Jag har levt med Kalle i några dagar nu.
Han och hans familj och deras öde har uppfyllt mig fullständigt.
Jag är journalist. Jag ska vara objektiv och saklig, och inte blanda in eget tyckande. Det är bra.
Men det finns situationer, när det vore direkt fel av mig att försöka förhålla mig "objektiv". När en vanlig medborgare drabbas av en svår tragedi och dessutom får ett taskigt bemötande av samhället. Då måste jag stå på "den lilla människans" sida.
Jag är stolt över mitt jobb. Jag är stolt över att få tillhöra den tredje statsmakten, den som har till uppgift att upprätthålla demokratin, granska myndigheter och se till att de fullföljer sina uppdrag.
Jag blir glad när jag lyckas göra skillnad.
Kalle får en hiss nästa vecka.
Inte tack vare några myndigheter.
Inte tack vare mig.
Utan tack vare alla underbara människor som finns, människor som reagerar med hjärtat, som inte ställer en massa ovidkommande frågor, utan tänker på Kalle och hans föräldrar.
Socialchefen är arg och upprörd. Han sprider budskapet att jag har behandlat honom väldigt orättvist och fel. När han får kritik för sitt agerande i fallet Kalle svarar han med att beklaga det faktum att reportern (dvs jag) citerat fel saker av det han sagt, och att vi hade en gammal bild (!) på honom i tidningen. Observera att han inte säger sig vara felciterad, jag valde bara fel citat...
Socialchefen verkar inte förstå att det här inte handlar om honom. Det handlar inte om mig.
Det handlar om Kalle som är tretton år och snart ska dö. Han vill vara i sommarstugan på sitt sommarlov. Men så bör man inte säga, enligt socialchefen, för då "skapar man en känslostämning".
Socialchefens jobb är att ta hand om människor som har det svårt.
Mitt jobb är att se till att han sköter sig.
Jag är inte ute efter känslostämningar, jag försöker hålla mig till fakta. Men ibland kan jag inte låta bli att känna. Jag har skrattat och gråtit om vartannat när jag skrivit om Kalle.
Socialchefen borde kanske känna efter lite mer...
Kan man ha ett jobb som går ut på att ha ansvar för de värst drabbade om man resonerar så?
"vi pratar inte om Kalle, för då blir det känslosamt, istället pratar vi om varför du som reporter ställer så elaka frågor till stackars mig, och sätter in fula bilder på mig i tidningen..."
Dessutom babblade han på ganska friskt om sin egen personliga uppfattning om familjen, utan att svara på konkreta frågor och fakta, och hänvisade till "sekretessen".
Usch.
Jag behövde skriva av mig lite i ett friare forum än tidningen...
Tack för ordet.
