Det gör ont att inte få förlåtelse när man ber om det.

Att inte kunna förlåta är tärande.

Särskilt att inte kunna förlåta sig själv.

Tror jag.

ont i ryggen

mensvärk

ont i lederna

huvudvärk

ont i hjärtat

det räcker bra...

Nu börjar varslen likna nåt som kan ge resultat.

Strejk.

Men bara en dag.

Och bara i Skåne och i Gävle.

Alltid något.

Imorgon klockan 15.35 får man veta vad konflikten handlar om ifall man vill lyssna på P1.

Där debatterar Agneta Lindblom Hulthén, SJFs ordförande, med TUs dito Per Fagerström.

Tänker killar/män bara på sex?

Jag vill verkligen veta. Har indikationer på att det är så. Har aldrig riktigt trott det men plötsligt känns det solklart.

Säg att det inte är så. Säg det. Snälla. Eller bekräfta att det är så, lättare att gilla läget då, om det liksom inte är nåt att göra nåt åt.

Skoldans i Vibackeskolans aula.

Jag får egentligen inte gå eftersom skoldans är en inkörsport till krogen och på krogen bor ju djävulen själv som vi alla vet men mamma lyckas på något sätt övertala pappa.

Jag har på mig mina finaste kläder. Känner mig fel. Inser att kläderna som jag vanligtvis tar på mig när vi ska till kyrkan på söndagar inte riktigt passar här. Men jag har lite kul ändå.

Mina kompisar är där. Vi dansar. Jag får ju inte dansa. Fick inte gå på våga stuffakurserna eftersom dans är syndigt. Men jag dansar ändå. Eller. Jag försöker dansa. Alla skrattar. Inte högt, bara sådär subtilt men jag märker det. Och att dom pekar. Jag lämnar dansgolvet.

Jag står med en kompis utanför aulan, vid matsalen. Ett par killar ur åttan kommer fram. Till mig.

 - Har Jonas chans på dig?

Det känns som om hjärtat ska explodera. Jonas. En jättesnygg jättefin kille. En sån som alla vill vara ihop med. Skolans populäraste liksom.

Det faller mig aldrig in att någon skulle ställa en sådan fråga utan att mena det. Självklart svarar jag ja.

Killarna börjar asgarva och säger nåt som får mig att förstå att det hela var ett skämt. Jag tittar på mina skor. Inte börja gråta. Inte börja gråta. Se ut som om jag tar det coolt. Som om jag inte bryr mig. Kanske skrattar jag lite till och med. Jag förstår snabbt att det är klart det var ett skämt. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att Jonas skulle vilja vara med mig?

Då står pappa där.

Han måste ju kolla så att jag sköter mig. Så han kommer till skolan och jag blir om möjligt ännu mer bortgjort än nyss.

Min första skoldans är slut. Jag åker hem och gråter litegrann, bara lite, i kudden innan jag somnar.

Varsel läggs på varsel och jag orkar knappt hålla reda på dem.

Nyss kom ett nytt varsel från TU om lockout.

Undantagen: Tidningen Bamse.

För att Bamse i en serie försvarar tryckfrihet och yttrandefrihet när Krösus Sork försöker inskränka på dem.

Detta är helt sant.

När lugn och ro känns som en lyx... då är det något som är riktigt riktigt fel.

Och nej - det har inget att göra med att jag jobbar för mycket eller är dålig på att prioritera.

Det är kategorin saker som jag inte kan påverka och därmed måste acceptera.

Men ibland känns det nästan övermäktigt.

Konstig dag på jobbet.

Mycket prat om konflikten, och diskussioner om hur varslen ska tolkas.

Nya varsel läggs i rasande fart.

Och så en märklig blandning av jobb.

Nu ska jag bli nyhetsuppläsare i radio. Om tio minuter. Jag är fantastiskt ringrostig, men jag litar på min professionalitet... *host host*

Därför bråkar journalisterna.

Och lite mer.

Det är med en liten sorg i bröstet jag kommenterar konflikten som brutit ut mellan Journalistförbundet och Tidningsutgivarna.

Jag skulle egentligen ha suttit med i förhandlingsdelegationen, men en del oväntade händelser i början av året gjorde att jag fick överlämna uppdraget åt min suppleant.

Och nu är det konflikt. Den konflikt som jag kanske helst sett att vi tagit redan förra omgången för tre år sedan, men som ändå äntligen kommer. Jag är inte glad åt konflikten i sig, men åt att mitt förbund inte lägger sig platt.

Det märkliga, det som jag tänker kommentera, är Tidningsutgivarnas påstående att de varsel som SJF har lagt hotar yttrandefriheten. Vad menar dom? På vilket sätt skulle vi kunna vidta konfliktåtgärder utan att det drabbar våra tidningar? Är inte själva tanken med en arbetsmarknadskonflikt att den drabbar tredje person så att det sätts press på parterna?

TU har svarat med att varsla oss om lockout på VÅRA LEDIGA DAGAR. Och slår sig själva för bröstet och säger att det inte på något sätt påverkar läsarna.

Nähä. Så vilken typ av motsvarande åtgärd skulle vi ta? Att strejka på våra lediga dagar? Har jag missat nåt väsentligt här?

Hittade jag HÄR.

Och eftersom jag är så jäkla ohipp vet jag inte ens vem den dära Jessica är.

Jag har badat.

Idag också.

Idag hade jag ställt en klocka, så vi inte skulle sova till halv ett allihopa.

Det känns bra. Men bara därför är vädret sådär skakigt så man inte vet riktigt hur det kommer att bli.

Men jag tror vi åker och badar ändå.

Jo.

Dottern bad mig dansa och spexa och flamsa framför kameran.

Inte riktigt min grej.

Så om jag ser ut att le ansträngt så är det för att jag ändå försökte se glad och lagom posig ut...

Dottern mer avslappnad framför kameran.

Jag börjar bli värsta feministbloggaren...

Hmm. Tro inget bara.

Jag tänker inte bli nån feministbloggare på riktigt.

Råkade bara se detta.

Och tyckte att det på något sätt passade ihop med mitt förra inlägg.

Kvinnor ska vara väna och snälla och perfekta alltid. Inte visa för starka känslor i form av till exempel ilska.

Tydligen.