Idag har jag varit på auktion.

Den typen av auktion som jag normalt bevistar när jag jobbar. Jag står i bakgrunden, betraktar, så.

Det är inte riktigt jag att göra det som privatperson.

Men vad gör man inte för sin dotter? :)

Fast jag kan erkänna att jag ångrade mig lite att jag inte bjöd på en rad fina Stig Lindberg-grejer som gick till vrakpriser...

"Den här tavlan formulerar hela rummet.

Den tar för sig.

Det är väldigt mycket färg."

...blir det trams och flams i den här bloggen och inte sådant som egentligen fyller mig.

Mina tankar och mitt hjärta. Mitt liv.

Jag har många hemligheter. Det är inte likt mig. Jag är en öppen människa.

Vill vara öppen här också, men får inte, kan inte.

Ha lite tålamod med mig. Tack!

Nån tokspammar och nu hoppar hela bloggen omkring.

Hjälp!

Jag erkänner rakt av.

Jag är helt såld.

Har sett honom på teve och skrattat och aldrig riktigt sett det manliga i honom. Inte fallit för hans charm genom rutan. Möjligen sett den skymta fram lite försiktigt i "Ett herrans liv" med Filip och Fredrik.

Men idag träffade jag honom lajv. Den över två meter långe mannen tog min lilla hand i sin jättestora i ett fast handslag, kommenterade mitt namn och såg mig rakt i ögonen med sina bruna varma hela tiden vi pratade.

Och plötsligt såg jag allt. Han är tamigfan ett charmproffs. Och jag är inte så himla lättcharmad, nej det är jag inte. Men man kan säga att han gjorde min dag. So far.

Detta trots att han faktiskt var som på teve. Han pratar faktiskt sådär. Och sen blev han nästan kär i min dotter också, så att han fick tårar i ögonen. Jag tror att dom var äkta.

...kan inte laga varandra.

Nu kör vi pubertalt för hela slanten. Den som vågar kan svara i kommentarsfältet.

1. Vad tror du alla andra tycker om mig?
2. Har vi haft sex?
3. Dricker jag alkohol?
4. Röker jag?
5. Skulle du stå ut att bo med mig i två år?
6. Skriv en mening där mitt namn är med.
7. Tycker du jag har bra musiksmak?
8. Har vi samma humor?
9. Skulle du våga dela säng med mig?
10. Vad är jag bra på?
11. Vilket yrke skulle passa mig?
12. Min sämsta egenskap?
13. Är jag självisk?
14. Hur luktar jag?
15. Har jag gjort något bra för dig?
16. Vilka/vilket uttryck använder jag ofta?
17. Tänker du kopiera den här texten så jag får svara på din?

Är inte det i morgon?

Jag har en röd t-shirt. Hmm. Kraftwerk är det på den. Kan det funka?

Domen skulle ha meddelats idag.

Av någon anledning sköts det upp några dagar.

Så det är bara att vänta. Igen.

Jag har fan väntat sedan den 14 januari.

Det jag frågar mig nu när domen närmar sig är vad jag väntar på? Vad tror jag kommer att hända? Förändras?

Ingenting är svaret.

Allt kommer att vara likadant efter domen som det är nu.

Det som har hänt har hänt.

Det som är är.

Det som gick sönder går inte att laga.

Och det är en sorg.

Som jag är osäker på om jag haft tid att bearbeta.

Det kanske är lätt för en utomstående att säga att det är enkelt. Att det han gjorde var oförlåtligt och att han är en skitstövel och därmed göra det enkelt för sig.

Ingenting är så enkelt.

Jag levde med honom i många år. Jag älskade honom. Jag har fan varit med honom i hela mitt vuxna liv. Sådant kan förändras, men inte utplånas.

Han är dessutom pappa till två av mina barn. Dom älskar honom och har rätt att göra det. Dom har rätt att älska oss båda. Utan samvetskval.

Min enda önskan nu är att den jävla domen ska meddelas, och att vi båda ska kunna lämna det här, och våra tretton år ihop bakom oss. Se in i framtiden. Gå vidare. Var och en för sig, men utan bitterhet. Utan hat.

Apropå det här och det här, så finns en grupp på Facebook som heter sektbarn, där sådana här frågor diskuteras av folk med liknande erfarenheter.

Känner du att du passar in så joina gärna.

Jag är trött. Inte trött som i sömnig. Trött som i t r ö t t.

Hjärnan fungerar inte som den ska.

Och så den jävla telefonskräcken.

Det är skitbra att ha utvecklat telefonfobi när jag har det jobb jag har.

Hoppar till när det ringer, får hjärtklappning om jag måste svara utan att veta exakt vem det är, och om jag själv ska ringa ett samtal måste jag mobilisera allt jag kan innan jag klarar av att lyfta luren. Om personen jag söker då inte är anträffbar blir det värre nästa gång, och jag måste mobilisera ännu längre.

Det går. Jag klarar det. Men det tar en jävla massa energi från mig. Som skulle kunna användas till trevligare och mer konstruktiva saker än att försöka andas.

Ibland svarar barnen i telefonen hemma. Och om det är till mig händer det att de trycker luren direkt mot mitt öra. Jag skriker rakt ut då och hoppar till. Jag kan inte ta luren om jag inte först får se displayen.

Jag brukar alltid ha bra metoder att ta itu med sådant här. Strategier för att ändå funka. Men det är så mycket nu. För mycket.

Sverige 2007.

Märkligt. Som fan.

Jag vet många tjejer som sminkar sig så mycket att man knappt skulle känna igen dem osminkade. Vem förbjuder dem att vara med på skolfotot?

Och som killen själv säger - det är så här han ser ut, vore han osminkad skulle ingen kunna identifiera honom.

Och så en fråga - sedan när är skolfotot en identitetshandling?

Ja. Alltså. Den här har ni väl sett. Men jag har en fråga.

Ni kvinnor - brukar ni kräkas av mensvärk? Jag har aldrig hört talas om det.

Bakfylla gissar jag.

Min dotter går i en Kristen friskola.

Frågor på det?