Jag är trött. Inte trött som i sömnig. Trött som i t r ö t t.
Hjärnan fungerar inte som den ska.
Och så den jävla telefonskräcken.
Det är skitbra att ha utvecklat telefonfobi när jag har det jobb jag har.
Hoppar till när det ringer, får hjärtklappning om jag måste svara utan att veta exakt vem det är, och om jag själv ska ringa ett samtal måste jag mobilisera allt jag kan innan jag klarar av att lyfta luren. Om personen jag söker då inte är anträffbar blir det värre nästa gång, och jag måste mobilisera ännu längre.
Det går. Jag klarar det. Men det tar en jävla massa energi från mig. Som skulle kunna användas till trevligare och mer konstruktiva saker än att försöka andas.
Ibland svarar barnen i telefonen hemma. Och om det är till mig händer det att de trycker luren direkt mot mitt öra. Jag skriker rakt ut då och hoppar till. Jag kan inte ta luren om jag inte först får se displayen.
Jag brukar alltid ha bra metoder att ta itu med sådant här. Strategier för att ändå funka. Men det är så mycket nu. För mycket.
Märkligt. Som fan.
Jag vet många tjejer som sminkar sig så mycket att man knappt skulle känna igen dem osminkade. Vem förbjuder dem att vara med på skolfotot?
Och som killen själv säger - det är så här han ser ut, vore han osminkad skulle ingen kunna identifiera honom.
Och så en fråga - sedan när är skolfotot en identitetshandling?
