Jag växte upp i Pingströrelsen.

Jag trodde på Gud och att Jesus var hans son. Det var min verklighet som inte kunde ifrågasättas.

Jag trodde på Bibeln och jag trodde på pastorn.

Jag var alldeles säker på att Jesus älskade mig och att det viktigaste i livet var att tillhöra hans församling. Jag ville det hellre än något.

Så när jag var sex år döptes jag.

Inte för att få en ny själ eller syndernas förlåtelse. Jag var ju ett barn och därmed hade jag ändå tillträde till himmelriket. Utan för att få bli medlem i Guds församling.

Vid ungefär samma tidpunkt som jag döptes, läste jag också Bibeln. Jag kunde rabbla psalmer och ordspråk och citera Jesus. Jag fick tala i kyrkan och tanterna grät. Och det var inte på låtsas. Det var på riktigt. Jag trodde verkligen. Jag talade i tungor.

Så växte jag upp. Jag läste Bibeln och gick i kyrkan. Och började tycka att det var så konstigt.

Kyrkan skulle ju vara en familj. I församlingen skulle man älska varandra. Jesus predikade förlåtelse och tolerans. Och ändå. Jag hittade det inte i församlingen. Den som skulle vara min familj när resten av världen krakelerade. Då fanns den inte där för mig. Då hördes djupa suckar när jag ifrågasatte eller ville ha en förklaring till något. När jag ville förstå, när jag undrade saker. När jag ville ha någon som kramade mig fanns ingen som ville krama.

Jag passade inte in.

Jag hade fel kläder, jag tänkte fel. Jag tänkte. Det var det som var felet.

Och det mesta handlade om att leva upp till någon slags regelverk uppsatt av människor. Inte synda. Att vi de fakto förenades av att vi var barn till Gud som skänkt oss förlåtelse för synderna var sekundärt.

Jag slutade inte att tro. Jag älskade Jesus. Jag trodde på det han sa och jag ville höra till hans familj. Men jag kände mig inte välkommen där.

Jag är inte den som smiter ut bakvägen. Jag ställde mig upp inför en fullsatt kyrka och förklarade att jag inte längre ville tillhöra församlingen. Det var för mycket snack och liten verkstad. Jag sa till dem hur falska jag tyckte att de var. Om vi nu var en familj, varför fanns inte plats för alla? Varför snackades det så mycket skit, varför fick man inte vara som man var, var fanns förlåtelsen?

"Alla" grät.

Äldstebröderna kallade in mig till sig efteråt.

 - Menar du allvar, ska du verkligen lämna oss nu? Det är precis sådana som du vi behöver, sådana som vågar säga sanningen.

 - Det kunde ni kanske ha sagt lite tidigare? Gett mig lite stöd? För sent grabbar, sorry.

Jag gick därifrån med huvudet högt och jag har aldrig ångrat det. Jag har hittat Kärlek och tolerans och förlåtelse i andra sammanhang. Där Gud inte har så stor plats, men där folk ändå lever i Jesu anda.

Men ibland undrar jag vad som skulle ha hänt om jag stannat kvar. Vem jag skulle ha varit idag. Och hur de egentligen menade, äldstebröderna. Trodde de verkligen att en fjortonåring skulle betala det höga priset av utanförskap för att få en eller par andra människor att fatta något?