Att det kan vara riskabelt att blogga är en sak.
Men att någon ska drabbas så av sambons bloggande.
Oerhört intressant.
Och så undrar man hur företaget tänker.
Vad gör det dom om en anställds flickvän inte vill flytta, i relation till hur bra personen gör ifrån sig på jobbet?
Anna skriver om komplextiden. (bra ord)
Fast jag har komplex året runt.
Tänkte på det, inte minst med anledning av Karins kommentarer till mitt inlägg nedanför. Varför är man aldrig nöjd?
Jag har breda vader. Hatar det. Vill ha slanka långa ben. De som inte har breda vader vill uppenbarligen gärna ha det?
Jag har spikrakt hår. Är grön av avund på alla som har allt från minsta självfall till krull. Och alla jag känner som har lockligt hår önskar sig rakt.
Jag hade när jag var yngre väldigt stora bröst. De är mer lagom nu. Men - jag önskade mig små. Drömmer fortfarande om A eller B-kupor. Och de jag känner som har små snygga bröst vill oftast ha större.
Jag har stora tänder. Vill ha mindre. Jag får ofta höra att jag har snygga tänder, märkligt nog.
Överhuvudtaget - varför är det så jävla svårt att vara nöjd med det man har istället för att tråna efter allt man saknar?
Det finns alltid nån annan som är avundsjuk på en för just det där man inte själv gillar.
(jo jag har saker som jag är nöjd med också, men det var inte dem det här inlägget handlade om...)
Modeblogg igen:
Jag har leggings på mig idag.
Skammens röda lampa lyser starkt här nu.
Men jag kan förklara.
Kanske inte en bra förklaring, men en förklaring.
Jag har klänning. Och tänkte att jag skulle hitta knästrumpor att ha till. Men hittade inga. Däremot så hittade jag ett par leggings i min låda. (det är inte jag som köpt dem, jag lovar)
Ville inte ha strumpbyxor, men inte heller vara helt barbent. Så jag tog på mig dom.
Idag har jag extra breda vader.
Hu.
Förr i tiden var det ganska krångligt att titta på bilder.
Det var inte så att man mailade över dem eller att man kunde visa bilderna direkt i kameran när de var tagna.
Nej det var omständigt som fan.
Hos oss var det alltid i samband med gäster.
När man hade gäster tog pappa fram diabildsprojektorn och duken.
Alla satte sig i soffor, fåtöljer och annat, bekvämt tillrätta.
Lampan slocknade.
Magasinet letades fram och så började visningen.
Alla bilder var jättestora.
Annat än mms.
Men dom var inte värst tillgängliga.
När pappa dog häromnyss så hittade jag diabilderna. De jag inte sett sedan jag var väldigt liten och vi hade gäster.
Bilderna på mig som barn.
De ligger där och skriker på mig i sina diabildsmagasin.
Ingen projektor har jag, ingen duk.
Borde lämna in dom någonstans.
Digitalisera dem.
För bilder ska väl ändå tittas på?
