Jag har levt med Kalle i några dagar nu.
Han och hans familj och deras öde har uppfyllt mig fullständigt.
Jag är journalist. Jag ska vara objektiv och saklig, och inte blanda in eget tyckande. Det är bra.
Men det finns situationer, när det vore direkt fel av mig att försöka förhålla mig "objektiv". När en vanlig medborgare drabbas av en svår tragedi och dessutom får ett taskigt bemötande av samhället. Då måste jag stå på "den lilla människans" sida.
Jag är stolt över mitt jobb. Jag är stolt över att få tillhöra den tredje statsmakten, den som har till uppgift att upprätthålla demokratin, granska myndigheter och se till att de fullföljer sina uppdrag.
Jag blir glad när jag lyckas göra skillnad.
Kalle får en hiss nästa vecka.
Inte tack vare några myndigheter.
Inte tack vare mig.
Utan tack vare alla underbara människor som finns, människor som reagerar med hjärtat, som inte ställer en massa ovidkommande frågor, utan tänker på Kalle och hans föräldrar.
Socialchefen är arg och upprörd. Han sprider budskapet att jag har behandlat honom väldigt orättvist och fel. När han får kritik för sitt agerande i fallet Kalle svarar han med att beklaga det faktum att reportern (dvs jag) citerat fel saker av det han sagt, och att vi hade en gammal bild (!) på honom i tidningen. Observera att han inte säger sig vara felciterad, jag valde bara fel citat...
Socialchefen verkar inte förstå att det här inte handlar om honom. Det handlar inte om mig.
Det handlar om Kalle som är tretton år och snart ska dö. Han vill vara i sommarstugan på sitt sommarlov. Men så bör man inte säga, enligt socialchefen, för då "skapar man en känslostämning".
Socialchefens jobb är att ta hand om människor som har det svårt.
Mitt jobb är att se till att han sköter sig.
Jag är inte ute efter känslostämningar, jag försöker hålla mig till fakta. Men ibland kan jag inte låta bli att känna. Jag har skrattat och gråtit om vartannat när jag skrivit om Kalle.
Socialchefen borde kanske känna efter lite mer...
Kan man ha ett jobb som går ut på att ha ansvar för de värst drabbade om man resonerar så?
"vi pratar inte om Kalle, för då blir det känslosamt, istället pratar vi om varför du som reporter ställer så elaka frågor till stackars mig, och sätter in fula bilder på mig i tidningen..."
Dessutom babblade han på ganska friskt om sin egen personliga uppfattning om familjen, utan att svara på konkreta frågor och fakta, och hänvisade till "sekretessen".
Usch.
Jag behövde skriva av mig lite i ett friare forum än tidningen...
Tack för ordet.
Ganska ofta känns mitt jobb rätt meningslöst.
Skriva om nonsensgrejer. Sånt som inte är viktigt, men kanske underhållande.
Andra dagar, som idag, känner jag att jag kan göra skillnad. Det känns bra.
Kalle ska få en hiss. Innan sommaren är slut.
(och det är inte tack vare kommunen...)
Såg en film igår.
En prisbelönt, uppskriven film.
Någon har omnämnt den som den bästa svenska filmen ifjol.
Men hjälp. Vet inte om det säger mest om recensenten eller om filmutbudet i Sverige.
Den var inte jättedålig.
Den var kanske sevärd.
Men med alla uppskivningar och pris och grejer hade jag något högre förväntningar än att få se en förutsägbar film med ett par haldana skådisar och rätt taskiga prestationer.
Besviken är ordet.
Svenska Lantchips är godast. Jättegoda. Kan inte ens jämföras med andra chips, dom spelar i en klass för sig.
På IKEA, i deras utgångsmatbutik kan man köpa såna. Förr till ett pris av 9 kronor per påse. Hur billigt som helst.
Var på IKEA häromdagen. Stod i kassan och sneglade bort mot högen av chipspåsar, och såg en prisskylt.
18 kronor stod det. 18 kronor. Dubbelt pris liksom.
Tänkte hjälp, vad har hänt med IKEA? Har dom kommit på att dom sålde chipsen för billigt? Insett att även 18 kronor för en påse är ett bra pris?
Kände mig lite besviken.
Gick förbi högen med chipspåsar och sken upp.
Det var TRE påsar för arton kronor. Det finstilta syntes inte från där jag stod först.
Kändes skönt.
Man kan lita på IKEA.
Kan någon snäll människa på ett enkelt och pedagogiskt sätt förklara hur man sätter in en presentationsbild här till höger?
Jag skrev en artikel igår.
Som är i tidningen idag.
Den engagerar läsarna.
Frågan är om den engagerar bloggläsarna lika mycket.
Det är intressant med tanke på att jag själv gjorde det utifrån att det skulle bli en mindre artikel längre bak i tidningen, utan tanke på att det skulle bli dagens grej...
Vad är det med hundar som gör att människor bryr sig så?
Anna leker ordlekar och jag vill vara med.
Bokstaven F fick jag. Det är en svår bokstav.
Tio saker på F som jag gillar:
* Fil. Som i filmjölk. Men hjortronsylt i. Ja jag saknar fil när jag är utomlands.
* Film. Känns som ett vitt begrepp. Men jag gillar att kolla på film.
* Filip Hammar. För att han är snabb.
* Fredrik Wikingsson. För att han är smart.
* Finlandssvenska. Vackert. Låter ärligt på något sätt.
* Frappe. Fan, svårt komma på något på F som är gott att äta. Men en kall frappe är god, ibland.
* Fräknar. Det är fint tycker jag. Önskar jag hade.
* Feist. Bra musik, bara det.
* Fester. De flesta. Det är kul att gå på fest.
* Fickor. Jag gillar inte att ha handväska. Eller väska överhuvudtaget. Så jag gillar kläder med fickor.
Skickar vidare till alla som vill, bokstaven M. Och glöm inte att mymlan inte skrivs med versalt m. Utan med m. :)
