.
Då brister det nånstans.
Han förvandlas till ett monster som gör saker man inte trodde var möjliga. Går bärsärk. Slår, kastar. Förstör. Försöker strypa mig.
Lämnar efter sig ett kaos av trasiga saker och trasiga barn.
Jag försöker laga. Försöker leva. Försöker vara så normal som möjligt och göra normala saker men hur fan gör man det?
................................................................................................
